Det okända folkmordet i Kaukasus

För 150 år sedan, den 21 maj 1864 (2 juni enligt vår kalender), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Ingen Onkel Tom

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

I glömskans dystopi

Jesus barndom

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.

Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.

Fantasin till makten

Vi är omgivna av hemska ord. Jobbskatteavdrag är ett sådant. Ett annat är supervalår.

Det är som super med året är att det förutom riksdags-, kommunal- och landstingsvalet är också val till Europaparlamentet i maj. Detta EU-val är ett ständigt sorgebarn, eftersom svenska folket vägrar envist att ta till Carl Bildts visdomsord om att EU-skepsis är detsamma som fascism, och valdeltagandet ligger på skrattretande låga nivåer, där inte ens hälften av väljarkåren orkar masa sig iväg till vallokalerna. Och det i ett land där valdeltagande alltid har varit mycket högt.

Regeringen satsar nu en rejäl slant på att komma upp i åtminstone 50 procents valdeltagande. Inga åtstramningar där inte.

Men visst, demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att 300 miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

Sylvass satir om idiotliberalism

Bränn biblioteken

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag, 2014

”Biblioteken står för allting som trots allt är bra i det här landet”. Lätt att instämma i, biblioteken kan rent av stå som symbol för en framgångsrik välfärdsmodell som har blivit till standard i hela världen. Det är gratis, det är skattesubventionerat, det är tillgängligt för alla, här finns kunskap och insikt att hämta.

Helt oumbärligt kan tyckas. Men bara om man inte har insett konsekvenserna av den nyliberala samhällsordning som gör sig allt mer gällande.

På det att ingen ska missa poängen har Kalle Holmqvist avskaffat begreppet ”nyliberal” och ersatt det med ”idiotliberal”. Ganska träffande.

Romanens huvudperson Jesper, och hans vänner, roar sig mig att driva fejkade borgerliga kampanjer. Det fungerar varje gång, oavsett om det gäller att sluta tala om mur i Visby, så att det inte associeras till Berlinmuren, eller att stödja kristdemokrater i deras krav på skärpta straff.

Och eftersom Jesper och gänget är heligt förbannade på de bisarra regler som gäller för digitala medier, främst då fildelning, som de anser – med all rätt! – är en form av biblioteket, fast på nätet, bestämmer de sig att dra igång en ny fejkkampanj som med hänvisning till fildelning ska kräva förbud mot lån på bibliotek.

Det är så vansinnigt att det bara kan misslyckas, och sedan leda till att göra fildelning laglig. Eller?

Mer än så ska inte avslöjas.

Holmqvist har skrivit en sylvass satir, klyschorna står visserligen som spön i backen, men det är riktigt, riktigt roligt. Och som sig bör riskerar skrattet hela tiden att fastna i halsen.

Tragikomisk är också den fond som utgörs av ett privatiserat, segregerat och gentrifierat Stockholm, där kommunal service har lagts ut på entreprenad, ingenting fungerar som det ska, men där ingen tar ansvar, och de som protesterar hänvisas bara till en Facebooksida!

Kalle är inte heller särskilt snäll mot vänstern.

Ramberättelsen om Jespers komplicerade privatliv borde ha hållits i betydligt stramare tyglar, men utgör ändå en belysande parallell om samhällets förlamande kraft mot all radikal förändring och självständig kreativitet.

Hatad av alla

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Brombergs, 2014

Miriam har en hemlighet. Hon är judinnan som kom till Sverige i slutet av kriget med de vita bussarna från koncentrationslägret Ravensbrück. Från helvetet till paradiset, från en plats där ”Gud och Jesus verkade vara någon annanstans” till ”ett litet land utanför världen”. Här bygger hon upp ett tryggt och prydligt liv. I hennes svenska familj talas det naturligtvis inte om hennes traumatiska erfarenheter, av hänsyn till henne, men kanske ändå mest av hänsyn till sig själva.

Allt är frid och fröjd i den småländska idyllen tills det på hennes 85-årsdag, nästan 70 år efter ankomsten till Sverige, så spricker det för Miriam, och hon uttalar de obegripliga och hotfulla orden: ”Jag heter inte Miriam.”

Och så rullas historien om den romska flickan Malika upp. Från det att hon tas av nazisterna från sin familj i Tyskland och placeras i barnhem, över helvetet i Auschwitz, och sedan den fruktansvärda tågtransporten till Ravensbrück, då romen Malika förvandlas genom en ödets nyck till judinna Miriam Goldberg.

Varför? Därför att nazisterna hatar judar, men alla hatar romer. Nazisterna, de ukrainska vakterna, kapos, alla fångarna oavsett nationalitet, de kriminella, kommunisterna, alla. Väl i Sverige fortsätter lögnen för att hon ska få stanna. Och sedan för att inte bli utstött och föraktad. För att även paradiset har sina sprickor och är inte till för alla.

Majgull Axelsson har skrivit en fantastisk roman om romernas Förintelse, en skildring så stark och skakande att den bitvis gör fysiskt ont.

På ett annat plan – fast de ligger nära varandra – är det en inträngande psykologisk berättelse om ett liv i lögn och förnekelse. Också den berör på djupet.

*Jag heter inte Miriam* är en episk roman, rakt och enkelt berättad, tangerar ibland farligt nära populärkulturens schabloner, men med ett vitalt språk som med sin mångfald och nyansrikedom griper tag i läsaren. Förskjutningarna i tidsperspektiven skänker berättelsen nerv och dynamik.

Boken borde vara obligatorisk läsning, och inte bara för Sheratonanställda.

Gabriel Garcia Márquez till minne

Trollkarlen från Macondo är borta.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hedersrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez lämnar ett magiskt litterärt arv efter sig.