Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 22 januari 2012

Kulturtorget vecka 3


1. Raoul Wallenberg skulle ha fyllt 100 år i år (4 augusti). Vad lär vi oss framför allt av honom och hans exempel?

Vi har ingenting lärt vare sig av hans agerande eller av hans öde. Dagligen utvisas det flyktingar till länder där det pågår våldsamma krig. Svenska journalister ruttnar i fängelse i diktaturer därför att svensk diplomati är så tyst att ingen hör den. Men vad annat kan man vänta sig med en utrikesminister som misstänks för folkrättsbrott?

2. Varför är det viktigt att unga får se teater på skoltid? Apropå att Teater Västernorrlands ungdomspjäs "Skärp dig!" spelats för elever i Örnsköldsvik den här veckan.

Varför är det viktigt att unga människor lär sig någonting över huvudtaget? Det är en väsentlig del av bildningsprocessen att låta ungdomar ta del av nya erfarenheter som ger dem nya perspektiv och skärper deras blick för tillvarons mångfald och komplexitet. Teater är ett utmärkt sätt.

3. TV 4 startar en nyhetskanal (24 januari) som ska sända stora delar av dygnet. Mycket ska komma från BBC World News. Vårt behov av nyheter verkar omättligt?

Jag tror knappast att människor i allmänhet är för mycket informerade. Snarare tvärtom, många lider av total brist på kunskap om sin omvärld. Sedan kan man fråga sig om bästa sättet att råda bot på det är mer nyheter, det är nog lätt hänt att kvantitet ersätter kvalitet. Även om just BBC World håller en mycket hög klass.

lördag 21 januari 2012

Småländsk by gestaltar samhällsutvecklingen


ROMAN
Över byn välver sig himlen
Anna Rudberg
Solvändan, 2011

Under uppseendeväckande kort tid går Sverige från att vara ett fattigt bondeland till ett urbaniserat välfärdssamhälle. Torpare och småbönder flyttar in till de expanderande städerna, industrins hjul snurrar allt snabbare, medan landsbygden på samma gång avfolkas och mekaniseras. Det är på många sätt en dramatisk samhällsutveckling som borde vara tacksamt stoff för litterära skildringar.

Anna Rudberg väljer att gestalta det historiska skeendet genom en bys perspektiv. Med ett antal episoder som beskriver några personers öden i en småländsk by, med början i slutet av 1800-talet fram till våra dagar, får vi en bild av hur samhället utvecklades under ett drygt sekel.

Tyngdpunkten finns hos de kvinnliga gestalternas, romanen är på ett mycket förtjänstfullt sätt en kvinnornas historia.

Anna Rudberg är en naturskildrare av rang, och med ett arkaiserande, stundtals nästan bibliskt språk (även om det kan bli ett och annat ”översiggivet” för mycket) levandegör hon byns geografi, landskapets topografi, årstidernas växlingar, och inte minst alla de avtryck som människorna lämnar efter sig.

Romanens stora svaghet är att episoderna inte hänger särskilt bra ihop, mer än att de hänför sig till personer från ett begränsat antal familjer över några generationer. Övergångarna i samhällsutvecklingen får aldrig någon bakgrund, än mindre en förklaring. Och var finns arbetarrörelsen, frikyrkorna och klasskampen? Två världskrig passerar och berörs med några få rader i förbifarten.
Det blir inte bättre av att årtalen fastslås istället för att berättas fram.

Men berättelserna finns kvar, och det är vackert s

onsdag 18 januari 2012

Genuint humanistisk roman


Ett högst aktuellt nedslag i verkligehten.

ROMAN
Jag ska egentligen inte jobba här
Sara Beischer
Ordfront, 2012

Med en nästan kuslig timing kommer i Carema-skandalernas kölvatten Sara Beischers roman som utspelar sig på ett äldreboende.

Romanens ärende är emellertid inte att skandalisera, egentligen inte ens att kritisera. Nej, det är mycket mer raffinerat än så.

Den 19-åriga Moa är nyinflyttad i Stockholm. Hon ska egentligen bli skådespelare, men innan det stora genombrottet behöver hon ha ett jobb. Av en ren slump hamnar hon på ett äldreboende. Där konfronteras hon med en värld av ålderdom, sjukdom, förfall och död. Beischer sparar inte på detaljer för alla obehagliga kroppsfunktioner.

Jag måste erkänna att det fungerar, åtminstone på mig. Det är frånstötande, det väcker starka känslor av obehag. Jag misstänker att jag är långt ifrån den ende som reagerar på det sättet. För många tar det emot att arbeta med människor, men vem har någonsin hört talas om en person som får äckelkänslor av att rota i en gammal bilmotor?

Att arbeta med människor har låg status och betalar sig dåligt. På äldreboendet där Moa jobbar är de ständigt underbemannade. Alla anställda är där tillfälligt. Utom Eva, och alla undrar förstås vad det är för fel på henne.

Romanens handling drivs effektivt framåt av dialektiken i motsättningen mellan å ena sidan Moas ungdomliga, och lite naiva, dessutom en smula fördomsfulla, framtidsdrömmar, och å andra sidan äldreboendets värld som domineras totalt av livets slutskede. Där öppnar sig romanen mot ett löfte om allt det som finns där emellan, nämligen våra liv. Det är trösterikt och skickligt uppbyggt, med ett existentiell klangbotten.

Romanen är också dynamisk, med en utveckling av de mänskliga karaktärerna som imponerar. Det gäller både de anställda, som förvandlas från inskränkta schabloner till komplexa människor, och inte minst de gamla på äldreboendet som går hela vägen från nummer (!) – de betecknas med korridorens bokstav och rumsnummer, A4, D3, i ett slags patetiskt försök till distans - till levande individer.

Från avhumanisering till människoblivande, och det ger romanen en genuin humanistisk ton.

måndag 16 januari 2012

Veckan från hyllan 3-2012


USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska armén gjorde i Tjeckoslovakien. Svaret var att de letade efter dem som hade bjudit in dem. Det är samma sak med USA, de var kvar i Irak för att få reda på varför de var där.

Och nu, en miljon döda, ett ödelagt och splittrat land senare, har man äntligen kommit på det! Man hade ingen anledning alls att vara där. Därför åker man hem.

Vilket är en sanning med en viss modifikation. USA:s ambassad i Bagdad kommer att ha 16 000 (sextontusen) anställda, dessutom kommer det att finnas ”diplomatiska” beskickningar i flera städer. Det är mycket diplomatisk aktivitet som kommer att bedrivas av amerikanerna där i Irak, det vill jag lova.

Elaka tungor, och sådana finns det alltid, insinuerar att uttåget beror på att det irakiska parlamentet vägrar att ge amerikanska soldater amnesti, och därför riskerar en hel del av dem att åtalas, och därmed hamna i konflikt med den rättstat de påstår sig slå vakt om. Men det är säkert bara illvilligt förtal.

Snart ska USA också lämna Afghanistan. Undrar hur många som ska arbeta på den amerikanska ambassaden i Kabul?

Snart är det bara svenska folkpartister och sossar som vill fortsätta att kriga där. De har tydligen gett sig fan på att trots allt hitta anledningen till att vi över huvudtaget kom dit. Lycka till!

Micke Evhammar har skrivit en roman med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan som bakgrund. Här följer recensionen:

ROMAN

Med gud på vår sida
Micke Evhammar
Ordfront, 2011

Grannens son har varit flera vändor i Afghanistan. Jag frågade honom vid ett tillfälle varför han gjorde det, och han kunde inte prestera ett bättre svar än ”Jag vet inte”. Så kanske det är för en del, de åker i brist på annat, på grund av arbetslöshet, för att komma ut i att se sig om i världen, eller något annat till synes lika banalt skäl. För många är det säkert äventyret som lockar, och så finns det förstås de som verkligen tror på att göra en insats, och bidra till en bättre värld.

Micke Evhammars hjälte Patrik Lind tillhör kategorin som kan uppvisa en blandning av olika anledningar. Han är dessutom en eftertänksam natur, och funderar mycket över sina egna beslut. Inte helt oväntat blir hans tjänstgöring i Afghanistan inte riktigt vad han har tänkt sig.

Två händelser sätter outplånliga spår i hans tillvaro, dels ett inre trauma som plågar honom mentalt, dels en ofrivillig inblandning i ”kriget mot terrorismen”, som förvandlar hans liv till en Kafkaartad mardröm.

Evhammar varvar kapitel från det fjärran främmande Afghanistan med den invanda trygghetens Sverige. Romanen är stilistiskt ganska ojämn, och det är faktiskt skildringarna från Afghanistan som är språkligt mycket kraftfullare och levande, medan bilderna från Sverige tenderar att bli mycket mer klichéartade, och text transporteras istället för att gestalta.

Dessutom är personteckningen genomgående ganska schablonmässig.

Med ett undantag dock, och det är skildringarna av den chockskadade Eugen Ströms inre kaos, som är rent mästerliga.

De förmedlar också starkt bilden av vilsna unga män som vill så väl, men hamnar på fel ställe vid fel tidpunkt.

Ett angeläget nedslag i ett krackelerat folkhem, med urholkad rättssäkerhet och alltmer kringskuren demokrati, och där traditionella svenska paradgrenar som internationell solidaritet har förvandlats till elitistisk militarism i stormakternas tjänst.

fredag 13 januari 2012

Kulturtorget vecka 2


1. Varför ska man se på teater när man kan se på teve eller på bio? Apropå att teatervåren är spikad (med bland annat Kerstin Thorvall-föreställningen "Jag är en grön bänk i Paris" i Härnösand 27 mars och Örnsköldsvik 30 mars).

Varför äter man inte glass genom en glasruta? Varför är det trist med datasex? Äkta vara, direkt och levande, är alltid att föredra, det är teaterns lockelse och styrka.

2. Många tycker att militära musikkårer är extra medryckande. Vad är det med musik i marschtakt? Apropå att SVT 2 sänder på lördag från Ystad International Military Tattoo med 14 musikkårer från åtta länder.

Ja, många har en svaghet för det taktfasta framfört väldirigerat i raka led. Det är flykten från friheten, mångas räddhågsna vilja att underkasta sig den styrda massans enfaldiga enformighet. Jag är en demokratiskt sinnad person, och tror därför inte på förbud, men säger bara: våga vägra marschmusik!

3. Hänger ni med i debatten om Slussen i Stockholm ska rivas eller renoveras? Debattens vågor går höga i Stockholm, men vi verkar inte vara så intresserade utanför huvudstaden?

Slussen har arkitekthistorisk betydelse, är dessutom en viktig punkt i vårt lands huvudstad. Ytterst handlar det om vem som äger det offentliga rummet, och den frågan borde också engagera dem som inte har ett lika stort Stockholmshjärta som jag. Sedan finns det förstås en annan debatt, som är mest personlig under en politisk täckmantel, den är överflödig för de flesta, oavsett bostadsort.

torsdag 12 januari 2012

En cyniker hittar sin väg


Houellebecq i hyfsad form:

ROMAN
Kartan och landskapet
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011

De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.

Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.

Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.

I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.

Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.

Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.

Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.

Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.

När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.

söndag 8 januari 2012

Helt OK revy trots strömavbrott


Elfte upplagan av Orevyn hade premiär på Trettondedagen i Västansjö Folkets hus. Årets revy har namnet OK. Med nya unga förmågor i ensemblen och orkestern var det bäddat för succé. Tyvärr ställde ett elavbrott till med oväntade problem.

Det började så bra. Folkets hus var fullsatt. Inledningsnumret etablerade direkt en bra publikkontakt, och stämningen var på topp med en gång. Rollfigurerna som Algot, Margot, Kyrkoherden och Gullan som har varit med genom alla år var med nu också. Och naturligtvis några nya.

Sketcherna har i mångt och mycket en lokal anknytning, man driver gärna med olika problem och tillkortakommanden i närsamhället. Det handlar om tåg som fortfarande inte går, utflyttning, nedlagda bensinmackar, banker som vägrar ta emot kontanter, skolnedläggningsdebatten saknades förstås inte heller.
Annars avhandlas en hel del relationsproblem, och det blir ett och annat kiss-och-bajsskämt också. Ibland i en märklig kombination.

Det märks att ensemblen har blivit mycket proffsigare genom åren, både när det gäller textförfattandet och agerandet på scen. Men inte ens världens bästa skådespelare kan vara beredda att strömmen plötsligt försvinner och det blir helt mörkt. Och det var precis vad som hände i mitten av första akten.

Kanske berodde det på att det gick så bra på genrepet. Enligt teaterskrock är ett misslyckat genrep en garant för premiärsuccé, och tvärtom. Och enligt föreställningens regissör Christina Åström gick genrepet helt perfekt.
- Vi blev faktiskt lite oroliga, säger Christina.

Orevygänget fann sig dock förvånansvärt snabbt. Pannlampor, ficklampor och andra ljuskällor togs fort fram. Eventuella problem skapade av den dåliga sikten kompenserades av kvicka improvisationer och nya fyndiga repliker om mörker och liknande. Ett tag övervägde man att bryta föreställningen, men på publikens begäran fortsatte man ändå. Och helt plötsligt var strömmen tillbaka!

Föreställningen spelas på Västansjö Folkets hus fredagar och lördagar hela januari månad ut.

OK? Helt OK!