Föregångare och inspirationskälla till den magiska reaismen

 

Det hon minns
Maria Luisa Bombal
Övers: Lena Heyman
Lind & Co (Palmserien)

Den chilenska författaren Maria Luisa Bombals roman ”Det hon minns” kom ut redan 1934. Den anses vara en föregångare och en inspirationskälla till den magiska realismen. Förvånande nog är det först nu som den för första gången publiceras på svenska.

Anslaget i romanen är originellt. Ana Maria, som inte saknar likheter med sin skapare Maria Luisa, ligger på sin dödsbädd. Hon är alltså död, inte döende. Romanens originaltitel är också mycket riktigt ”den svepta”.

Men den avlidna kan se, känna, tänka och framför allt minnas. Hon ser på de sörjande, familjen och vännerna, och hon ser tillbaka på sitt liv, bandomen och ungdomen, den första förälskelsen och det första stora sveket, den frånvarande modern, den tyranniske fadern, den obligatoriska ömma barnflickan, det misslyckade äktenskapet, ambivalensen gentemot barnen…

Det handlar lika mycket om det som hände som det som inte blev av, och kanske också om det som hade kunna bli. Och frågan som ståndigt återkommer, även om mestadels outtalad, är måste man vara död för att se klart och förstå fullt ut?

Greppet att låta huvudpersonen vara död är suggestivt fram skrivet, men frågan är om det tillför så värst mycket. Det hade nog fungerat lika bra med en döende, eller kanske bara en som minns, även om det givetvis inte blir lika skarpt definitivt. Å andra sidan ska man vara extremt försiktigt med att uttala sig om de dödas seende och minnesförmåga.

Framställningen av könsroller känns dessvärre daterad.

Bombals språk är precis och förtätat, har ingenting av den yvighet som utmärker den latinamerikanska ”boomens” författare som Garcia Marquez eller Vargas Llosa.

I sin historiska kontext intressant läsning.

Gabriel Garcia Márquez till minne

Trollkarlen från Macondo är borta.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hedersrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez lämnar ett magiskt litterärt arv efter sig.