Midsommarnattsdröm får liv i Döda fallet

TEATER
En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
Spelplats: Döda fallet, Ragunda kommun
Regi: Karl Seldahl
I rollerna: Sven Wollter, Anita Nyman, Victor Ström, Anders Öhrström, Kajsa Linderholm, Maria Granhagen, Yngve Dahlberg, Dag Norgård, Kim Anderzon, Ingmar Virta, med flera

Det moderna midsommarfirandet är högst förutsägbart, både ifråga om meny och om firandets innehåll. I forna tider däremot ansågs midsommaren vara magisk och vad som helst kunde då hända.


Det var lite som under karnevalen då världen vändes upp och ner. Midsommarnattens magiska karaktär påminde om en drömsekvens i vilken våra innersta önskemål och begär, vår "sanna natur" kom upp till yta, något som Shakespeare insåg mer än 300 år före Freud.

Naturtemat har regissören Karl Seldahl tagit vara på i sin uppsättning av Shakespeares klassiker En midsommarnattsdröm. Vi är en del av naturen, säger han i sin programförklaring, men vi har också natur inom oss. Vi är naiva, nyfikna varelser, som styrs av våra instinkter, och det är något fantastiskt bra med det, säger Seldahl.

Att spela En midsommarnattsdröm på en friluftsteater ute under bar himmel är naturligtvis kongenialt. Teatern i Döda fallet utanför Hammarstrand är omgiven av dramatisk jämtländsk natur, dimmorna som steg upp ur skogarna i Ragundadalen framåt kvällen skapade en perfekt trolsk inramning åt föreställningen.
Premiären begicks stilenligt på midsommarafton. Man hade verkligen vädrets makter med sig, då regnet som länge hade vräkt ner upphörde ganska precis som föreställningen började, och förhindrade därmed att midsommarnattsdrömmen skulle förvandlas till en blöt mardröm.

Handlingen i Karl Seldahls bearbetning har flyttats från antikens Aten till Jämtland och sagoriket Ravund. Också persongalleriet har genomgått en anpassning till jämtländska förhållanden. Teseus har blivit markisinnan Alicia, Lysander, Demetrius, Helena och Hermia lystrar i pjäsen till betydligt mer hemvävda namn som Per-Anders, Lennart, Lena och Ing-Marie. Hantverkarna som sätter upp pjäsen i pjäsen är här så klart skogshuggare. En helt ny bekantskap är den thailändske ädlingen Tjo-la-long - spelplatsen ligger inte långt ifrån Thailändska paviljongen i Utanede.

Teatern i Döda fallet har en mycket speciell läktare som är vridbar 360 grader. Publiken åker runt och scenografin utgörs huvudsakligen av den omgivande naturen. Inga scenbyten fördröjer spelet. Det är en hisnande upplevelse, i ordets rätta bemärkelse.

Skådespelarensemblen består av proffs och lokala amatörer. De flesta amatörerna gör mycket väl ifrån sig, så när som på att röstvolymen behöver skruvas upp ett par steg.

Den mest framträdande skådespelarinsatsen står utan tvekan Sven Wollter för. Hans Puck är ett åldrat, krumt jämtländskt troll, mer opportunistiskt än elakt. Han slickar uppåt och sparkar neråt, och han utstrålar närvaro också då han bara sitter vid sidan om och stillsamt begrundar resultatet av de förvecklingar som hans trollkonster har ställt till med.

Ingmar Virta är lysande som den misslyckade skådespelaren, som förvandlas till åsna och drabbas av drottning Titanias osannolika förälskelse. Det krävs stor skådespelarkonst för att trovärdigt framställa dåligt skådespeleri.
Kim Anderzons Titania kommer bättre till sin rätt som liderlig häxa än majestätisk drottning, Dag Norgård som Oberon och Anita Nyman som Alicia gör gedigna roller utan att överraska. Också de fyra förälskade ungdomarna sköter sig med den äran. Mest förtjust var jag i Kajsa Linderholms kraftfulla utspel som Sköna Lena, och Yngve Dahlbergs vingliga sprätt som Per-Anders.

En midsommarnattsdröm tillhör Shakespeares mest spelade pjäser, och den tar på ett effektivt sätt död på alla meningslösa diskussioner om högt och lågt inom kulturen. Teatern är i grund och botten en folklig uttrycksform, vilket inte på något sätt står i motsättning till dess sublima eller intellektuella nivåer. I Seldahls uppsättning tar man också ut svängarna ordentligt, Shakespeares blankvers blandas med grötrim, och man räds inte att tangera buskis ("Come along Tjo-la-long"!).

Resultatet blir en välbalanserad komedi som med glimten i ögat hyllar människans sammansatta natur, samtidigt som den ger en liten känga åt den romantiska kärleken.

En av teatersommarens absoluta höjdpunkter i Norrland.

Vecka 26. Sommaren som kommer

Sommaren hittills har inte varit något vidare (fast inte i Stockholm), vilket har närmast lett till landssorg. Som vanligt. Det är samma visa i stort sett varje år. Dessa enorma förväntningar kommer nästan alltid på skam, och det blir en väldig besvikelse och frustration. Och då menar man naturligtvis vädret.

I rättvisans namn måste det ändå medges att det bästa med sommaren tilldrar sig utomhus. Hela sommaren riktigt sjuder av kulturaktiviteter under bar himmel.

Friluftsteater tillhör sommarens höjdpunkter. Själv ska jag till Döda fallet i Jämtland och se "En midsommarnattsdröm" med bland annat Sven Wollter, i sonens Karls regi.

Parkteatern i Stockholm är en av sommarens höjdpunkter, missa inte det. Det spelas utomhusteater lite varstans, kolla bara upp det, ta vara på möjligheten.

Musikfestivaler är också trevliga så här års. Vi som bor på dessa breddgrader satsar framför allt på Skulefestivalen i juli, och så naturligtvis Urkult i Näsåker första helgen i augusti. Det finns säkert en musikfestival nära dig.

Vad finns det mer för kulturaktiviteter under sommaren? Utomhusbio är ingen höjdare i Sverige. Alldeles för osäkert. Och visst, man behöver inte vara ute hela tiden. En bok kan

fördel läsas både inne och/eller ute. Ni som följer Tidningen Kulturens eminenta recensionsavdelning är knappast i behov av lästips.

Ska någon resa utomlands rekommenderar jag varmt operafestivalen i Verona. På närmare håll finns den förträffliga Nyslotts operafestival, på finska Savonlinnan oopperajuhlat, och stannar man hemma i Svedala bjuder Ystad på en operafestival första helgen i juli, och dessutom finns operafestivalen på Ljusterö varje sommar till minne av Jussi Björling.

Nu tänker jag själv ta mig en välbehövlig sommarvila. Så klart med massor av kulturaktiviteter.

Nu tar jag ledigt och återkommer i början av augusti.

Trevlig kultursommar!

Wernström sätter punkt

ROMAN

Ett författarliv
Sven Wernström
Murbruk förlag

Sven Wernström är en av våra mest produktiva författare. Sedan debuten 1945 har han publicerat minst en bok om året, ibland faktiskt fler. Hans romaner är öppet politiska, med ett tydligt vänsterperspektiv. Som mest var han i ropet under det radikala 70-talet, då framför allt hans ungdomsromaner, med serien om ”Trälarna” i spetsen.

Nu har Sven Wernström hunnit bli 85 år, och föga förvånande har han ett behov av att sammanfatta och sätta punkt.

Det gör han i romanen ”Ett författarliv”, som skildrar ett Sverige under 100 år, från uppväxten i en arbetarfamilj på Söder under 30-talet fram till en tillvaro på ett äldreboende i en dystopisk framtid 2035. Skildringen av Författarens liv – Sven Wernström försäkrar i ett förord att boken inte är självbiografisk - löper parallellt med beskrivningen av samhällsutvecklingen i Sverige, och delvis också i världen.

Perspektivet är också här konsekvent från vänster, och det är ingen vacker bild av tillståndet i Sverige som Wernström målar fram. Sossarna har svikit, demokratin är satt ur spel och Sverige styrs av dekret från Bryssel i ett kvasifascistiskt Neuropa, all samhällsservice är avgiftsbelagd, klassklyftorna är enorma och hela samhället befinner sig i förfall.

Skildringen är rappt skriven, på ett medvetet enkelt och vardagligt språk, som tyvärr någon gång då och då slår över i predikan. Det personliga och det politiska varvas på ett spännande och fruktbart sätt. Många kända författare och kulturpersonligheter passerar revy.

Mitt i allt elände finns det mycket mänsklig värme och humor. Och slutet innehåller trots allt en strimma hopp.

Kungen och kapitalet sitter i samma båt

Det kungliga bröllopet är avklarat. Mitt i all denna rojalistiska yra var kanske det mest intressanta den undersökning som publicerade bara någon dag innan, och som visade klart och tydligt att stödet för monarkin och kungahuset minskar kraftigt.
Egentligen är inte det särskilt överraskande. Det finns, och har alltid funnits, en kompakt majoritet för republik bland våra folkvalda. Vänstern är självklart mot monarkin, socialdemokraterna har republikkravet inskrivet i partiprogrammet sedan tidernas begynnelse, även om man i sin suicidala anpassning till någon vag ”folkopinion” har alltid låtit bli att förverkliga sitt eget program. Det finns också liberaler som tar den liberala demokratins ovillkorliga krav på avskaffande av bördsprivilegier på allvar och som därför tar ställning för republik. Åtminstone tills de blir statsråd.

Kapitalismens etos kan tyckas stå i motsättning till monarkins ärftlighetsprincip. Var och en är sin egen lyckas smed, alla oavsett social bakgrund kan med sina två händer åstadkomma makt och rikedom. Bara de anstränger sig tillräckligt.

Det var nästan rörande att höra Mona Sahlin säga i tv att hon tycker det är såå principiellt fel att ärva makt och positioner, samtidigt som det var helt och hållet underförstått att hon tänker inte göra ett dugg åt det.

Egentligen är inte det särskilt förvånande. Kapitalismens ideologi är på den punkten liksom på alla andra ingenting annat är en dimridå avsedd att dölja och förvränga verkligheten. Det är knappast någon slump att de flesta människor inte åstadkommer någon makt och rikedom med sina två händer. Och det alldeles oavsett hur mycket de än anstränger sig.

Monarkin lämnas i fred därför att dess principer inte står alls i motsättning till kapitalistiska samhällets grundläggande idéer, utan tvärtom är väl i samklang med dem. Ja, i själva verket är de fundamentala för den kapitalägande klassens reproducering. Varje hot mot monarkin utgör lika mycket ett hot mot kapitalismen. Varje kritik av monarkins ärftlighetsprincip är en kritik av det kapitalistiska systemet.

Minst två tredjedelar av allt kapital ärvs. De flesta av de rikaste personerna, i Sverige liksom annorstädes, har inte byggt upp någonting själva, de har inte börjat med två tomma händer, det de har och äger är inte resultatet av deras arbete och /eller företagande, utan det handlar om ARV. Precis som kungens tron.

Kapitalismen är lika odemokratisk som monarkin. Dess odemokratiska karaktär har dessutom ökat markant under senare år genom antidemokratisk lagstiftning som avskaffade arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Lösningen på problemet med det demokratiska underskottet är mycket enkelt: Avskaffa monarkin. Avskaffa kapitalismen.

José Saramago är död

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.
I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: ”Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.”

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.

Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen ”normaliserades”, och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.
Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.
Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.

Vänstern avgör presidentval i Polen

Det polska presidentvalet ser ut att bli en rysare. Som väntat var det högerliberalen Bronislaw Komorowski och den konservative Jaroslaw Kaczynski som gick vidare till andra omgången, som äger rum om två veckor. Kaczynski är tvillingbror till den tragiskt omkomne presidenten, och det anses allmänt att sorgen efter olyckan har gynnat honom. Också de svåra översvämningar som har drabbat Polen nyligen har troligen gynnat oppositionen.

Vallokalundersökningar som pekade på en segermarginal för Komorowski med hela tolv procentenheter hade dock slagit totalt fel, och det verkliga avståndet visade sig vara blott 4,5 procentenheter.

Vänstern, det postkommunistiska socialdemokratiska SLD, gjorde ett långt bättre val än förväntat. Opinionsundersökningar gav SLD:s kandidat Grzegorz Napieralski omkring tio procent, nu hamnade han på närmare 14. Den unge och oerfarne Napieralski var ifrågasatt bland sina egna, men valresultatet blev en gruvlig revansch för honom. Det är det bästa resultat vänstern i Polen har gjort på mycket länge.

Dessutom innebär det att det är vänsterns röster som kommer att avgöra presidentvalets andra omgång där två högerkandidater står mot varandra.

En opinionsundersökning publicerad i Gazeta Wyborcza uppger att omkring två tredjedelar av SLD:s väljare kommer att rösta på Komorowski. Det förefaller sannolikt. Även om Komorowskis nyliberalism kan vara svår att svälja för vänsterns folk, har de än större motstånd till Kaczynskis klerikalism, chauvinism och moraliska konservatism.

Poetiskt smörgåsbord

POESI
Kallskänken
Jenny Wrangborg
Kata förlag, 2010


En kallskänka tillagar kalla rätter, som förrätter, sallader, smörgåsar och efterrätter. Hon – eller han, men det är oftast en hon – utmärks av en förmåga att lägga upp mat på ett speciellt vackert och dekorativt sätt. Det är en form av konsthantverk helt enkelt.

Det är något som märks mycket tydligt i Jenny Wrangborgs diktsamling med titeln ”Kallskänken”. Wrangborg tillhör den grupp unga poeter som på ett högst medvetet sätt strävar efter att förnya arbetarlitteraturen. Det mest uppmärksammade namnet inom gruppen är förmodligen Johan Jönsson, och hans kritikerrosade ”Efter arbetsschema” och den nyligen utgivna ”Livdikt”.

Det finns emellertid en väsentlig skillnad mellan de två unga poeterna. Medan Jönsson tenderar att kritisera arbetet i sig, låt oss slippa ”skitjobben”, framhåller Wrangborg yrkesstoltheten. Det är klassamhället med dess stress, nedskärningar och ojämlika relationer på arbetsplatsen som berövar arbetaren arbetets glädje.

Överlag präglas Wrangborgs dikter av ett dialektiskt förhållningssätt. Hon arbetar mycket utmejslat med motsatser: is-kyla, mjuk-hårt, manligt-kvinnligt, hat och kärlek.

Hennes poesi är samtidigt mycket kroppslig. Språket är konkret och fysiskt, innehållet uttrycker känslor som smärta, trötthet, andra påtagliga sinnestillstånd.
Lösningen på förtrycket är solidaritet och gemensam kamp för att återupprätta människovärdet.

Dikterna har en oförfalskad direkthet och en frisk omedelbarhet med ett rakt tilltal.

Det blir mycket politiskt utan att bli till plakatpoesi. Däremot tenderar det stundtals att bli romantiserande. Och framför allt saknar jag överraskningen, både i formen och i innehållet. Nu blir det alltför förutsägbart.