I glömskans dystopi

Jesus barndom

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Sydafrikanske världsmedborgaren J.M. Coetzee är en författare som man aldrig vet var man har. Det gör hans författarskap spännande och hans romaner är ofta öppna för en mångfald av tolkningar.

I den senaste bok är redan titeln förbryllande, eftersom varken Jesus eller några direkta referenser till honom förekommer alls. Handlingen är istället en mild variant av en dystopi – eller möjligen utopi.

Flyktingar kommer till en obestämd plats på jorden, där talas visserligen spanska, men det kan vara precis var som helst. Immigranterna har bakom sig en farlig färd genom öknen, en vansklig resa med båt över havet, och sedan har de tillbringat en högst osäker tid i ett läger.

När de till slut släpps in i det nya landet blir de välvilligt men totalt själlöst mottagna. Låter oroväckande mycket precis som Sverige, men förmodligen är det sig likt på många andra ställen runt om i världen.

Det nya landet är ett på många sätt märkligt ställe. Det är en blandning av gammaldags och rent ut sagt primitivt, med mycket manuellt arbete, och direkta löneutbetalningar till arbetarna på fredag eftermiddag, samtidigt som det finns många avancerade samhällsförmåner, som gratis kollektivtrafik och bostadstilldelning för alla.

Hela samhället genomsyras av en förnuftig och praktisk inställning till livets alla sidor, även de känslomässiga. Allt är behärskat och blodfattigt, ingen svär, blir arg eller berusad, det är inga nyheter på radion, människorna ägnar sin fritid åt kurser och föreläsningar för att bli bättre medborgare, och kättja ”löses” genom terapi.

Alla nyanlända som kommer till det nya landet drabbas av minnesförlust, vilket säkerligen hänger på ett intrikat sätt ihop med hur samhället fungerar.

Romanen har många ingångar. Att den är en svidande kritik av hur vi i den rika världen hanterar flyktingströmmar är uppenbart. Men den kan lika mycket vara en kritik av tillväxtsamhället, välfärdspolitik, och även kristendom.

Och det är kanske just tolkningarnas mångfald som är det viktigaste budskapet.

Gabriel Garcia Márquez till minne

Trollkarlen från Macondo är borta.

Jag minns hur jag någon gång i mitten av 70-talet skaffade en pocketupplaga av *Hundra år av ensamhet*. Efter att ha läst första sidan slog det knut för många år framöver på mina egna författarambitioner. Det här var så otroligt bra att ens egna tafatta försök framstod som totalt överflödiga!

Med ett överdådigt rikt språk och en suggestiv fantasi skapar Garcia Márquez ett eget universum där vad som helst inte bara kan hända utan gör det också. Det är ett mästerverk och en av 1900-talets absolut största romaner.

Och bokens bärande tema om att ensamhet, eller egentligen enskildhet, är inte bara ett existentiellt utan också ett politiskt tillstånd, och ett olyckligt sådant, är universellt, och gäller lika mycket i Colombia som i Sverige.

Garcia Márquez romaner är alltid förankrade i en konkret politisk verklighet som han skildrar på de mest oväntade sätt. I inledningen av *Patriarkens höst* tittar den åldrande diktatorn ut över det hav som han sålde till amerikanerna i utbyte mot politiskt och militärt stöd. En bit längre in i romanen inser läsaren att han verkligen sålde det, vattnet är borta och kvar finns bara en gigantisk grop!

Hur magisk är den realismen?

*Kärlek i kolerans tid* är en enastående vacker kärlekshistoria och en skildring av hur klassamhället förstör mänskliga relationer. *Krönika om en förebådad död* borde vara obligatorisk läsning för alla som ägnar sig åt så kallad hedersrelaterat våld.

Garcia Márquez var även verksam som journalist och socialistisk debattör. Han var personlig vän med Fidel Castro och förblev sina vänsterideal trogen.

Han kunde vara ganska okonventionell. Under Nobelceremonin 1982 lyste han iklädd en vit kaftan, som han påstod var colombiansk frack, i stark kontrast mot alla stela pingviner runt omkring.

Gabriel Garcia Márquez lämnar ett magiskt litterärt arv efter sig.

Förbannad på gud

Kain

José Saramago

Övers: Hans Berggren

Bokförlaget Tranan

Kain är förmodligen historiens svartaste karaktär, en veritabel symbol för ondska, med ett oreparabelt dåligt rykte. Det kan därför tyckas en smula överraskande att välja just honom som positiv huvudperson i en roman, i synnerhet som han är visserligen ångerfull över brodermordet, men för övrigt en framåt, glad och nyfiken ung man, levnadsglad med en rejäl sexuell aptit.

Och han är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Vilket han inte sticker det minsta under stol med, utan talar om för gud varje gång de träffas under hans pikaresk genom Gamla testamentet, där han reser kors och tvärs i både tid och rum.

Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Det är småkul, liksom de humoristiska omskrivningarna av berättelserna om Edens lustgård, Babels torn, Sodom och Gomorra, och Jerikos murar.

Ingenting för bokstavstroende, om det nu finns några sådana kvar.

Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

”Kain” publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. 

Un poeta general

Idag är det 39 år sedan den chilenske poeten Pablo Neruda gick bort.
Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Hans kanske mest kända verk är "Canto general".
Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi ”Jag bekänner att jag levat”. Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.
1971 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Gabriel García Márquez kallade honom en gång för "den störste av 1900-talets poeter på alla språk".

José Saramago är död

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.
I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: ”Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.”

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.

Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen ”normaliserades”, och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.
Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.
Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.