Den underliga vuxenvärlden

 

Avgrunderna
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus. 2023

Åttaåriga Claudia bor med sina föräldrar, och en hushjälp som det anstår en medelklassfamilj, i flermiljonstaden Cali i Colombia, nära till Stillahavskusten och med Anderna i bakgrunden. Hon försöker att förstå och hantera den märkliga vuxenvärld som omger henne. Och den världen är full av farliga avgrunder.

Det är avgrunden hemma, som djupnar när det blir ett jättebråk mellan föräldrarna och som nästan slutar i skilsmässa, efter att mamma har blivit alltför nära vän med fasters unga make.

Det är avgrunden hos hennes pappa som tidigt förlorade sin mamma och misshandlades svårt av sin far. Han är snäll men mycket tystlåten, säger knappt något alls, och förlorar sig i sitt arbete.

Också mamma har en avgrund efter alla ungdomsdrömmar som inte slog in, och också efter en väninna som körde ner sig i en ravin, en bokstavlig avgrund. Mamman är tidvis svårt deprimerad och helt apatisk, hon tillbringar det mesta av sin tid i sängen läsande kolorerad veckopress och dricker alldeles för mycket whisky.

Det finns fler avgrunder, men den mest hotfulla är den som många bär inom sig, och det är något som starkt påverkar lilla Claudia, och som hon har svårt att förhålla sig till.

Det är en fantastisk barndomsskildring på en ovanligt hög empatinivå.

Till skillnad från Quintanas förra roman på svenska, ”Tiken”, som var full av symbolik, är ”Avgrunderna” rak och realistisk. Men språket är fortfarande ”en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö.”. som jag skrev i recensionen av ”Tiken” (Tiken).

Ett spännande författarskap, och förhoppningsvis kommer det förträffliga lilla förlaget Rámus låta översätta fler av Pilar Quintanas verk.

 

Människor och djur

 

Tiken
Pilar Quintana
Övers: Annakarin Thorburn
Rámus.

40-åriga Damaris lever i en liten colombiansk by vid kusten. Hennes äktenskap är kärlekslöst, hon lider svårt av sin barnlöshet, hon och maken stretar på och klarar sig hyfsat men under små omständigheter. Det är en värld till hälften modern, med tv, telefon och elektricitet, i alla fall hos grannen, och då går det att dra en förlängningssladd. Då slipper man missa alla såpoperor på tv, största och enda nöjet för byborna.

Det är ett starkt skiktat samhälle där klass och ursprung hänger nära ihop. De bättre bemedlade är vita, de fattiga är svarta, i olika grad och nyans, och så finns det ursprungsbefolkningen, indianerna, i en värld för sig.

Byn ligger långt ifrån närmaste storstad, vid det lynniga Stilla havet, med en hotfull och ogenomtränglig djungel bakom ryggen. Det är fjärran från Macondo.

En dag mer eller mindre av en slump blir Damaris ägare till en valptik. Det uppstår ett starkt band mellan de två, och förhållandet ändrar på djupet Damaris liv. Hon tvingas omprövar sina relationer, med maken, med familjen, med sina vänner och grannar.

Inte minst konfronteras hon med sin kvinnoroll och barnlösheten. Valpen växer upp och deras relation kompliceras alltmer, och det blir så småningom till en riktig krock då tiken får egna valpar.

Ingen happy end här inte.

Pilar Quintana skriver en återhållsam, precis prosa, språket är enkelt och opretentiöst, kongenialt med sina karaktärer och sin miljö. Romanen är på bara strax över hundra sidor, men laddad med innehåll som väcker tankar och associationer och ställer oroande frågor kring existensens komplexa natur.

Det krävs inte nödvändigtvis 1300 sidor för att – försöka – säga något väsentligt.

Gabriel Garcia Márquez till minne

Trollkarlen från Macondo är borta.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hedersrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez lämnar ett magiskt litterärt arv efter sig.