Sverige, samerna och mångfalden

Sverige har aldrig varit homogent. Det äkta och oförstörda ursvenska förflutna som åberopas av många idag har aldrig funnits.

Under större delen av sin historia har Kungariket Sverige bebotts av två stora folk, svenskar och finnar.

Finnarna har ett eget språk, egen kultur, egna seder och bruk, som skiljer sig på åtskilliga sätt från de svenska. Religionerna är ganska lika, även om det i Finland finns en hel del ortodoxa.

Den svenskspråkiga minoriteten i Finland har vidsträckta rättigheter, och finlandssvenskarna är lojala medborgare i sitt land.

Sverige har återgäldat finnarna med förakt och diskriminering gentemot den stora finska minoriteten här.

Genom århundraden har många olika nationaliteter sökt sig till Sverige. Tyskar, holländare, skottar och valloner. Med flera. I den nybildade stadsstyrelse i 1600-talets Göteborg fick ledamöterna använda tyska, holländska, och svenska – vilket lär ha varit en eftergift åt svenskarna.

Vi får ofta höra att språket är nyckeln till integration, och det stämmer säkert. Fast med en viss modifikation. Jag känner flera engelskspråkiga personer som har bott länge i Sverige och inte kan ett ord svenska, men verkar välintegrerade, med välbetalda jobb, svenska fruar respektive män, svenska vänner, dyra bostadsrätter.

På 1700-talet fick judarna bosätta sig i Sverige. De tog inte seden dit de kom, och åt inte fläsk.

Så även om Sverige inte har varit lika utpräglat mångnationellt som andra länder i Europa, har det inte desto mindre aldrig varit enhetligt. Det är en myt.

Fortfarande är det mer regel än undantag med flernationella stater. Storbritannien, Spanien, Belgien, Rumänien, för att nämna några.

Hela idén med ”Ein Reich, ein Volk” är av relativt sent datum, definitivt av dubiös karaktär och otvivelaktigt korkad. Dessvärre ofta med ödesdigra konsekvenser.

Sverige är inget undantag. Landets egen ursprungsbefolkning, samerna, har alltid varit ett bidrag till mångfalden. Tyvärr också den svenska enfalden. Och den svenska girigheten, rasismen, kolonialismen och kulturförtrycket.

Vinterns utställning "Maadtoe” med Anders Sunna och Michiel Brouwer på Murberget är ett svidande vittnesmål om alla dessa övergrepp på samer.

Något som upprörande nog fortsätter än idag.

Små, små steg för att förbättra situationen har tagit på senare tid. Svenska kyrkan har bett om ursäkt för övergreppen. Och Murberget fortsätter med sina insatser för försoning.

En timrad kåta från Malå som flyttade till Murberg 1922 har återförts till sin ursprungsplats. Flytten är en del i en process för att samiska byggnader och andra samiska föremål ska återbördas till sina rätta platser och rättmätiga ägare.

Rätt tänkt. ”This land is your land, this land is my land”. Och land ska med respekt byggas.

En problematisk fråga får sin slutgiltiga lösning

30-talets Polen är ett land som dras med svåra problem. Arbetslösheten är skyhög, det råder social oro med strejker och arbetarprotester som ofta leder till blodiga sammanstötningar, också med dödsoffer, förslumningen i städerna tilltar, stora delar av landsbygden sitter fast i efterblivenhet och fattigdom. Inget av detta står emellertid högst på den politiska dagordningen. Istället är det ”judefrågan” som främst tycks uppta alla inom den politiska sfären.

Av Polens 35 miljoner invånare är omkring tio procent judar. De flesta av dem lever isolerat, med få kontakter med det omgivande samhället, de bekänner sig till en annan religion, de klär sig annorlunda, talar ett annat språk och många av dem kan ingen eller mycket lite polska, de ägnar sig huvudsakligen åt hantverk och handel i liten skala, kommersiella sysselsättningar i ett övervägande agrart samhälle.
För extremhögern är lösningen enkel, judarna är ett främmande element och de ska ut. Vart spelar ingen roll, bara de försvinner. Som hjälp på traven tar man till trakasserier, våld och bojkott. Den mäktiga katolska kyrkan tar avstånd från våldet, men stöder bojkotten.

Lagstiftarna drar sitt strå till stacken genom ”numerus clausus” (begränsning av antalet platser) för judar vid universiteten, som så småningom blir till ”numerus nullus”.

De facto är judar portförbjudna vid statliga industrier, och kan inte inneha kommunala eller statliga ämbeten. De särbehandlas på en rad andra områden.
Den civiliserade högern, liksom de politiska mittenkrafterna, vill inte sparka ut judarna, däremot anses det nödvändiga att på ena eller andra sättet ”integrera” dem. De måste börja klä sig som folk, sluta tala sin rotvälska och lära sig polska istället – det här är Polen! – upphöra med sina barbariska sedvänjor, som att tvinga gifta kvinnor att bära peruk, sluta isolera sig och hålla ihop, och helst skaffa *riktiga* jobb.

Högern ansåg att de också borde avsvära sig sin primitiva religion och konvertera – en sann polack är en katolik – medan de mer liberala kunde till nöds acceptera att de förblev mosaiska bekännare.

I mellankrigstidens Polen finns andra minoritetsgrupper, omkring en tredjedel av landets befolkning utgörs av etniska icke-polacker, ukrainarna är den största minoriteten med minst fem miljoner människor, sedan finns det framför allt vitryssar och tyskar. Också de utsätts för diskriminering, trakasserier och poloniseringssträvanden.

Så sent som 1939 när krigshotets mörka moln tornade upp sig över landet intog judefrågan främsta platsen i den offentliga debatten.
1 september bryter kriget ut, och inom loppet av ungefär tre år har nazisterna löst problemet en gång för alla.

Migrationsminister Tobias Billström begår olagliga handlingar mot romer

Rumänska romer utvisas från Sverige trots att de är EU-medborgare, och har inte begått något brott här. Polisen stödjer sig på en lag som ger den rätt att utvisa utländska medborgare om misstanke föreligger att de kan inte ”ärligen försörja sig”. Flamman bad Rosa Taikon, välkänd svensk-romsk debattör, om en kommentar.

- Jag blir så upprörd! Tobias Billström begår en olaglig handling. Han använder en gammal rasistisk lag från Gustav Vasas tid.

*Du anser alltså att utvisningarna är olagliga?*

- Självklart! Att tigga är inte olagligt i Sverige. Jag läste nyligen om att det lär finnas omkring 500 uteliggare i Stockholm som också tigger. Ska Billström utvisa dem också? Nej, det handlar om ren och skär rasdiskriminering. Och då talar vi inte om Berlusconis fascistoida Italien eller den oärlige Sarkozys Frankrike, utan om ett svenskt och demokratiskt samhälle.

*Hur tror du att utvisningarna påverkar inställningen till romer här i Sverige?*

- Många har blivit upprörda. Det finns också många som protesterar. Men tyvärr finns det också många som frågar varför romerna helt enkelt inte skaffar ett vanligt jobb. Det är den klassiska frågan. Människor förstår inte att det inte går att få ett arbete om man helt saknar utbildning, vem anställer en person som inte kan läsa och skriva? Och som dessutom inte har någon bostad. Det är svårt i Sverige, och i ett land som Rumänien är det totalt hopplöst.

*Hur är situationen för romerna i Rumänien?*

- Det förekommer mycket förtryck och diskriminering mot romer här i Sverige. Men jämfört med Rumänien lever vi i ett himmelrike. Romernas situation i Rumänien är mycket, mycket svår. Vi får inte sticka under stol med att det förekommer organiserat tiggeri, att det finns rika romer som tvingar fattiga romer till kriminella handlingar. Det kan de göra tack vare den mycket omfattande korruptionen i Rumänien. Mutor hör till vardagen där.
Men varför straffar Sverige *alla* romer? Varför drabbar det också oskyldiga? Vi säger inte att alla poliser är sexförbrytare, men när det gäller romer dras alla över en kam. Så har det alltid varit.

*Samtidigt som utvisningarna uppmärksammas i media lägger delegationen för romska frågor ett åtgärdspaket? Tror du att deras förslag kan föra romernas sak framåt?*

- Det finns så många olika delegationer… du menar den där med Leissner? Ja, vad ska jag säga, hur lång tid är det rimligt att det ska ta innan diskrimineringen av romer upphör? Leissner säger att om 20 år ska det råda full jämlikhet. Om en person alltså är 20 år nu, ska han eller hon vänta tills de blir 40, innan de kan gå ut i samhället utan att vara andra klassens medborgare. Det är inte rimligt! Det skapar bara hopplöshet som leder till kriminalitet, och andra problem.

*Vad ska man då göra?*

- Utbildning är viktig, kanske det viktigaste. Romer måste börja ställa krav, och slåss för sina rättigheter, precis som jag och min syster Katarina har gjort ända sedan 60-talet. Då fick vi också ett kraftfullt stöd av många svenska kulturpersonligheter: Per Oskarsson, Peter Curman, Karl-Axel Sjöblom. Det stödet var mycket värdefullt, och det behövs idag också. Tack vare det kunde vi ta små steg framåt, och även om vi fick betala ett dyrt pris, har svenska romer det trots allt lite bättre än romer i andra länder.

*Finns det något som man inte ska göra?*

- Låta bli att som migrationsminister Billström ta till olagliga åtgärder mot romer!