Den konsekvente fredskämpen

Den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har avlidit 94 år gammal. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

Varken här eller där

Den ryska frågan

Anatolij Krym

Övers: Nils Håkanson

Ruin, 2011

I Sovjetunionens skymningstid på 80-talet var det viktigt att bevisa att man inte var jude, särskilt om man hade ett germanskt klingande namn och fel sorts näsa. Det var den judiska frågan. När väldiga grupper av sovjetiska judar emigrerade till Israel blev det där viktigt att bevisa att man var jude, särskilt om man saknade ett germanskt klingande namn och rätt sorts näsa. Den var den ryska frågan.

På båda ställena är det samma typ av byråkrater, översittare och karriärister som har beslutanderätten över din identitet – och ditt öde. Frågan är om det ibland rent av inte är samma personer både här och där.

Med ett övertygande komiskt grepp, fast förankrad i den ryska litterära humortraditionen, skildrar Krym vardagens absurditeter och maktens surrealism. Där vill man inte bo, här går det inte att leva.

Det enda som tycks återstå är den gamla judiska vitsens sensmoral att lycka är att resa utan att komma fram. Men det är bara en dålig vits.

Sabra och Shatila

Idag är det 30 år sedan massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Falangisterna släpptes in av den israeliska armén, och alla civila i lägren mördades. Den lägsta siffran som uppges är 700, den högsta 3000.


Den israeliska regeringen försökte länge att frånsäga sig allt ansvar. Så småningom tvingades dock försvarsminister Ariel Sharon att avgå. Men han blev kvar i regeringen som minister utan portfölj.

30 år och några massakrer senare tycks freden lika avlägsen.

Rädd för lille Moishe

Dror Feiler och Mehmet Kaplan har vägrats inresa i Israel. Det påminner mig osökt om en gammal vits.

Det utspelar sig under Habsburgmonarkins dagar. En judisk bankir ska låna den kejserliga regeringen pengar. Det är dags för ett högtidligt undertecknande. Inrikesminister tar bankiren åt sidan och varnar honom för att hans son ägnar sig åt radikala aktiviteter som hotar makten. Varpå bankiren tvärt vägrar att skriva under lånehandlingarna, eftersom han säger sig ha tappat förtroendet för regeringen. ”Vad är det för ett imperium som är rädd för min lille Moishe?”

Israels vänner har all anledning att vara oroliga.

Nazism i Israel

Det har under senare tid i Israel förekommit flera fall av vandalism med nazistiska förtecken. Hakkors, nazistiska slagord och antisemitiska karikatyrer har klottrats på synagogor och kyrkogårdar. Vid några tillfällen var de skyldiga ungdomar som ”hade tråkigt”, vilket visar på ett lika skrämmande som avslöjande sätt den obefintliga roll som Förintelsen idag spelar för dagens israeliska ungdom, och att den i stället används instrumentellt av de politiska eliterna för att främja Israels intressen.

Men i de flesta fall var förövare regelrätta nynazister, alltid med rötter i forna Sovjetunionen. De har kommit till Israel för att undkomma hopplösheten i de nykapitalistiska samhällena, åberopande någon mer eller mindre avlägsen judisk släkting. Någon judisk identitet finns inte hos dem alls, tvärtom säger de sig öppet vara antisemiter, de hatar judar, beundrar Hitler och anser att det är dags att avsluta det jobb han påbörjade.

Anledningen till att dessa människor inte bara kan komma till Israel, utan också ofta är medborgare i landet, är den israeliska lagen om återvändande, av många betraktad som den israeliska statens grundbult. Den ger alla judar rätt att återvända till sitt nationella hem, och givetvis att erhålla medborgarskap. Definitionen av jude är vid och generös, det räcker oftast med en judisk mor- eller farförälder.

Samtidigt finns det inom Israels gränser en allt större palestinsk befolkning, som trots att de har bott där sedan generationer, och är födda i landet, saknar medborgarskap, och behandlas som tredje klassens medborgare.

Skrivet för snart tre år sedan