Fantasin till makten

Vi är omgivna av hemska ord. Jobbskatteavdrag är ett sådant. Ett annat är supervalår.

Det är som super med året är att det förutom riksdags-, kommunal- och landstingsvalet är också val till Europaparlamentet i maj. Detta EU-val är ett ständigt sorgebarn, eftersom svenska folket vägrar envist att ta till Carl Bildts visdomsord om att EU-skepsis är detsamma som fascism, och valdeltagandet ligger på skrattretande låga nivåer, där inte ens hälften av väljarkåren orkar masa sig iväg till vallokalerna. Och det i ett land där valdeltagande alltid har varit mycket högt.

Regeringen satsar nu en rejäl slant på att komma upp i åtminstone 50 procents valdeltagande. Inga åtstramningar där inte.

Men visst, demokrati måste få kosta. Jag är emellertid inte helt övertygad om att 300 miljoner som partierna tänker lägga ut på reklamfilm i tv är rätta vägen för att fördjupa demokratin och stärka folkstyret.

Snarare kommer det att bidra ytterligare till att göra politikens innehåll ännu ytligare och fyrkantigare. Det politiska budskapet riskerar att förvandlas till ett tjusigt, klämkäckt reklampaket med säljargument istället för ideologiska ställningstaganden. ”Kom och köp konserverad gröt! Och rösta på oss.”

Nej, det krävs radikalare grepp. Drar mig till minnes P C Jersilds obetalbara idé i ”Djurdoktorn”. Romanen är en framtidsutopi, eller dystopi om man så vill. Här får människor inte rösta som de vill. Varför ska en som betalar svart få rösta på vänstern? Och det går väl inte för sig att någon som vill ha statliga subventioner ska lägga sin röst på de borgerliga (den du Annie Lööf!). Det är helt enkelt fel att människor med vänsteråsikter ska rösta höger, och vice versa.

Istället har man inrättat det rationellt och rättvist. Ett representativt urval av befolkningen får med jämna mellanrum svara på ett antal samhällsrelaterade frågor inom en lång rad olika områden. Utifrån svaren gör man en sammanställning som ger en korrekt bild av den ideologiska och värdemässiga situationen i landet, och som får en motsvarande representation i den lagstiftande folkförsamlingen.

Om ett dylikt system skulle gynna vänstern eller högern låter jag vara osagt. Inte heller är det helt klart om det verkligen skulle främja demokratins utveckling.

Även om idén är genial i all sin enkelhet kan vän av ordning alltid invända att det inte går att veta om människor svarar riktigt ärligt, och att det kan förskjuta tyngdpunkten i den *verkliga* folkopinionen, och det är så sant som det är sagt.

Det perfekta systemet finns inte. Men menar man allvar med att stärka folkstyret och fördjupa demokratin får man ändå göra som Jersild. Använda fantasin. Och sluta behandla oss som mindre vetande.

Ett inte helt lyckat projekt

ROMAN
ABC-staden
Måns Wadensjö
Bonniers, 2011

Vällingby i Stockholm är en mycket speciell förort. När det invigdes på hösten 1954 väckte det internationell uppmärksamhet över hela världen. Uppbyggt från noll, planerat in i minsta detalj, med en förening av funktion och estetik, skulle den nya förorten vara en modern mönsterstad, ett perfekt Sverige i miniatyr. Det kallades ABC-staden, där A står för arbete, B för bostad, och C för centrum.

”ABC-staden” heter också Måns Wadensjös roman.
En speciell förort, en speciell roman.

”ABC-staden” består egentligen av två delar, som hänger väl ihop. Dels en detaljerad och djuplodande beskrivning av hela projektets idé, och funderingar kring det, av både vardaglig och filosofisk art. Går det över huvudtaget att planera mänsklig tillvaro på det här sättet? Förmodligen inte, men det behöver faktiskt inte betyda att det inte är önskvärt. Motsatsen, i det här fallet oplanerade stadsdelar, utan någon bärande idé bakom, är nog bästa beviset för det.

Men Wadensjö går ett steg längre. Han kontrasterar stadsdelen som idé mot det konkreta livet där. Han skildrar ett år i sin huvudpersons liv i en lägenhet i Grimsta strax utanför Vällingby.

En av idéerna bakom Vällingby var att det skulle vara mer eller mindre självtillräckligt, oberoende av resten av Stockholm. Det var förmodligen en av de absolut mest absurda tankarna som styrde bygget av förorten. Dels för att det är helt poänglöst med en stadsdel som inte tar vara på allt det som storstaden har att erbjuda, dels av den enkla anledningen att Vällingby de facto är totalt beroende av sin omgivning, då inte minst tunnelbanan.

Den stora fråga är emellertid: går det att bygga upp en miljö som är planerad, kollektiv, demokratisk och av hög och bestående kvalitet i ett samhälle som i mångt och mycket är raka motsatsen, i romanen illustrerat av huvudpersonens bisarra jobb på ett call-center, hans osäkra och tvekande relation till en kvinna, en tid av kommersialisering av livets alla aspekter och en anda av extrem och ohejdad individualism.
Svaret på den frågan är ett obetingat nej.

Under läsningen av romanen kommer jag på att vår tids stora problem är att det inte byggs några nya förorter alls – utom förstås lyxiga och svindyra bostadsrättsområden.