Den bortglömda förloraren

Han var min favoritboxare. Idag är det sex år sedan han gick bort.

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa.

Muhammad Ali har gått ur tiden.Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskotts affär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa

Berikar och fördjupar

"Rotholcs syn på omvärlden är begränsad. Han är en överlevare, både i och utanför ringen. Han är inte den som lägger näsan i blöt om han inte måste. Det är här det judiska vittnets berättelser kommer in. Det är han som ger läsaren översikt, det är han som placerar Rotholc i ett större politiskt sammanhang.

Samspelet mellan Rotholc och vittnet berikar och fördjupar var och ens berättelse"

"Sådant man helst inte talar om"

"Det är sinnrikt uppbyggt. Till en början finns ingen direkt koppling mellan de tre berättelserna. Men allt eftersom, under romanens gång, går de in i varandra, kompletterar, kommenterar eller motsäger varandra. Och när trådarna från de parallella historierna inte möts, finns det en mening i det också; då anas eller blottläggs förträngningar, ”minnesluckor”, tabubelagda frågor om varför och hur vissa överlevde, andra inte. Sådant man helst inte talar om."

I skuggan av berömmelsen

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Muhammad Ali har gått ur tiden. Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskotts affär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Zbigniew Pietrzykowski dog i cancer 2014.

Boktips: Knockout, Alyasiri bokförlag, 2014

Ingen Onkel Tom

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack i april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

Från Cassius Clay till Muhammad Ali

För 50 år sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder, samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i politikens rampljus.

Dagen efter sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.

Hans väg till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski, notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden, men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att övertyga.

Det som var nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.

Ali fick boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep, och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa som en fjäril, sticka som ett bi.”

Aldrig förr eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete och så snabba reflexer.

Ali uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie Moore must fall in four”.

Redan tidigt fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av det konservativa USA.

1967 vägrade Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen väckte etablissemangets vrede.

Det ledde till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.

Det är ingen tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.

Det hade länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.

Den nu 72-årige Ali är svårt märkt av Parkinson, och lever ett tillbakadraget familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.

 Några bra böcker om boxning, som också berättar om Muhammad Ali:

12 världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve

En gentleman äntrar ringen – Torbjörn Säfve

Om boxning – Joyce Carol Oates