Sylvass satir om idiotliberalism

Bränn biblioteken

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag, 2014

”Biblioteken står för allting som trots allt är bra i det här landet”. Lätt att instämma i, biblioteken kan rent av stå som symbol för en framgångsrik välfärdsmodell som har blivit till standard i hela världen. Det är gratis, det är skattesubventionerat, det är tillgängligt för alla, här finns kunskap och insikt att hämta.

Helt oumbärligt kan tyckas. Men bara om man inte har insett konsekvenserna av den nyliberala samhällsordning som gör sig allt mer gällande.

På det att ingen ska missa poängen har Kalle Holmqvist avskaffat begreppet ”nyliberal” och ersatt det med ”idiotliberal”. Ganska träffande.

Romanens huvudperson Jesper, och hans vänner, roar sig mig att driva fejkade borgerliga kampanjer. Det fungerar varje gång, oavsett om det gäller att sluta tala om mur i Visby, så att det inte associeras till Berlinmuren, eller att stödja kristdemokrater i deras krav på skärpta straff.

Och eftersom Jesper och gänget är heligt förbannade på de bisarra regler som gäller för digitala medier, främst då fildelning, som de anser – med all rätt! – är en form av biblioteket, fast på nätet, bestämmer de sig att dra igång en ny fejkkampanj som med hänvisning till fildelning ska kräva förbud mot lån på bibliotek.

Det är så vansinnigt att det bara kan misslyckas, och sedan leda till att göra fildelning laglig. Eller?

Mer än så ska inte avslöjas.

Holmqvist har skrivit en sylvass satir, klyschorna står visserligen som spön i backen, men det är riktigt, riktigt roligt. Och som sig bör riskerar skrattet hela tiden att fastna i halsen.

Tragikomisk är också den fond som utgörs av ett privatiserat, segregerat och gentrifierat Stockholm, där kommunal service har lagts ut på entreprenad, ingenting fungerar som det ska, men där ingen tar ansvar, och de som protesterar hänvisas bara till en Facebooksida!

Kalle är inte heller särskilt snäll mot vänstern.

Ramberättelsen om Jespers komplicerade privatliv borde ha hållits i betydligt stramare tyglar, men utgör ändå en belysande parallell om samhällets förlamande kraft mot all radikal förändring och självständig kreativitet.

Klyschigt om klyschor

70-talets utmaning att livet är en fest har numera helt förlorat sin ironiska udd. Det är till och med värre än så, nu SKA livet vara en fest. Vilket på fullt allvar hävdas av strömlinjeformade politiska broilers, hurtfriska managementkonsulter och författare av lukrativa självhjälpsböcker. Med flera.


Satsa på dig själv är parollen, och misslyckas du är det bara för att det är något fel på dig.

Riksteaterns föreställning ”Vårens nyckelord är ångvält” tar tidens glättiga klyschor till sin utgångspunkt, och driver med alla dessa schabloner. Pjäsen är uppbyggd kring ett antal seriefigurer av tecknarna Nina Hemmingsson, Sara Granér och Nanna Johansson, vilket möjligen bereder ett nöje för dem som är bekanta med dessa figurer, men lämnar oss andra enbart helt häpna.

Det börjar i rasande tempo, stämningen är uppskruvad och lätt absurd. Tyvärr blir snabbt upprepningarna ganska tröttsamma, det är samma uppblåsta klyschor som ska punkteras om och om igen. Materialet räcker inte till en hel föreställning.

Värre är att driften med schablonerna är ganska schablonmässig själv. Det är fyrkantigt, som sämsta plakatteatern från 70-talet, fast med färgglada ballonger. Skrattet fastnar aldrig i halsen, det blir till en utdragen gäspning.

Politikern som kläcker ur sig cyniska plattityder är så uppenbart avskyvärd, så uppenbart berusad, så uppenbart hycklande, att man kan nästan börja tro på vad han säger.

Det blir inte bättre av att man försöker bryta mot sexuella ”tabun, som inte har varit tabu i minst 30 år. Det är inte ens fnittrigt, bara pinsamt.

Det är möjligt att pjäsens egna schabloner låser fast skådespelarna rollgestaltningar. Vi får se några skickliga förvandlingsnummer från ung till gammal, men i övrigt förblir registret smalt och begränsat, som Johannes Wanselows ryckiga kroppsspråk och forcerade röstläge eller Eva Rexeds glättigt hoppiga figur.

Pjäsen avslutas med repliken. ”Nu är det roliga slut”. Inte då. Det hade inte ens börjat.