Nobelpristagaren från Azinhaga

Idag skulle José Saramago ha fyllt 95 år. Dagen till ära:

José Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Inte illa för en grabb vars farföräldrar var analfabeter, och som trots goda skolresultat inte fick studera vidare och istället utbildade sig till bilmekaniker, eftersom hans föräldrar inte hade råd att bekosta hans skolgång.

Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, han drev gärna på sitt kluriga sätt med religionen, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.

Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till den kanariska ön Lanzarote.

Varför Lanzarote? Saramagos egen förklaring är tämligen prosaisk - som det anstår en författare. Hans spanska fru hade en syster som redan bodde på ön. Men det går förstås att spekulera kring andra skäl. Kanske att Lanzarote ligger i Afrika men anses som en del av Europa? Kanarieöarna var dessutom utgångsbasen för den spanska kolonialismens resor till Amerika.

Och öar är alltid speciella platser.

José Saramago bosatte sig i samhället Tias, och där bodde han de sista 18 åren av sitt liv. Tias, som med sina 20 000 invånare är Lanzarotes näst största stad, och ligger Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, är annars mest känt för att vara ett tillhåll för brittiska pensionärer. Saramagos hus ligger diskret avskilt i utkanten av staden.

Huset är lågt och vitkalkat, likhet med nästan alla andra hus på ön. Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. 

Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turistorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

Saramagos flytt hälsades med stor glädje av öborna, och han utnämndes till öns ”adoptivson”, ”portugisen från Lanzarote” och andra hederstitlar. Han blev också en centralgestalt i öns kulturliv. Så småningom svalnade kärleken betydligt, framför allt i början av 2000-talet när en våg av rasistiska och främlingsfientliga strömningar grasserade på de kanariska öarna. Saramago kritiserades våldsamt för sin konsekventa antirasism och uppmanades på känt manér att ”åka hem”.

Efter Saramagos död 2010 öppnades författarens hus för allmänheten. Eftersom jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe – dög det åt Saramago, duger det åt mig! – missar jag aldrig ett tillfälle att besöka huset i Tias.

Fri sikt mot havet och en fantastisk trädgård.

En vandring i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

José Saramago opponerade mot John Donnes ord att ”Ingen människa är en ö”, och påstod tvärtom att ”Alla är vi öar”.  Men det är kanske riktigast att med Carlo Ginzburg säga att om ingen människa är en ö så är ingen ö en ö.

Skoningslös kultur- och civilisationskritik

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

Förbannad på gud

Kain

José Saramago

Övers: Hans Berggren

Bokförlaget Tranan

Kain är förmodligen historiens svartaste karaktär, en veritabel symbol för ondska, med ett oreparabelt dåligt rykte. Det kan därför tyckas en smula överraskande att välja just honom som positiv huvudperson i en roman, i synnerhet som han är visserligen ångerfull över brodermordet, men för övrigt en framåt, glad och nyfiken ung man, levnadsglad med en rejäl sexuell aptit.

Och han är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Vilket han inte sticker det minsta under stol med, utan talar om för gud varje gång de träffas under hans pikaresk genom Gamla testamentet, där han reser kors och tvärs i både tid och rum.

Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Det är småkul, liksom de humoristiska omskrivningarna av berättelserna om Edens lustgård, Babels torn, Sodom och Gomorra, och Jerikos murar.

Ingenting för bokstavstroende, om det nu finns några sådana kvar.

Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

”Kain” publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. 

Veckan från hyllan 25

Hela den svenska politiska eliten, de som verkligen är det, de som tror att de är det, och de som vill vara det, är på plats i Almedalen. Med vad som hände utanför Smolensk för ett drygt år sedan i färskt minne blir jag betänksam och får en del idéer.

Almedalen ligger ju på Gotland, som är en ö. Och då skenar fantasin iväg. Tänk om hela den församlade eliten drabbade av ett olycksöde av något slag. Eller om ön isolerades av någon anledning - pest? Hur skulle det gå för landet Sverige? Skulle vi klara oss utan vår elit? Eller, hemska tanke, vi skulle inte ens märka skillnaden? Eller, en ännu hemskare tanke, allting skulle bli mycket bättre?

Till syvende och sist handlar det om vem som egentligen styr. Och vem som borde styra.

Men visst är det en tilltalande tanke. Borde definitivt undersökas. Det är verkligen en romanidé värdig en José Saramago. Han gillade sådana skruvade upplägg, alla blir blinda, alla röstar blankt, det var hans grej.

Det är ett år sedan han gick bort. Mitt bidrag till Almedalsveckan blir texten som jag skrev till minne av José Saramago:

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.

I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: "Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde."

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som "hormonell kommunist": "på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag". Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.
Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen "normaliserades", och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.

Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.

Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.

Stora författare och små minnen

Vi lever inte i nuet, utan i ett flöde, där det förflutna, nuet och framtiden hänger ihop på ett sådant sätt att de inte går ens att särskilja. En människa utan minne är en halv människa. Om han inte är en direkt farlig, som huvudpersonen i Camus ”Främlingen”. I någon mening är det just minnet som gör oss till människor.
Det är ingen tillfällighet att berättelser handlar om det som har hänt. Litteraturen handlar om minnet, ja, litteratur *är* minne.

Den tyske författaren W.S.Sebald var besatt av minnet. Det var temat för allt han skrev, innan han tragiskt omkom i en bilolycka (vilket är för övrigt ytterligare en förbindelselänk till Camus). Sebald skriver dels om minnet som sådant, men också om den kollektiva minnesförträngningen som han ansåg drabbade tyskarna efter andra världskriget.

Här kan man tillägga att i rättvisans namn var det inte bara tyskarna som råkade ut för en minnesförlust.

Romanen ”Svindel. Känslor” (Bonniers, Panacheserien, övers: Ulrika Wallenström) är en vandring genom miljöer fulla av historiens spår, och som undflyr de minnesbilder som personerna har av dem. Napoleonskrigen formar det moderna Europa, Franz Kafka är på resande fot 1913, året som markerar ingången till nationalismens och barbariets nya sköna värld, händelser från andra världskriget må beskrivas som ”så kallade”, men ruinerna är nog så verkliga, liksom platsen där sista striden stod.

Personer som dyker upp är förutom Kafka målaren Pisanello, vars flesta verk har gått förlorade, och Fallmerayer, en kontroversiell historiker som hävdade att dagens greker ingalunda härstammar från de greker som vi känner till från antiken.
Givetvis slutar romanen år 2013.

Sebald är dessutom en härlig berättare, med ett underbart språk. Ett särdrag i hans romaner är bilder och illustrationer som är en integrerad del av texten, och som skapar en suggestiv verkan mellan fiktion och verklighet.

Den sydafrikanske författaren André Brink är välkänd för den svenska publiken ända sedan 70-talet med ett flertal uppskattade romaner. Han har nu hunnit bli 75 år, och trots tidigare föresatser att aldrig skriva mina memoarer har han av framför allt dagens situation i Sydafrika känt sig tvungen att klargöra och förtydliga de gångna årens utveckling.

I ”Skiljevägar” (Forum, övers: Britt Arenander) beskriver Brink en uppväxt i en boerfamilj i ett nationalistiskt och konservativt småstadssamhälle. Det är en idyll där våldet ständigt lurar under ytan och rasmotsättningar är hela tiden närvarande i bakgrunden, för att då och då tränga fram i förgrunden på ett otäckt och omskakande sätt.

Brink skildrar på ett fascinerande sätt hur människor är fångar i sin uppväxtmiljös värderingar och konventioner, och hur oförmögna vi kan vara att befria oss från de invanda fördomarnas barlast, även om vi intellektuellt kan genomskåda deras ihålighet.

Men också att det ändå är fullt möjligt, även om det kostar på. Brink själv är ett lysande exempel på det. Steg för steg kommer Brink till insikt, han debuterar 1958, och på 60-talet är han med och bildar författargruppen ”Die Sestigers” (60-talisterna), där de första afrikaansspråkiga författare som kritiserade apartheid var verksamma. Brink skriver för övrigt både på engelska och afrikaans.
Han upplever 1968 i Paris, och blir alltmer engagerad i kampen mot apartheid, vilket gör hans egen situation i hemlandet stundtals mycket prekär.

I memoarerna möter vi en lång rad betydelsefulla personligheter inom sydafrikansk politik och kultur. Glädjen när rasåtskillnadssystemet välts över ända är stor, men Brink hamnar snabbt i opposition till den nya makteliten, som han anser har svikit sina egna ideal.

Genomgående för hans litterära bana är avvägningen mellan det politiska och det konstnärliga. Det är ingen tvekan om att han har lyckats förena de två, och resultatet är en litteratur som verkar i världen, som betyder något, som berör. Brink har en stark tilltro till det skrivna ordet: ”Och så länge vi har ordet kan vi nå fram till andra i en kedja av röster som aldrig kommer att tystas.”

En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” (W & W; övers: Hans Berggren) ges postumt ut nu.

Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.

Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Stora män har råd med små minnen.

José Saramago är död

Den portugisiske författaren José Saramago avled i sitt hem på den spanska ön Lanzarote. Han blev 87 år gammal.

1998 fick han Nobelpriset i litteratur, och han är den ende portugisiskspråkiga författaren som har vederfarits den äran.

Saramago föddes 1922 i Azinhaga i Ribatejoprovinsen nordöst om huvudstaden Lissabon. Hans föräldrar var fattiga jordlösa lantarbetare, hans farföräldrar var analfabeter. Trots att den unge José var mycket duktig i skolan, hade hans föräldrar inte råd att låta honom studera vidare. Han utbildade sig till bilmekaniker, och arbetade inom yrket i några år. Senare slog han in på den journalistiska banan, och ägnade sig också en del åt översättningar.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50 årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen Baltasar och Blimunda 1982.

Sedan följer en strid ström av romaner, ända fram till förra året då Caim (Kain) publicerades.

Saramagos litterära teman är en form av metaforiska fantasier, där författaren renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten. I Blindheten, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället.
I Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Så här skrev jag i en recension av boken: ”Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.”

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.
Saramagos civilisationskritik präglas i hög grad av djup pessimism, något som ägnar att förvåna hos en person med hans annars så radikala åsikter. Saramagos världsbild var i stor utsträckning färgad av hans fattiga uppväxt och av högerdiktatorn Salazars fascistiska förtryckarregim. 1969 gick han med i kommunistpartiet, som då var illegalt, och utgjorde centrum i motståndet mot Salazars diktatur.

I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han har förblivit partiet trogen hela sitt liv.

Efter nejlikornas revolution 1974 blev Saramago biträdande chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Diário de Nóticias. Under den tiden fick José Saramago ett rykte om sig som hårdför stalinist. Upprinnelsen till det var att mer än 20 medarbetare som enligt uppgift krävde större åsiktsfrihet på tidningen sparkades av den biträdande chefredaktören.

Ryktet är dock ganska oförtjänt, Saramago har bland annat inte dragit sig att kritisera Fidel Castro, och socialismens avarter på Kuba, trots att de två har länge varit vänner.

Åren 1974-75 efter revolutionen var en turbulent tid i Portugal. Arbetarna strejkade, lantarbetare genomförde jordockupationer, missnöjet jäste på universiteten. Efter att situationen ”normaliserades”, och den sociala oron slogs tillbaka, tvingades i sin tur Saramago att avgå från tidningen.

Han upphörde dock inte med sina politiska aktiviteter. Han har varit skoningslös i sin kritik av EU och IMF, bland annat.

2002 väckte han stor uppmärksamhet och ådrog sig hård kritik när han efter ett besök i Ramallah på Västbanken, som då var blockerat av israeliska trupper, jämförde den israeliska ockupationen med Förintelsen.

Saramago var också en uttalad och militant ateist, något som ofta fick honom på kant med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, väckte stort rabalder, och ledde till att landets regering hindrade boken från att vara med i European Literary Prize, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Den händelsen fick bägaren att rinna över för Saramago, som flyttade till Lanzarote. Han har dock hela tiden varit noga med att påpeka att det är regimen han tar avstånd ifrån, inte landet, och han framhöll att han betalade sin skatt i Portugal.

José Saramago begravdes i Lissabon, i det Portugal där han rätteligen hörde hemma. Mer än 20 000 människor deltog, de flesta hade med sig en röd nejlika, revolutionens symbol. Många hade rest långväga ifrån för att kunna vara med vid ceremonin.
Frånvarande var Portugals högerpresident, som semestrade i närheten under tiden.
Saramago hade säkerligen inte blivit överdrivet ledsen för det.