Ett riktigt skitpris

Än en gång har Svenska Akademien överraskat. När spekulationernas dimma hade skingrats stod Sara Danius framför den berömda dörren och meddelade att Bob Dylan hade fått årets Nobelpris i litteratur. En lika häpen som förvirrad omvärld började på stående fot ivrigt debattera om det var rätt eller fel.

Akademiens val av pristagare är sällan okontroversiella, det blir alltid livliga – och ofta upprörda – diskussioner. Det är inte särskilt fräscht, det blir nästan som en ritual, nödvändig för många, inte helt olikt Melodifestivalen – ni vet, det är alltid ”fel låt vann”.

Akademien har oavbrutet kritiserats för sin eurocentrism, att vara alltför frikostiga gentemot svenska författare – 1974 när priset tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson hade Sverige fler pristagare än Afrika, Asien och Sydamerika tillsammans! – och för sin njugghet mot kvinnliga författare – bara 14 av 112 har hittills befunnits värdiga, en skrattretande låg siffra.

Redan Akademiens första val, Sully Prudhomme – honom känner alla förstås till och har läst alla hans verk från pärm till pärm – väckte en häftig kritikstorm, hela den svenska kultureliten, som händelsevis inte satt i Akademien, ett märkligt förhållande som i stor utsträckning har pågått sedan dess, hudflängde Akademien för valet av den urtråkige franske författaren av idealistiska pekoral.

Och så där har det fortsatt, på ömsom konstnärliga, ömsom politiska, grunder. Ibland säkerligen också personliga.

En del av problemet är att Nobelpriset uppfattas som något slags VM i litteratur. Det är förmodligen därför så många så aningslöst skriver att den och den har vunnit priset. Det har hen inte alls! Fått eller tilldelats ska det vara.

Att tävla i litteratur är så klart helt orimligt, det är inte längdhopp där man enkelt kan konstatera vem som är bäst, och att den är bättre än den. På litteraturens område är det hart när omöjligt, det går möjligen att komma fram till vem som är värdig, i betydelsen tillräckligt bra, och bara det är en synnerligen grannlaga uppgift – för att uttrycka sig mycket diplomatiskt.

Akademien har huvudsakligen belönat traditionella litteraturformer, i första hand romaner och poesi, men även dramatik i viss utsträckning. Men tvärt emot vad många tycks tro – åtminstone att döma av den senaste debatten – har Akademien ingalunda varit främmande för att vidga litteraturbegreppet och belöna andra former än de traditionella.

Redan det andra priset gick till en historiker, Theodor Mommsen, som inte skrev skönlitteratur i vanlig mening utan fackprosa – det var på den tiden då humanister fortfarande bemödade sig att skriva begripligt, och rent av njutbart att läsa.

1953 tilldelades priset Winston Churchill för hans dagböcker och historiska verk – och hans lysande talekonst. Och förra året belönades en författare av litterära reportage.

Är då litteratur vad som helst? Det verkar som om Akademien med årets val har i någon slags postmodernistisk anda bestämt sig att allt är litteratur – och ingenting är någonting, frestas jag att tillägga.

Snart kan priset tillfalla Leonard Cohen, Paul Simon, eller kanske någon framstående textförfattare i den arabiska sångtraditionen. Eller den ryska, eller den indonesiska, för jag tar för givet att Akademiledamöterna gör sig verkligen besväret att plöja genom all världens sångtraditioner och inte nöjer sig i trångsynt västcentrism med den nordamerikanska.

Och sedan har vi författare av annonstexter, arkitektprojektbeskrivningar, liksom andra sortens projekt...

Fast egentligen är det hela bara en storm i en dynamitdegel. Det finns faktiskt ingen anledning att ta Nobelpriset i litteratur på något större allvar. Ett gäng litterära andrahandsfigurer i en provinsiell förening som delar ut pris till vita gubbar. Och inte ens det gör de särskilt bra.

Vem minns idag Giosuè Carducci, vem bryr sig om Frans Eemil Sillanpää, vem orkar ta sig genom Johannes V. Jensen?

Då är listan på dem som inte fått priset desto mer imponerande. Och så talande. Tolstoy, Strindberg, Ibsen, Zola, Tjechov, Kafka, Väinö Linna, Karen Blixen, Astrid Lindgren….

Ett riktigt skitpris. Glöm det.

Alla är glada för Tranströmer

Här texten som jag skrev 2011 när Tranströmer fick Nobelpriset. Gäller än, både om Tranströmer och om det övriga:

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.

Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. 

Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.

Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).

Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.

Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur diktenOsäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).

Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.

Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.

Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.

Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.

Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.

Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort, som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.

Alla är glada för Tranströmer

Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.

Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.
Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).

Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.
Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).
Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.
Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur dikten Osäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).
Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.
Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.

Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.
Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.
Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.

Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort,
som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.

Kulturtorget vecka 40

Vad tycker ni om Nobelpristagaren i litteratur?

Tomas Tranströmer är utan tvekan är stor poet av världsklass. Valet är inte direkt någon överraskning, han har varit tippad i många år. Man kan inte annat än älska en poet som har arbetat på Arbetsförmedlingen! Även om jag har lite svårt det mystiska inslaget i hans poesi. Däremot gillar jag hans förmåga att överraska i det mest vardagliga. I år utkom han "Dikter och prosa 1954-2004" (Bonniers), det är bara att hugga i.
Att det blev en poet var förutsägbart.
Samtidigt innebär valet att Sverige har nu inte mindre än sju pristagare i litteratur. Det är fler än till exempel Ryssland/Sovjet, eller våra nordiska grannar tillsammans! Svenska Akademien som ska vara ett fönster mot litteraturvärlden lider uppenbarligen av inskränkt chauvinism.
Och en vit man till...

Utmärkt val av Akademien

Årets val av Nobelpristagare i litteratur kommer säkerligen att framkalla en del missnöjda reaktioner bland vänstern. Vargas Llosa har under flera decennier varit en intellektuell portalfigur för latinamerikansk höger, och en närmast rabiat förespråkare för nyliberal politik. Att han dessutom är en avfälling, med ett för sydamerikanska intellektuella obligatoriskt vänsterförflutet, gör inte saken bättre.
Inte heller att hans senaste litterära produktion har känts trött, med ett omisskännligt drag av gubbsjuka.

Vargas Llosa har emellertid 50 år av litterärt skapande bakom sig, och många av hans verk räknas till den latinamerikanska litteraturens främsta. Numera också världslitteraturens. Svenska Akademiens motivering talar sitt tydliga språk: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Mario Vargas Llosa är en i högsta grad politisk författare, som inte väjer för det svåra, komplicerade och kontroversiella. Perspektivet är alltid tydligt humanistiskt, och tack vare en konstnärlig konsekvens ställer han sig alltid på de förtrycktas sida. Han är en gudabenådad berättare, med en otrolig blick för klasskonflikter, förtryck, byråkratisk enfald och trångsynt konventionalism och sexism. Han kan vara otroligt rolig också.

Jag kan inte låta bli att utbrista: Äntligen! Det är ett val som jag har väntat länge på. Vargas Llosa är en stor romanförfattare, och välförtjänt pristagare.
Bara han håller sig borta från politiken.