Sommarens skönaste skröna

Statskuppen i Norrland
FÖRFATTARE: Grzegorz Flakierski
FÖRLAG: Mandatus bok- produktion

Sommarens ovanligaste bok har ett anspråkslöst yttre och är bara 135 sidor tjock. Vid en första anblick liknar den mest ett ganska trist häfte av politisk propaganda i valtider. Likafullt börjar jag läsa, eftersom den enligt omslagspresentationen handlar om Norrland och norrlänningar som fått nog.
Inuti pärmarna döljer sig en välskriven samhällssatir som gång på gång får mig att ömsom skratta befriat och ömsom sätta skrattet i halsen. "Statskuppen i Norrland" är inte en roman och knappast en kortnovell, snarast en elegant lång-skröna med flera bottnar.

Grzegorz Flakierski kombinerar sådant som hänt på andra håll i världen med rådande svenska förhållanden och drar allt till sin spets: Stockholmsfixering, korruption, globalisering, inkompetenta politiker, opportunism, maktcentrerad cynism, hårdvinklad mediarapportering och så vidare. Allt för att undersöka om Norrland verkligen behövs.
Skeendet som leder till ett terrorstämplat norrländskt uppror med krav på egen republik, börjar med en presskonferens där en tillväxtminister föreslår att Sverige ska sälja Norrland till Finland för att få ordning på ekonomin.
Sedan går allt av bara farten. Så gott som varje stycke i boken är en egen mening utan punkt, vilket tack vare dramaturgin aldrig blir jobbigt att läsa utan bara bidrar till att bibehålla tempot.

Jag har så roligt i de snabbt men samtidigt detaljrikt tecknade karaktärernas sällskap, att jag sträckläser hela boken utan att vilja lägga ifrån mig den förrän jag vet hur den norrländska revolutionen slutar.
Den här boken är något så ovanligt som en politiskt initierad elakhet, presenterad med humor och flyhänt iakttagelseförmåga. Ofta infinner sig det hjärtliga skarpsinnet i form av träffsäkra dialoger, andra gånger i form av tankar i någons huvud.
Och det bästa av allt är att innehållet är så otroligt att det mycket väl skulle kunna vara troligt.
Grzegorz Flakierski är född 1956 i Warsawa och flyttade från Polen till Sverige 1969. Han är verksam som kulturskribent och är bosatt utanför Kramfors i Ångermanland, Västernorrland.
Boken säljs endast via internet.

Karina Sundkvist i Piteå-Tidning 2010-08-11

Tisdagsklubben för mc-intresserade

Varje tisdag klockan 18 träffas ett gäng mc-entusiaster på OK-macken i Kramfors. Härifrån åker man ut till olika ställen och fikar. Mc-intresset förenar, och det viktiga är att åka tillsammans.

Det är tredje året som de mc-intresserade samlas varje tisdag under sommaren vid OK-macken. Man brukar vara mellan 25 och 30 motorcyklar.

- Som mest har vi varit 44 cyklar, säger Håkan Lilja, med ”bakryttare” blir det uppåt 50 personer.

Just den tisdagen när tidningen är där är det dessvärre dåligt väder, och uppslutningen är också sämre. De flesta kommer från Kramfors med omnejd, men det händer att det dyker upp mer långväga åkare. Man turas om att vara ”road captain”, den som anför täten och bestämmer vart man ska.

- Vi åker 10-20 mil bort, berättar Håkan, Sundsvall, Resele, Köpmanholmen, Mannaminne, alla möjliga ställen. Vi brukar vara tillbaka runt nio.

Alla understryker att man är varken en klubb eller förening, utan bara ett kamratgäng som delar ett gemensamt intresse. Det finns en hemsida på internet, med det lämpliga namnet hojskoj.nu, och som typiskt nog är det ingen som vem det är som sköter.

- Det fina med det här gänget, säger Håkan Lilja, är att det är så blandat. Både när det gäller ålder och cyklar. Här finns alla sorter. Roligt också med nya bekantskaper.

De andra instämmer. De startar sina motorcyklar med ett bedövande vrål, och accelererar iväg söderut.

Brutal uppväxt i den stora katastrofens periferi

ROMAN
Den siste brodern
Nathacha Appanah
Övers: Ragna Essén
Elisabeth Grate Bokförlag, 2010


Det finns traumatiska upplevelser i barndomen som för alltid sätter sina spår i en människas sinne, även om man först i vuxen ålder inser hela vidden av det inträffade.
Lille Rajs barndom på ön Mauritius är hård och fattig, den präglas av ”skrik, spritlukt och gråt”. Han är ett speciellt barn, klen till hälsan och inbunden till karaktären. När hans två älskade bröder dör tragiskt, blir han än mer instängd i sig själv, plågad av sorg och skuldkänslor.

Då blir han vän med David, en vit pojke som tillhör en underlig grupp människor internerade i öns fängelse sedan fyra år tillbaka. Raj vet ingenting om det pågående andra världskriget, och han tror att ”jude” är en sjukdom. I det här sammanhanget är hans intuitiva uppfattning kanske ändå inte helt fel!

De två barnen hittar varandra i sin olycka, men vänskapen med den föräldralöse David får ett tragiskt slut. Först i vuxen ålder inser Raj vem han var, var han kom ifrån och vad han måste ha gått genom.

På ett finstämt och lyhört språk beskriver Appanah den brutala övergången från barndomens förvirrade tillvaro till vuxenlivets oskyddade värld.

Mauritius är mest känt för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet (Conrad, Twain), och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. Det är nu dags att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

En spännande bekantskap med ett intressant författarskap.

Migrationsminister Tobias Billström begår olagliga handlingar mot romer

Rumänska romer utvisas från Sverige trots att de är EU-medborgare, och har inte begått något brott här. Polisen stödjer sig på en lag som ger den rätt att utvisa utländska medborgare om misstanke föreligger att de kan inte ”ärligen försörja sig”. Flamman bad Rosa Taikon, välkänd svensk-romsk debattör, om en kommentar.

- Jag blir så upprörd! Tobias Billström begår en olaglig handling. Han använder en gammal rasistisk lag från Gustav Vasas tid.

*Du anser alltså att utvisningarna är olagliga?*

- Självklart! Att tigga är inte olagligt i Sverige. Jag läste nyligen om att det lär finnas omkring 500 uteliggare i Stockholm som också tigger. Ska Billström utvisa dem också? Nej, det handlar om ren och skär rasdiskriminering. Och då talar vi inte om Berlusconis fascistoida Italien eller den oärlige Sarkozys Frankrike, utan om ett svenskt och demokratiskt samhälle.

*Hur tror du att utvisningarna påverkar inställningen till romer här i Sverige?*

- Många har blivit upprörda. Det finns också många som protesterar. Men tyvärr finns det också många som frågar varför romerna helt enkelt inte skaffar ett vanligt jobb. Det är den klassiska frågan. Människor förstår inte att det inte går att få ett arbete om man helt saknar utbildning, vem anställer en person som inte kan läsa och skriva? Och som dessutom inte har någon bostad. Det är svårt i Sverige, och i ett land som Rumänien är det totalt hopplöst.

*Hur är situationen för romerna i Rumänien?*

- Det förekommer mycket förtryck och diskriminering mot romer här i Sverige. Men jämfört med Rumänien lever vi i ett himmelrike. Romernas situation i Rumänien är mycket, mycket svår. Vi får inte sticka under stol med att det förekommer organiserat tiggeri, att det finns rika romer som tvingar fattiga romer till kriminella handlingar. Det kan de göra tack vare den mycket omfattande korruptionen i Rumänien. Mutor hör till vardagen där.
Men varför straffar Sverige *alla* romer? Varför drabbar det också oskyldiga? Vi säger inte att alla poliser är sexförbrytare, men när det gäller romer dras alla över en kam. Så har det alltid varit.

*Samtidigt som utvisningarna uppmärksammas i media lägger delegationen för romska frågor ett åtgärdspaket? Tror du att deras förslag kan föra romernas sak framåt?*

- Det finns så många olika delegationer… du menar den där med Leissner? Ja, vad ska jag säga, hur lång tid är det rimligt att det ska ta innan diskrimineringen av romer upphör? Leissner säger att om 20 år ska det råda full jämlikhet. Om en person alltså är 20 år nu, ska han eller hon vänta tills de blir 40, innan de kan gå ut i samhället utan att vara andra klassens medborgare. Det är inte rimligt! Det skapar bara hopplöshet som leder till kriminalitet, och andra problem.

*Vad ska man då göra?*

- Utbildning är viktig, kanske det viktigaste. Romer måste börja ställa krav, och slåss för sina rättigheter, precis som jag och min syster Katarina har gjort ända sedan 60-talet. Då fick vi också ett kraftfullt stöd av många svenska kulturpersonligheter: Per Oskarsson, Peter Curman, Karl-Axel Sjöblom. Det stödet var mycket värdefullt, och det behövs idag också. Tack vare det kunde vi ta små steg framåt, och även om vi fick betala ett dyrt pris, har svenska romer det trots allt lite bättre än romer i andra länder.

*Finns det något som man inte ska göra?*

- Låta bli att som migrationsminister Billström ta till olagliga åtgärder mot romer!

Länge leve den borgerliga revolutionen

Här om dagen var det årsdagen av julirevolutionen. Lite jämt också, 180 år har gått sedan de heta julidagarna i Paris 1830. En kung störtades, en annan kung tillträdde.

Julirevolution har hamnat i skuggan av den *den enda stora revolutionen*, nämligen den 1789. Och det är där någonstans man söka förklaringar till vad som händer 1830.

Det är inte bara en kronologisk tillfällighet att årsdagen av Thermidorkuppen infaller nästan samtidigt.

Kampen mellan olika revolutionära fraktioner ledde till terror, politisk och social oro och reaktionära bakslag. Vägen banades för Napoleon som sätter stopp för revolutionens mest radikala åtgärder samtidigt som han befäster revolutionens grundläggande landvinningar.

Wienkongressen innebär ett försiktigt återställande av den gamla ordningen. Bourbondynastin installeras åter på tronen, och en reaktionär offensiv inleds.
Den kulminerar med Karl X:s beslut i juli att införa censur, upplösa Deputeradekammaren och införa en ny vallag.

Efter tre dagars strider tvingas Karl X att abdikera, och hertigen av Orléans utropas till konstitutionell monark som Ludvig Filip. Han är mest känd för att ha bildat Främlingslegionen, och blivit avbildad som ”Kung päron” av Charles Philipon.

1848 avsätts han, och det franska folkets vilja förverkligas i den andra republiken. Fram till 1852 med det andra kejsardömet infört genom en statskupp av pajasen Napoleon III. 1870 efter det förödmjukande nederlaget mot Preussen införs tredje republiken, efter att först ha dränkt Pariskommunen i blod – med preussisk hjälp.

Det är ett ständigt återkommande mönster sedan 1789. Borgerskapet tar ledningen i den politiska kampen för att förverkliga sina intressen, men så fort arbetarbefolkningen börjar ställa radikala krav, tar man ett steg tillbaka, och kompromissar med den gamla ordningen.

Samma mönster går förstås igen i många andra länder. Mest påtagligt kan det vara när det gäller åtskillnaden mellan kyrka och stat (även om inte så mycket i Frankrike), som än idag kan leda till idiotiska diskussioner om skolbarnen ska tvingas till kyrkan på skolavslutningen.
Dessutom kan det gälla sådana grundläggande saker som nationellt oberoende och fri- och rättigheter, som kan inskränkas lite hur som helst när det passar borgerlighetens intressen.

Den borgerliga revolutionen har aldrig fullbordats. Det börjar bli dags snart.

En klassisk bok får nytt liv

Birger Normans klassiska dokumentärbok ”Ådalen 31” ska ges ut på nytt.

Det är lilla Murbruk förlag, ”oberoende och icke-vinstdrivande” som står bakom denna kulturgärning. Förlaget har fyra personer som arbetar ideellt på deltid. Eldsjälen är kulturskribenten Kalle Holmqvist, som är uppvuxen i Härnösand.

– Boken kommer efter valet, någon gång under hösten, säger Kalle. Vi har precis fått klart om upphovsrätten med Birger Normans släktingar, men eftersom så mycket av medias fokus ligger på valrörelsen, vill vi vänta.

Murbruk förlags blotta existens är direkt kopplad till den nya digitala tekniken. Förlaget har i princip ingen lagerhållning, man trycker bara sådant som redan är beställt, det som kallas för ”on demand”. Därför har man inga höga kostnader, och risken för förluster är mycket liten.

Hittills har Murbruk mest gett ut litteratur om Latinamerika, men ambitionen är att skifta inriktning mot historisk litteratur, och då i synnerhet arbetarrörelsens och folkets historia.

– Birger Normans bok var ett begrepp, säger Kalle Holmqvist, och det är nog ingen tillfällighet att den kommer 1968. Den speglar en tidsanda.

Nu är dock tidsandan en annan, tycker Kalle, och befarar att boken liksom de händelser som den beskriver kan bli bortglömda. Kalle Holmqvist påpekar att den lag som stiftades som en konsekvens av Ådalshändelserna som förbjöd att militär sattes in i fredstid har nu avskaffats. Birger Normans bok formade samtidens bild av Ådalshändelserna 1931, som kom att bli en viktig symbol för arbetarrörelsen och dess kamp. Den bilden har delvis börjat bli ifrågasatt, från högerhåll, och delvis håller den helt enkelt på att blekna bort. För Kalle Holmqvist är det starka skäl att ge ut boken på nytt.

Jag inflikar att ”Ådalen 31” är också ett mästerligt stycke politisk litteratur, ett litterärt reportage som inte går att skriva så mycket bättre. Kalle Holmqvist instämmer:

– Jag önskar att jag hade skrivit den boken själv.

Förutom ”Ådalen 31” har Birger Norman också behandlat samma tema i skådespelet ”Sol, vad vill du mig?”.

Birger Norman, sågverksarbetaren från Svanö som blev uppburen författare och skribent i Stockholm, är vid sidan om sina direkt politiska verk mest känd för sina dikter på mål. Det är inte fel att säga att det var han som banade väg för dialektdiktningen i Sverige. Hans "Utanikring” från 1976 har nått den smått sensationella upplagan av 50 000 exemplar.

Tradjazzfestival – ny regi, samma anda

För 16:e året i rad ägde Tradjazzfestivalen rum på Mannaminne i Häggvik i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten. För första gången sedan starten var den ursprungliga arrangörsstaben inte med, utan nya krafter hade tagit över. Årets största begivenhet var nog ändå besöket av folkmusiklegendaren Izzy Young.

Per Wärmegård och Ingemar Edholm har satt sin prägel på Tradjazzfestivalen under hela dess existens. I år har Joje von Boisman tagit över. Han är en hemvändare, som numera bor i Mädan, ett stenkast från festivalområdet. Tyvärr hade han fullt upp och hann inte med ett samtal med Tidningen.

Istället fick vi en pratstund med Asle Bjerkan, en Mannaminnepersonlighet sedan 15 år tillbaka.

- Det har varit en stor utmaning för det nya gänget att ta över, säger Asle, men jag tycker absolut att årets program är jättebra, inte minst därför att det är så mycket i Pers och Ingemars anda.

Som vanligt bjöds det mest på traditionell jazz, och de flesta banden kommer från Västernorrland. Dessutom fanns det mer långväga gästartister från Stockholm och Piteå. I år har man också satsat på ett mer varierat musikutbud, och breddat programmet med inslag av cajun och bluegrass.

Medelåldern på musikerna var i vanlig ordning ganska hög, men också i år har 21-åringarna i Tom Eddye Trio stått för föryngringen.

Trots att vädret inte var det bästa, med hotfulla mörka moln över himlen, var publikuppslutningen god.

- Festivalen är så inarbetad, säger Asle Bjerkan, att folk kommer oavsett väder. Många återkommer år efter år, och det finns besökare inte bara från är närområdet, utan från hela Sverige och även utomlands.

En extra publikmagnet var säkerligen årets hedersgäst folkmusiklegenden Izzy Young. Mannaminne hade satt ihop en utställning om mannen som introducerade artister som Bob Dylan och Joni Mitchell, och är god vän med Pete Seeger.

- Årets festival har gett garanterad mersmak, avslutar Asle Bjerkan. Och det blir en festival också nästa år.