Världsmiljödag ute i naturen

Världsmiljödagen uppmärksammades i Kramfors med flera aktiviteter. En skogsvandring från Gissjön till Ramsjövägen lockade ett drygt 20-tal naturintresserade. Vid Omneberget ledde Bernt Persson en botanisk vandring.

Världsmiljödagen är en temadag, som organiseras av FN, och som firas årligen över hela världen sedan den instiftades efter FN:s miljövårdskonferens i Stockholm 1972. Varje år har dagen ett tema och från 1987 har en eller två städer har varit värd för firandet. Årets tema är biologisk mångfald, och för första gången är ett land värd. Det är Rwanda, ett land med en exceptionell biologisk mångfald.

Utflykten till Gissjö föregicks av två föredrag på biografen Royal. Arkeolog Maria Tjärnström talade om kulturmiljöer i skogen, och skogskonsulent Bengt O Westman berättade om stödförbättrande skötsel av levande skogar.

Sedan bar det av mot Gissjön i en chartrad buss. Ledare för utflykten var Kjell Dahlqvist, föd i trakten, och ägare till ett litet sågverk där.

- Vi ska följa kulturspår i landskapet, sa han.

- Här finns många intressanta rösen, och framför allt lämningar från den tiden då fäbodarna fortfarande var i gång.

Med på vandringen var också Torsten Wiklander, som är mycket kunnig om trakten kring Knäfta.

Omne byalag och Naturskyddsföreningen arrangerade en botanisk vandring vid Omneberget, som är ett av våra mest intressanta sydväxtberg med en rik och sydligt präglad flora.

Publicerat i Tidningen Ångermanland 2010-06-07

Veckan som kommer Vecka 23 2010

Veckans händelse var utan tvekan det flagranta fallet av sjöröveri, statsterrorism och massakern på fredsaktivister. Det mest förvånande är nog ändå den sovjetliknande kör av apologeter som med ett häpnadsväckande nyspråk är på ökänt manér beredda att försvara SAKEN.

På måndag är det flaggdag i Norge till minne av den norska uppsägningen av unionen med Sverige. Norrmännen fick trots svenskarnas martialiska hot precis som de ville, och det är de säkert glada och tacksamma för idag.

Även om alltfler både här och där har börjat tala igen om en ny union.

På tal om Norge. På tisdag är det 70 år sedan de allierade började evakueringen av Narvik. De brittiska, franska och polska trupperna hade tyskarna i ett järngrepp och det var bara en tidsfråga innan de skulle tvingas kapitulera. De räddades dock av ett av alla dessa monumentala felbeslut som kantar hela andra världskrigets historia.

Mera Norden. På onsdag är det Ålands självstyrelsedag. Det firas årligen till minne av Ålands lagtings första sammanträde 1922.

De är kloka ålänningarna. En liten ö med vidsträckt autonomi. Svenskspråkig, men en del av Finland, där de mycket lättare får gehör för sin särart. Ett föredöme.

På torsdag är det Antoni Gaudis dödsdag. Han var en spansk/katalanskarkitekt, som gick bort 1926, och lämnade efter sig en rad högst märkliga byggnader. Den mesta kända är förstås Sagrada Familia i Barcelona. Den påbörjades 1882, och beräknas vara klar 2026, lagom till hundraårsdagen av Gaudis bortgång.

Fast många tvivlar på att det blir färdigt i tid till dess.

På fredag är det 40 år sedan Aleksandr Kerenskij gick bort i New York. Han var ett grandiost fiasko, men är trots det en av de absolut viktigaste personligheterna i rysk historia, ja kanske rent av i modern historia över huvudtaget.

Han var en stor patriot, 1941 när Nazityskland anföll Sovjet skrev han ett brev till Stalin och erbjöd sin hjälp till de förhatliga bolsjevikerna för fosterlandets bästa, ett brev som aldrig besvarades. Kerenskij firade säkert den ryska nationaldagen som infaller på lördag.

Men gjorde den det då också? Med tanke på den ryska historiens krokiga irrvägar är det tveksamt.

Veckan avslutas med Paavo Nurmis födelsedag. Född 1897, död 1973, var den finske löparen med sina nio olympiska guldmedaljör och 25 världsrekord en av de största idrottsmännen någonsin.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-06-06

Nazism i Israel

Det har under senare tid i Israel förekommit flera fall av vandalism med nazistiska förtecken. Hakkors, nazistiska slagord och antisemitiska karikatyrer har klottrats på synagogor och kyrkogårdar. Vid några tillfällen var de skyldiga ungdomar som ”hade tråkigt”, vilket visar på ett lika skrämmande som avslöjande sätt den obefintliga roll som Förintelsen idag spelar för dagens israeliska ungdom, och att den i stället används instrumentellt av de politiska eliterna för att främja Israels intressen.

Men i de flesta fall var förövare regelrätta nynazister, alltid med rötter i forna Sovjetunionen. De har kommit till Israel för att undkomma hopplösheten i de nykapitalistiska samhällena, åberopande någon mer eller mindre avlägsen judisk släkting. Någon judisk identitet finns inte hos dem alls, tvärtom säger de sig öppet vara antisemiter, de hatar judar, beundrar Hitler och anser att det är dags att avsluta det jobb han påbörjade.

Anledningen till att dessa människor inte bara kan komma till Israel, utan också ofta är medborgare i landet, är den israeliska lagen om återvändande, av många betraktad som den israeliska statens grundbult. Den ger alla judar rätt att återvända till sitt nationella hem, och givetvis att erhålla medborgarskap. Definitionen av jude är vid och generös, det räcker oftast med en judisk mor- eller farförälder.

Samtidigt finns det inom Israels gränser en allt större palestinsk befolkning, som trots att de har bott där sedan generationer, och är födda i landet, saknar medborgarskap, och behandlas som tredje klassens medborgare.

Skrivet för snart tre år sedan

Återuppstånden men icke pånyttfödd

ROMAN

Lazarusprojektet
Aleksandar Hemon
Övers: Kerstin Gustafsson
Bonniers, 2010

Det begynnande 1900-talets USA rids av anarkistskräck. ”Degenererande” individer med utländskt utseende, oftast italienare och judar, sprider sitt samhällsfientliga gift. Den Röda Drottningen, Emma Goldman, förbjuds att hålla tal. Upprördheten är stor över den ”otacksamme invandraren”, som lönar den amerikanska generositetens gästfrihet så illa.
1908 i Chicago kommer en ung man till polischefens hus för att överlämna ett brev. Av någon anledning uppstår handgemäng, som slutar i att polischefen skjuter den unge mannen.
Ynglingen heter Lazarus Averbuch, och är en judisk flykting från pogromernas Ryssland. Den officiella versionen blir att Lazarus var en farlig anarkist som skulle genomföra ett attentat mot polischefen. Han begravs i hemlighet om natten i en anonym grav. Ganska snart blir det uppenbart att myndigheterna ljuger, men sanningen om mordet på unge Averbuch har aldrig kommit fram.

!00 år senare är författaren Vladimir Brik besatt av att ta reda på vad som hände med Lazarus Averbuch. Brik är bosnisk flykting i USA, en misslyckad, eller kanske snarare en ännu inte lyckad, författare, som försörjs av sin amerikanska fru, vilket tär ordentligt både på hans självförtroende och på hennes tålamod.

Han ger sig ut på en resa i Averbuchs spår, genom ett Östeuropa som regeras av ”ett depraverat triumvirat av makt, överlevnadsinstinkt och girighet”. Sluthållplatsen blir Sarajevo, där allting är annorlunda, och ingenting har förändrats.

Det är inte svårt att se parallellen mellan anarkistparanojan och dagens krig mot terrorismen. Hemon förmedlar också på ett dråpligt sätt exilens villkor. Framför allt tror jag att han vill visa hur orättvisorna lever kvar, förtrycket mot minoriteter, och att friheten och toleransen sträcker sig inte längre än till det etablerade, som inte ifrågasätter det rådande samhällssystemet.
Boken är ganska ojämn. Vissa partier är mycket stereotypa, Briks fru är ingen levande människa, utan ett ställföreträdande koncentrat av amerikansk förträfflighet och inskränkthet. Återkomsten till Bosnien blir smetigt sentimental.

Men när han är som bäst skriver Hemon en prosa som fylls av berättarglädje, med tydliga rötter i den muntliga berättartraditionen, som kombinerar frodig fantasi och mild cynism till något helt magiskt.

Och just därför högst verkligt.

Publicerat i Flamman 2010-22

Apoteket ”Döden”

I den ekonomiska krisens spår har vi fått några andra kriser på halsen. Ordet för dagen är ”skuldkris”. Lite underförstått har ”vi” levt över våra tillgångar på lånade pengar. Att ett av EU:s fattigaste länder har blivit särskilt utpekat är symptomatiskt och en smula pikant. Sanningen är dessutom att samtliga länder inom eurozonen har budgetunderskott som är större än vad som överenskommits i stabilitets- och tillväxtpakten.

Nu basuneras det ut nödvändigheten av budgetsanering. Underskotten måste ner och därför ska budgetar hårdbantas. Medicinen är hämtad ur kapitalismens nyliberala apotek (de privatiserade!). Sociala nedskärningar, försämrad arbetsrätt (”flexibilitet”), höjd pensionsålder, privatiseringar, med mera i samma stil. Och naturligtvis – skattesänkningar, framför allt för de rika och för företag.

I extremfallet Lettland har det medfört nedläggning av hälften av landets sjukhus och närmare 25 procent av alla skolor.

Det är smärtsamt men nödvändigt, säger de ekonomiska ”experterna”.
Frågan är om inte den nyliberala behandlingsmetoden kommer att leda till att operationen lyckas men patienten dör. Vilket inte vore första gången i vår nya sköna nyliberala värld.

Naturligtvis kan inget land leva med ett underskott för alltid. Men däremot är det inte bara möjligt utan rent av önskvärt med en underbalanserad budget i kristider. Efterfrågan hålls uppe framför allt genom offentliga satsningar och rimliga lönehöjningar. Det är klassisk keyniansk politik. Det har mycket riktigt tillämpats i ganska stor utsträckning i många länder.

Vad Keynes förbisåg var att staten inte är neutral utan har klasskaraktär. Lejonparten av stimulanspaketens medel har gått till spekulationsdrabbade banker och överproducerande storföretag, och gynnat framför allt de rika. Därför har investeringar uteblivit och konsumtionen inte ökat. Effekterna på efterfrågan har varit marginella. Med Kaleckis fyndiga formulering: ” Kapitalister tjänar lika mycket som de spenderar. Arbetare spenderar lika mycket som de tjänar.”
Resultatet av denna klassbundna krispolitik är ökande underskott, samtidigt som tillväxten är ingen eller försumbart liten, och framför allt en skenande arbetslöshet. I Sverige är den snart tvåsiffrig (arbetslinjen?!).

Att möta krisen med åtstramningspolitik är bokstavligen talat livsfarligt. Förra gången den medicinen ordinerades ledde det till nazism och ett fruktansvärt krig som världen aldrig skådat maken till.

En politik som leder till att ett land får en modern och välfungerande infrastruktur är inte att ”skicka notan till framtida generationer”. Det är däremot en gigantisk arbetslöshet, ökade samhällsklyftor och skärpta motsättningar.

Publicerat i Flamman 2010-22

Israel två gånger om

Vad döljer sig bakom tidningsrubrikerna och TV-nyheternas snabba klipp? Hur ser vardagen ut för människor som lever nära krig och konflikter, hur lever de sina liv, vad har de för drömmar och ideal, vilka problem behöver de konfronteras med, och hur hanterar de besvärliga situationer? Den unga svenska journalisten Pernilla Ahlsén bosätter sig under ett år i Jerusalem för att skildra världens kanske bäst bevakade konflikt och dess mest anonyma och bortglömda aktörer – kvinnorna. Resultatet blev boken med den långa men mycket talande titeln ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” (Norstedts), med undertiteln ”Livet i skuggan av konflikten”.

Ahlsén beskriver sina möten med både israeliska och palestinska kvinnor. De får alla berätta sina historier på sina egna villkor, Ahlsén iakttar, registrerar och beskriver. Det är samtidigt mycket tydligt att hennes sympatier hamnar hos de palestinska offren för ockupationen. Hon har också en skarp blick för hur ekonomiska realiteter påverkar värderingar och beteenden. I ett tillstånd av fattigdom och arbetslöshet, hopplöshet och förnedring blir religionens tilltagande betydelse fullt begripligt. Andra samband blir också synliga. Ockupationen har sin egen inneboende logik. I ett samhälle där våldet alltid är närvarande, och där det dominerande sättet att lösa konflikter är genom våld, bildas det ofrånkomligen en manschauvinistisk mentalitet, och sexismen försvaras alltid med säkerhetens eller befrielsekampens nödvändighet. Kvinnorna lider under ett dubbelt förtryck. Inte minst de palestinska kvinnorna, i vilkas liv det dessutom tillkommer ett ständigt drag av ockupationens förnedring och Kafkaartade godtycke och absurda hinder. Det faktum att barnen präglas tidigt av traumatiska upplevelser och erfarenheter av våld lovar inte heller gott inför framtiden.

Bokens riktigt stora förtjänst ligger emellertid i att alla som skildras får mänskliga drag. Och det är kanske först då som fienderna kan mötas på ett meningsfullt sätt.

En annorlunda utgångspunkt än Ahlsén har Susan Nathan i sin bok ”Ett annat Israel” (Ordfront; övers. Gunnar Sandin), med undertiteln ”Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Hon kommer från en assimilerad judisk familj i Storbritannien, med anknytning till Sydafrika. I sin rotlöshet bestämmer hon sig för ”alliya”, att nyttja sin rätt som jude att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare. Ganska snart bli hon varse ihåligheten i sin sionistiska dröm, det här är inte ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Hon utmanar sig själv och sin omgivning genom att bosätta sig en palestinsk stad. Hennes fokus ligger på situationen för den palestinska befolkningen i Israel, och inte de ockuperade områden, vilket är ganska ovanligt.

Nathans bok utgör en kraftfull anklagelseskrift mot vad hon uppfattar som den israeliska ”etnokratin”, och där hon gång på gång ser klara paralleller till fenomen och mönster som hon minns från apartheids Sydafrika. Hon gör också upp räkningen med den israeliska vänstern och de så kallade fredsvännerna, som hon anser sitter fast i den judiska offerrollen och den inlärda hjälplösheten, och som inte är beredda att ge upp något av sina privilegier som de besitter i sin egenskap av judar.

Tyvärr är boken dåligt strukturerad. Nathan verkar inte kunna bestämma sig vad hon vill med sin berättelse, som därför spretar åt olika håll, på ett stundtals förvirrande sätt. Dessutom är den full av upprepningar, och innehåller ett torftigt bildmaterial som har ingenting att tillföra, och borde definitivt inte ha tagits med.

Det är synd, för Susan Nathan kan vara mycket insiktsfull, och talar om viktiga saker.

Palestinakonflikten väcker mycket starka känslor och engagerar många människor. Och avsätter också stora mängder litteratur, av varierande kvalitet förstås. Enligt principen att inga nyheter är goda nyheter låt oss se fram emot en dag då strömmen av skrifter kommer att sina.

Vänsterns negativism

Det är för mycket negativism inom vänstern. Med vad som verkar vara betingade reflexer avfärdar man alla förslag bara för att de kommer från borgerligt håll. Därmed missar man helt det otroliga utvecklingspotential dessa kan ha för framtida vänsterpolitik.

Centerns idé att skapa jobb genom skattesubventioner är det inget fel på. Ta bara några djärva steg framåt. Vart har de 200 000 jobben inom offentlig sektor tagit vägen? Anställ fler sköterskor, lärare, behandlingsassistenter. Ni har Maud Olofssons ord på att det finns råd.

Folkpartiets förslag om förstatligande av A-kassan är alldeles utmärkt. Det gäller bara att prioritera rätt. Börja med Apoteken, Vin och Sprit, och annat som borgarna har snott från svenska folket. Fortsätt sedan med bankerna, utrikeshandeln och transportsektorn. Det är Jan Björklund som är revolutionens spjutspets i Sverige!

Som alla vetenskapsteoretiskt skolade personer vet är negativismens motsats inte positivism. Det är socialism.