Kverulantisk orgie om "det eviga Ryssland"

Tellurien

Vladimir Sorokin

Övers: Ben Hellman

Norstedts

Den ryske författaren Vladimir Sorokin har med mäktig fantasi skrivit flera förment historiska, eller kanske snarare förment futuristiska, romaner som är en förödande kritik av det postsovjetiska Ryssland.  I sin senaste roman ”Tellurien” vidgar han vyerna och söker sig ut i Europa.

”Tellurien” är en dystopi som utspelar sig några hundra år framåt i tiden. Efter flera våldsamma krig, med bland annat en invasion av talibaner, har Europa splittrats i en lång rad små feodala stater, med mer eller mindre auktoritärt styre.

Den tekniska utvecklingen har både tagit ett kraftfullt språng framåt och åtskilliga steg bakåt. Energibristen är självklar.

Området kring Moskva, kallat Moskovien, är vad som är kvar av det ohjälpligt imperialistiska Sovjet/Ryssland. Staden är dessutom delad av en mur (!), och på ena sidan av muren får bara kineser bo, som ett led i Nya Ekonomiska Politiken. Kina tycks finnas tämligen intakt, och har stort inflytande, vilket återspeglas inte minst i språket, där kinesiska ord och fraser skjuts in hela tiden, på samma sätt som med vår tids anglicismer.

Styret i Moskovien är en kombination av kristen ortodoxi och kommunism, med en diktatorisk Härskare.

Sorokin blandar friskt stilar och genrer, han använder sig skickligt av brev, dagböcker, dramatik, bön, propaganda, romantik, heroisk socialrealism.

Och naturligtvis finns också i denna roman en mystisk drog med undergörande magisk verkan.

Det är möjligt att boken kan ha behållning för den som läser Sorokin för första gången. Har man läst honom förut är det mest bara gammal återanvänd skåpmat, låt gå mycket välskriven, och med ett och annat kul uppslag.

I ”Tellurien” mal Sorokin på tomgång i en kverulantisk orgie där det ”eviga Ryssland” är hopplöst auktoritärt, våldsbenäget och försupet, medan Europa är lika hopplöst oförmöget att förstå den ryska själens outgrundliga djup.

Ben Hellmans översättning är emellertid ett mästerverk i den högre skolan av språkligt konstnärskap.

En cyniker hittar sin väg

Houellebecq i hyfsad form:

ROMAN
Kartan och landskapet
Michel Houellebecq
Övers: Cecilia Franklin
Bonniers, 2011

De flesta tycker nog att det inte står rätt till i världen. Det kan uttryckas på många olika sätt, och från flera olika synvinklar. Den skandalomsusade franske författaren Michel Houellebecq har en mycket vass blick för världens och människornas ofullkomlighet.

Hans senaste hjälte är en konstnär vid namn Jed Martin, inte utan begåvning, men ganska måttlig, precis som i allt annat. Men han ställer aldrig ut, umgås inte i kotterierna, säger inte mycket vid då sällsynta tillfällen då han träffar människor, vilket tillsammans skänker honom en aura av mysticism.

Av en slump blir han ”upptäckt”. Det är hans retuscherade fotografier av Michelinkartor som blir uppmärksammade. En förfalskad avbildning av verkligheten blir en jättesuccé. Fast framgången beror förstås mest på Michelins finansiella muskler och mediala inflytande. Och på en marknad där valfriheten är en chimär då alla potentiella köpare bevakar ängsligt varandra för att inte missa något ”fynd”, blir lätt en framgångsvåg till en veritabel tsunami.

I takt med att astronomiska belopp flyter in på kontot ökar hans ensamhet och oförmåga att känslomässigt knyta an till någon människa, vare sig hans döende far eller en möjlig kärlek till en underbar kvinna.

Efter genombrottet skapar Jed en serie realistiska målningar av ”vanliga” människor, men som av verkligheten förvandlas till totalt orealistiska avbildningar av människor som är högst ovanliga.

Romanen kulminerar i ett framtidsscenario, där alla har flyttat ut på landet, i Frankrike finns det inte längre vare sig någon industri eller ens tjänstesektor, utan landet lever, precis som resten av Västeuropa, på överklassturism från Kina, Indien och Ryssland.

Det är svidande civilisationskritik, och Houellebecq är kompromisslöst knivskarp. Han kryddar också med att driva med Internet, där det finns mycket information men ingen kunskap, genom att citera långa passager ur Wikipedia, vilket har lett till anklagelser om plagiat.

Han drar också in sitt eget förfall, ja till och med död, in i handlingen, men det känns mest som om han koketterade. Annars är det mest problematiska draget hos Houellebecq hans misantropi och cynism, mycket av civilisationskritiken drunknar där.
Men för en gångs skull lämnar han en möjlig positiv öppning. Och den som står för den är William Morris, den engelske författaren, konstnären och politikern som drömde om en vacker värld där människor förenade handens och tankens arbete.

När en cyniker som Houellebecq vågar släppa in lite ljus i mörkret finns det ännu hopp.