Till de råbarkades försvar

 

En känslig själ
Jáchym Topol
Övers: Marie Wenger
Ramus. 2022

Den tjeckiske författaren Jáchym Topol tar tempen på den europeiska samtiden. Helt feberfri är den inte. Inte minst i det forna Central- och Östeuropa där många förhoppningar i samband med kommunismens fall har grusats. Men de svikna löftena till trots stretar människorna vidare och gör sitt bästa av sina liv.

Till formen är boken en klassisk pikareskroman, med en resa som börjar i England, fortsätter ner  och Huvudpersonen är skådespelaren och teatermannen Maur och hans två namnlösa söner. De upplever hisnande äventyr och träffar ett överdådigt galleri mer eller mindre udda personligheter på sin resa.

Det börjar i England där en uppretad pöbel går till anfall mot teatergänget eftersom de misstar dem för polacker. Det hade antagligen inte gjort något skillnad om stenkastarna hade vetat att de var tjecker. Som om det skulle spela någon roll – ut ska de i alla fall!

Efter en färd genom ett rasistiskt Europa kommer de tillbaka till sitt tjeckiska hemland, som är lika rasistiskt. Dessutom korrumperat, nepotistiskt, med ofattbara samhällsklyftor och nationalistiska högerkrafter som lutat betänkligt mot ett auktoritärt, imperialistiskt Ryssland. Och där våldet är ständigt närvarande, som universallösning på de flesta problem.

De möter en rad udda existenser, ofta ganska råbarkade typer, men filosofiskt lagda med en egen blick på livet, och inte sällan med hjärtat på rätta stället. Trots all vedervärdighet som inträffar tas barnen väl om hand, ändå ett tecken på att civilisationens fernissa är inte riktigt så tunn. Trots allt, och det är mycket trots allt.

Mycket av skeendet genomsyras av en livsbejakande, anarkistisk ådra.

Stilen är därefter, extravagant, slösande, och väjer inte för det folkliga och burleska, en slags postmodern barock. Fantasin är mäktig, den ena bisarra episoden efter den andra skrivs fram, och det är bitvis så osannolikt att det kan rent av ha inträffat i verkligheten.

Hur som helst kan det bli för övermäktigt, för bisarrt, för anarkistiskt, helt enkelt för långdraget utan vare sig logisk eller litterär nödvändighet.

En läsvärd roman ändå.

Ett sekel i Mongoliet

 

Det Gyllene Huvudet
Jáchym Topol
Övers: Sofie Sköld
Rámus. 2008

Det finns något högst beundransvärt när en författare lyckas berätta en historia med ett rikt och väsentligt innehåll – utan att det ens känns kortfattat och komprimerat. Den tjeckiske författaren Jàchym Topol genomför det konststycket i ”Det gyllene huvudet”. Den är varken en långnovell eller en kortroman, utan den framstår som sig egen form. Bara en sådan sak.

På runt 50 sidor berättar Topol Mongoliets 1900-tals historia. Den börjar med den sovjetiska erövringen, utrotandet av alla dem som man uppfattar som fiender, tvångsinförandet av den sovjetiska varianten av modernisering, vilket i sin tur kräver att nya eliter skapas, och det sker lämpligast vid lärosäten i det socialistiska fosterlandet.

Berättaren lär sig av sin far hur man lever ett dubbelliv för att överleva, med allt vad det innebär av dubbelmoral, hyckleri, förställning och förljugenhet. Han blir en framstående ungkommunist som skickas för att studera i Moskva. Här möter han ingen mindre än Stalin, och det får oanade konsekvenser för honom, då Den Store Ledaren tror att han är jakut, och han kan inte ha fel, förvandlas berättaren från mongol till en person från Jakutien.

Slutet blir allt annat än gott, och ändar i ett svartsjukedrama med rasistiska förtecken. Och berättaren är numera en blind och försupen tiggare i ett slitet Mongoliet i kapitalismens bakvatten.

Allt berättat med ett jämt, bitvis bisarrt, flöde, både slängigt och slangigt.

Det är en suggestiv berättelse om ett våldtaget land, men lika mycket en reflektion kring modernitetens väsen, som ställer viktiga frågor om vad som är framsteg, och förhållandet mellan tradition och det vi kallar för utveckling.

På bara 50 sidor. Det är lätt att bli avundsjuk.

Tjeckisk satir över det postmoderna konsumtionssamhället

En plastig trea

Petra Hulova

Övers: Marie Wenger

Rámus.

Petra Hulova är den tjeckiska litteraturens nya stjärnskott. Blott 35 år gammal har hon redan åtta romaner bakom sig, flera av dem prisbelönta. På svenska finns tre av dem, samtliga utgivna av det lilla kvalitetsförlaget Rámus.

”Allt detta tillhör mig” (2011, översättning Sophie Sköld), som är hennes debutbok, är en familjekrönika från Mongoliet. ”För medborgarnas bästa” (2013, översättning Marie Wenger) är en samhällssatir i bästa tjeckiska humortradition över åren kring kommunismens fall.

Hennes senaste roman ”En plastig trea”, är något helt annat, och det är mycket typiskt för Hulova att ständigt sträva efter att förnya sig. Romanen handlar om en prostituerad, som genom en inre monolog berättar om sitt liv, sitt arbete, sina kunder och sin omgivning. Berättarrösten pendlar mellan djupsinning filosofi och råa vulgariteter, och i spänningsfältet skapas romanens egenartade energi. Dessutom stor humor.

Berätterskan, som symptomatiskt nog inte har något namn, berättar mycket frejdigt, ja stundtals nästan hurtfriskt, men det är på inget sätt en solskenshistoria som rullas upp. Inte minst förekommer det en del otäckt våld, något som berättarrösten väljer att förståeligt nog skildra ganska återhållsamt.

Tillvaron som prosituerad är ändå rejält slitsam, och hon kompenserar genom sina slösaktiga besök i en shoppinggalleria, som sker i en anda av meditativa kyrkobesök.

Framför allt driver Petra Hulova friskt med könsroller. Kvinnorna är genomgående stereotyper, från de snipiga skvallertanterna i trappuppgången till de fula men ack så kärlekskranka bibliotekarierna. Männen är bara sexobjekt, helt anonyma och fullständigt ansiktslösa, men med andra kroppsdelar desto synligare.

Hulova använder språket på ett karnevaliskt vis genom att med ordens hjälp vända upp och ner på saker och ting. Om jag har förstått det hela rätt skiftar hon i det tjeckiska originalet genus på substantiven när det gäller allt som har med kön att göra. Det låter sig inte göras på svenska, men översättaren Marie Wenger löser det med subtil elegans med språklig ekvilibristik som både roar och oroar med sina djärva metaforer och ett dubbeltydigt bildspråk med slösande rikedom.

Det är fantastiskt roligt, även om skrattet fastnar hela tiden i halsen. Petra Hulova har skapat en egensinnig satir över det postmoderna konsumtionssamhället. Hon är en författare i bästa tjeckiska litteraturtradition, med namn som Hasek, Hrabal och Kundera, men med en alldeles egen röst.