USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska armén gjorde i Tjeckoslovakien. Svaret var att de letade efter dem som hade bjudit in dem. Det är samma sak med USA, de var kvar i Irak för att få reda på varför de var där.
Och nu, en miljon döda, ett ödelagt och splittrat land senare, har man äntligen kommit på det! Man hade ingen anledning alls att vara där. Därför åker man hem.
Vilket är en sanning med en viss modifikation. USA:s ambassad i Bagdad kommer att ha 16 000 (sextontusen) anställda, dessutom kommer det att finnas ”diplomatiska” beskickningar i flera städer. Det är mycket diplomatisk aktivitet som kommer att bedrivas av amerikanerna där i Irak, det vill jag lova.
Elaka tungor, och sådana finns det alltid, insinuerar att uttåget beror på att det irakiska parlamentet vägrar att ge amerikanska soldater amnesti, och därför riskerar en hel del av dem att åtalas, och därmed hamna i konflikt med den rättstat de påstår sig slå vakt om. Men det är säkert bara illvilligt förtal.
Snart ska USA också lämna Afghanistan. Undrar hur många som ska arbeta på den amerikanska ambassaden i Kabul?
Snart är det bara svenska folkpartister och sossar som vill fortsätta att kriga där. De har tydligen gett sig fan på att trots allt hitta anledningen till att vi över huvudtaget kom dit. Lycka till!
Micke Evhammar har skrivit en roman med den svenska krigsinsatsen i Afghanistan som bakgrund. Här följer recensionen:
ROMAN
Med gud på vår sidaMicke Evhammar
Ordfront, 2011
Grannens son har varit flera vändor i Afghanistan. Jag frågade honom vid ett tillfälle varför han gjorde det, och han kunde inte prestera ett bättre svar än ”Jag vet inte”. Så kanske det är för en del, de åker i brist på annat, på grund av arbetslöshet, för att komma ut i att se sig om i världen, eller något annat till synes lika banalt skäl. För många är det säkert äventyret som lockar, och så finns det förstås de som verkligen tror på att göra en insats, och bidra till en bättre värld.
Micke Evhammars hjälte Patrik Lind tillhör kategorin som kan uppvisa en blandning av olika anledningar. Han är dessutom en eftertänksam natur, och funderar mycket över sina egna beslut. Inte helt oväntat blir hans tjänstgöring i Afghanistan inte riktigt vad han har tänkt sig.
Två händelser sätter outplånliga spår i hans tillvaro, dels ett inre trauma som plågar honom mentalt, dels en ofrivillig inblandning i ”kriget mot terrorismen”, som förvandlar hans liv till en Kafkaartad mardröm.
Evhammar varvar kapitel från det fjärran främmande Afghanistan med den invanda trygghetens Sverige. Romanen är stilistiskt ganska ojämn, och det är faktiskt skildringarna från Afghanistan som är språkligt mycket kraftfullare och levande, medan bilderna från Sverige tenderar att bli mycket mer klichéartade, och text transporteras istället för att gestalta.
Dessutom är personteckningen genomgående ganska schablonmässig.
Med ett undantag dock, och det är skildringarna av den chockskadade Eugen Ströms inre kaos, som är rent mästerliga.
De förmedlar också starkt bilden av vilsna unga män som vill så väl, men hamnar på fel ställe vid fel tidpunkt.
Ett angeläget nedslag i ett krackelerat folkhem, med urholkad rättssäkerhet och alltmer kringskuren demokrati, och där traditionella svenska paradgrenar som internationell solidaritet har förvandlats till elitistisk militarism i stormakternas tjänst.
