Världspremiär för film om asylsökandes situation

Filmen Republiken Herrskog hade världspremiär i ett fullsatt Svanö Folkets hus. Filmen är en dokumentär som handlar om några asylsökande i Herrskog, och för regin står Hamed Alizadeh, själv asylsökande som nyligen fått uppehållstillstånd.

Hamed Alizadeh kommer från Afghanistan, där han var ordförande i förbundet för dokumentärfilmare. Flera av hans filmer kan ses på youtube. Han har fortfarande kontakt med kollegor i det forna hemlandet.

Hamed kom till Sverige för ett drygt år sedan.

-          Första tiden var svår, jag var förvirrad och deprimerad, men bestämde mig att jag måste kämpa och göra något vettigt av min situation – både för mig själv och för samhället, säger Hamed Alizadeh.

Då föddes idén att göra en film om asylsökande i Herrskog. Hamed tyckte det var spännande med en isolerad flyktingförläggning i en isolerad by, eller som han själv uttrycket det, förläggningen var i byn och samtidigt utanför.

Han fick kontakt med Stefan Lindkvist, som då drev en närbutik i Herrskog. Affären fungerade som en mötesplats, för de asylsökande från flera olika länder men också för svenskar från Herrskog. Stefan hjälpte många med olika saker, brev från myndigheter, telefon och dylikt. Han blev en vägvisare för invandrarna på deras inte alltid okomplicerade resa in i det svenska samhället.

-          Med filmen ville jag visa för svenskarna de asylsökandes situation och den bakgrund som de kommer ifrån. Det är mycket komplicerat med längtan till sitt land samtidigt som man försöker förstå det nya landet, lära sig språket och etablera kontakt med svenskar, säger Hamed Alizadeh.

Han poängterar att filmen ändå förmedlar hopp, de asylsökande vill stanna i Sverige och bygga ett nytt liv här.

Filmen kunde färdigställas i stor utsträckning tack vare hjälp och stöd från den svenska filmaren Solveig Nordlund från Ry. Det är hon som har producerat filmen.

-          Dessutom har hon bidragit med det svenska perspektivet, och det gör att filmen är en mix som kan vara intressant både för svenskar och för invandrare, säger Hamed, och Solveig Nordlund instämmer.

Just nu hoppas Hamed Alizadeh mest på att hans fru och barn ska kunna komma till Sverige. Han planerar att fortsätta filma, även om det inte är riktigt klart vad nästa film ska handla om.

Republiken Herrskog visas på Royal biografen fredagen den 20 maj. Man hoppas också att kunna sälja in den till tv.

Prisbelönad filmare om sitt andra land

Solveig Nordlunds film ”Mitt andra land” hade Norrlandspremiär på Svanö Folkets hus. Filmen är en personlig berättelse om åren då Solveig bodde i Portugal genom filmer som hon har gjort eller varit inblandad i.

Efter studenten åkte Solveig Nordlund ut i Europa. Hon hamnade i Paris, där hon träffade en grupp portugiser som studerade film. Det var också Solveigs dröm, svår att förverkliga i Sverige där filmutbildningen fortfarande var mycket exklusiv.

En av portugiserna och Solveig blev ett par, och efter en kort mellanlandning i England kom de 1966 till Portugal. Här var situationen för filmare under Salazars diktatur ganska inskränkt med censur och rigida organisationsstrukturer. Solveig Nordlund arbetade till en början som tolk och inköpschef åt svenska företag som etablerade sig i stor skala i Portugal vid den tiden.

Men hon försökte också att ägna sig åt film, och hade en del uppdrag som klippare.

Allting förändrades efter nejlikornas oblodiga revolution 1974. Kulturlivet exploderade i en berusande gränslös kreativitet. Inom filmen skedde ett generationsskifte som öppnade nya vägar för unga engagerade talanger.

-          Det var en hektisk tid, allt skulle dokumenteras, och det fanns hur mycket jobb som helst för filmare, säger Solveig Nordlund.

Hon och hennes man bildade filmkollektivet Grupo Zero och reste ut på landsbygden för att filma lantarbetarnas kamp för jordreform och alfabetiseringskampanj. Det var en tid av eufori och optimism i frihetens och demokratins anda då allt tycktes möjligt.

”Att på det här sättet kunna deltaga i och kanske förändra historien är mitt livs största upplevelse”, som hon skriver i programbladet.

Filmen ”Mitt andra land” kretsar kring revolutionen 1974, och den släpptes också förra året för att hylla 40-årsjubileet av revolutionen. Den är intrikat uppbyggd med sekvenser av filmer som Solveig Nordlund gjort eller medverkat i, det är både spelfilmer och dokumentärer.  Filmen har ett jämt flöde som undviker storvulna höjdpunkter och ett personligt tilltal. Här finns både suggestiva masscener och påträngande uttrycksfulla närbilder.

Det är personligt utan att vara privat, politiskt utan att vara propagandistiskt.

Tematiskt börjar filmen i en konservativ högreståndsmiljö där man försöker stänga ute alla de tecken som förebådar den kommande utvecklingen. Sedan följer revolutionsyran, och det är ingen tillfällighet att det dyker upp en sekvens ur Sergej Eisensteins klassiker ”Kampen för jorden”. Parallellen till Ryssland 1917 är uppenbar.

Det finns en lågmäld äkthet som berör i Solveig Nordlunds skildring av de fattiga lantarbetarnas hoppfulla strid för drägligare villkor och mänsklig värdighet.

Ett och ett halvt år senare krossas drömmen om en bättre framtid av en kontrarevolutionär militärkupp. Filmen avrundas med en betraktelse över den besvikelse som kom att prägla åren efter revolutionsnederlaget 1975, med bland annat en intervju med den radikale revolutionsledaren och presidentkandidaten Otelo de Carvalho.

Även om slutet präglas av frustration och besvikelse finns där ingenting av uppgivenhet. Trots allt - kamp lönar sig, historien går att förändra.

1980 lämnade Solveig Nordlund Portugal och återvände till Sverige. Här blev det en lång rad filmproduktioner, flera prisbelönta. Bland annat har hon för sin filmatisering av Henning Mankells ”Comédia Infantil” fått Juniorpriset i Cannes, och varit nominerad till Guldbaggen, men fick se sig besegrad av Fucking Åmål.

2002 flyttade hon åter till Portugal, där förutom film ägnade hon sig mest åt teater. Hon har översatt och satt upp flera svenska dramatiker som Lars Norén, Bergman, Mankell och Strindberg.

Sedan 2012 bor hon i Ry, inte långt från sin pappas hus i Torrom, där hon har tillbringat sin barndoms somrar.

-          Här trivs jag så bra, jag tänker på det varje dag. Den fantastiska naturen och det rika kulturlivet, jag är en riktig ambassadör för Ådalen, säger Solveig.

Hon fortsätter oförtrutet att arbeta med film. För ett par år sedan gjorde hon filmen om Mannaminne och Anders Åberg. Nu har hon ett nytt projekt på gång, en fresk om Norrlands historia med arbetsnamnet ”Sånger om Norrland”. 

Världspremiär med mingelgala

Det var världspremiär för filmen ”Hej Hawaii” på biografen Royal i Kramfors. Denna unika händelse föregicks av en filmgala – låt gå i det blygsammare formatet – och mingel. På plats fanns de flesta inblandade, och alla som har sett eftertexter till en film vet att det är krävs många för att göra en film.


Filmen är ett samarbete mellan två professionella regissörer – Jannie Nielsen och Petra Näslund från Kramfors Dramatiska – och båda fanns förstås på plats, och brukare från omsorgen med olika slags handikapp eller hinder. De sistnämnda hade för dagen rollen av filmstjärnor, och de bar upp sin nya stjärnstatus med glädje och stolthet.

Personalen från omsorgen fanns förstås också där, liksom politiker, kommunala tjänstemän, sponsorer, ingen nämnd, ingen glömd.

Projektet med ”Hej Hawaii” har pågått i snart fem år och hela stämningen under galan präglades av lika stora delar lättnad och entusiasm över att filmen efter alla öden och äventyr – och de har varit många – äntligen är klar att visas på filmduken.

Förväntningarna var också stora inför visningen, inte minst när det gällde det tekniska.

Spektakulärt och övertydligt

FILM

Avatar
Regi: James Cameron.
20th Century Fox.

En militär expedition med en civilisatorisk och vetenskaplig täckmantel är egentligen ute efter ett dyrbart mineral. Problemet är att ”infödingar” har sina boplatser just där de rikaste fyndigheterna finns. I den heliga profitens namn skippar man alla hänsyn till framsteg, respekt och demokrati, och tar till den militära råstyrkan. Låter det bekant?

Avatar lär vara den mest påkostade filmen någonsin, och har blivit omtalad för sina specialeffekter. Och visst är det spektakulärt. Effekterna är både påhittiga och originella, utan att förlora sig i maskinorgier. Dessutom är det stundtals bedövande vackert. Det är Djungelboken goes Jurassic Park.

Ett minus dock för den konventionella musiken.

Avatar är ideologiskt övertydlig på ett sätt som bara amerikanska filmer kan – och får – vara! Det är en antikrigsfilm, den är i allra högsta grad miljömedveten, med tydliga inslag av panteistisk andlighetsdravel, och den tar klar ställning för Folket mot storkapitalet och dess militärmakt.

Det är intressant att i tider av djup kris, när USA är indraget i två krig som ser alltmer mer hopplösa ut, och när dess ställning som världens enda supermakt börjar vackla, väljer Hollywood att göra en storsatsning på en film med just ett sådant innehåll.

Samtidigt går det här inte bortom det som amerikanska progressiva krafter traditionellt alltid har stått för. Men det stannar inte där. När folket reser sig mot ockupationsmakten, åker det på rejält med stryk. Det är först när Naturen själv slår tillbaka, som inkräktarna kan besegras och köras ut. En sista duell man mot man avgörs av – en kvinna. Med en pilbåge.
Hjälten dör som människa, men återföds som sin avatar, vilket har fått en del kritiker att tala om posthumanism, vad det nu betyder.

Men det filmen säger, förutom ”love, peace and understanding” och satsning på miljövänlig teknologi, kan tolkas som att framtiden finns i det gränsöverskridande. Som till exempel samarbete med Kina.

Publicerat i Flamman 2010-1