Wennstam om en mansgris som tar för sig/Machokulturen i filmbranschen

ROMAN

Alfahannen

Katarina Wennstam

Bonniers

Jack Rappe är en hyllad filmstjärna, som bland sina främsta meriter kan inräkna några framgångsrika år i Hollywood. Med sin kombination av pojkaktig charm och rättframhet anses han oemotståndlig, i synnerhet bland branschens yngre kvinnliga förmågor. Och han tar för sig, framför allt av sina medarbetare och motspelerskor.

Rappe förbrukar kvinnor i en jämn ström. Han använder dem, utnyttjar och slänger bort. Bäst gillar han när de bjuder lite motstånd. Gärna inte så lite.

Ofta är det på gränsen till våldtäkt. Många skulle nog påstå att det faktiskt går över gränsen. Och charmtrollet fortsätter att härja och förnedra, ostraffat. Tills en dag tar det en ände med förskräckelse.

Katarina Wennstam har skrivit en roman om filmbranschen och dess "machokult, gammalmodiga attityder och ett konstant undervärderande av kvinnligt konstnärskap". Det är svårt att inte sympatisera med hennes budskap. Hon ställer också viktiga frågor kring nödvärn, skuld och ansvar.

Men boken lider av skönlitterära brister, det transporteras mycket text, och karaktärerna är schablonmässigt tecknade. Enda undantaget är hennes rättegångsskildring. Där lyfter språket, det är rappt och spännande. Man märker det erfarna handlaget hos en gammal kriminalreporter.

Den avgörande invändningen är att handlingen är så tydligt avgränsad mot filmvärlden, utan någon bäring på den verklighet som vi vanliga dödliga lever i. Romanen riskerar att bli en del av den kändiskultur, låt gå en kritisk sådan, som den vill avslöja.

På vänsterfronten intet nytt

Vid millennieskiftet briserade en nyhetsbomb i Ådalen: båda våra lokaltidningar skulle läggas ner. Anrika socialdemokratiska Nya Norrland och minst lika anrika oberoende liberala Västernorrlands Allehanda, med Sveriges förmodligen mest rabiata moderata ledarskribent Bo Östman, skulle gå ihop till en tidning med det föga fantasifulla namnet Tidningen Ångermanland. Känslorna var ambivalenta bland både läsare och tidningarnas personal. Många ville nog ha sina tidningar kvar, samtidigt som man var medveten om att de drogs med allvarliga ekonomiska problem. Och nyfikenheten var stor inför det nya.

Journalisterna levde på hoppet att de nu skulle få förstärkta resurser och kunde göra en stark lokaltidning.
Den 3 januari 2000 kom så den nya tidningen. Med två ledarsidor: en liberal och en ”grundad på socialdemokratiska värderingar”. Lustigt nog är sossarna till höger och liberalerna till vänster på uppslaget.
Tidningens första nummer var digert, proffsigt och löftesrikt. Nu tio år senare ser det lite annorlunda ut. Det dröjde inte länge förrän det skulle rationaliseras och sparas, organisationen skulle slimmas, en del blev gemensam med Örnsköldsviks Allehanda. Det blev mer och mer byråmaterial, och tidningen blev tunnare och tunnare.

Det här är ingenting specifikt för just vår tidning, så ser utvecklingen ut på många håll i landet. De flesta av oss kan välja bland hur många elbolag som helst, vi kan välja och vraka bland premiepensionsfonder, men tidning det finns det bara en.
Det hotar mångfalden, och i sin förlängning begränsar det demokratin. Engagerade och välinformerade medborgare är en förutsättning för en levande demokrati, och det måste få kosta. Presstödet bör utvecklas och utökas, inte inskränkas (ja, jag vet att jag talar i egen sak!).

Men det räcker inte. Den borgerliga pressdominansen är total. A-pressens kollaps, Arbetets nedläggning, fiaskot med återupplivandet av Stockholms-Tidningen är alla tragiska milstolpar i vänsterns presshistoria. Till vänster om socialdemokratin ser det inte ljusare ut. Hur kommer det sig att i lilla Norge kan det finnas en bärkraftig daglig vänsteravisa med en upplaga på cirka 20.000?
Det finns en utbredd medvetenhet om problemet, men det händer ingenting. Att bilda en grupp på Facebook kommer man inte långt med. Vad som krävs är konkret handling, pengar och framför allt nytänkande.
Sverige behöver en bra daglig vänstertidning!

Publicerat i Flamman 2010-2

Före och efter kommunismen

Genom skildringar av det avvikande, det avlägsna eller exotiska får vi nya infallsvinklar på det som betraktas som ”normalt”.

Polacken Michał Witkowski skriver i romanen “Lubiewo” (övers: Stefan Ingvarsson, Modernista) om den homosexuella subkulturen i Polen. En mosaik av berättelser formar sig till en form av “bögarnas Decamerone”, och levandegör ett land både under kommunismen och efter systemskiftet. Inte minst blir den smärtsamma övergången mycket tydlig.

Med en säker stilkänsla och en subtil ironi skildrar Witkowski en ny värld där allt kan köpas för pengar, om man har några, där partiets diktatur är borta och det råder frihet, och alla bögarna riskerar att bli misshandlade eller rent av dödade av diverse högerextemister, och där alla är fria att resa vart de vill, vilket för många innebär ingenting annat än en möjlighet att bli ett sexproletariat i Västeuropa.

Även om det inte var bättre förr, är nutiden inget vidare. De gamla fjollorna saknar till och med den sovjetiska armén som var stationerad i Polen, med mängder av sexuellt utsvultna unga grabbar. Polen har nyligen undertecknat ett avtal med USA om stationering av amerikansk militär personal, så det kanske ändå finns hopp för de åldrande polska bögarna.

Witkowski skriver väl, med en säker känsla för de miljöer och människor som han skildrar. Det är imponerande hur han skapar ett helt eget universum, befolkat av mer eller mindre udda existenser. I bakgrunden ekar det gamla slagordet “Fantasin till makten”.

Låt gå att det kan bli någon avsugning för mycket.

Handlingen i “Lubiewo” utspelar sig till stor del i Wrocław i sydvästra Polen. Fram till 1945 hette den Breslau och var en tysk stad. Många tyska kultur-och vetenskapspersonligheter kommer härifrån, och faktiskt en svensk också, visserligen av tyskt ursprung, nämligen löntagarfondernas fader, ekonomen Rudolf Meidner.

Det är just i det tyska Breslau som den polske deckarförfattaren Marek Krajewski har placerat en serie kriminalromaner. Den första heter ”Vålnader i Breslau” (övers: Lisa Mendoza Åsberg, Weyler) och utspelar sig bara ett år efter första världskrigets slut.

Krajewskis hjälte heter kriminalassistent Eberhard Mock, och han är en försupen ungkarl med svaghet för rödhåriga damer, han är begåvad och bildad, deklamerar gärna antika författare, han är också ganska korrumperad, och naturligtvis har han traumatiska minnen från kriget, som plågar honom svårt. Med andra ord, mycket stereotypt.

Det blir inte bättre av att intrigen har ett starkt inslag av hemliga konspirationer och mystiska orden. Upplösningen är tyvärr också en klar antiklimax.

I Polen har Krajewskis böcker kultstatus. Kanske bero det på förtjusningen i att läsa en skildring av något välbekant men som bara tills nyligen var något helt annat. Den aspekten finns inte för den svenska läsaren. Men böckerna är välskrivna, med en stark Mankell-känsla.

Styrkan ligger framför allt i Krajewskis förmåga att minutiöst återskapa det gamla tyska Breslau, en bedrift i sig av en författare född 1966.

Dessutom finns här en intressant historisk bakgrund. Såren efter kriget är fortfarande färska, många är vilsna, arbetslösheten och misären är stor, prostitution och brottslighet tillhör vardagen, samtidigt som det börjar höras krav på revansch och en stark man. Tendenserna är ännu ganska svaga, men antyder redan då för de klarsynta vad som komma skulle.

Det är faktiskt mycket skickligt.

Mycket långt därifrån, i det sydostasiatiska Laos, men också i en övergångstid, precis efter det kommunistiska maktövertagandet, utspelar sig Collin Cotterills ”Den motvillige kommunisten” (övers: Anna Petrus, Bra Böcker). Romanens huvudperson doktor Siri är ytterligare en antihjälte. 72 år gammal tänker han dra sig tillbaka, när han högst motvilligt blir utnämnd till landets chefscoroner. Anledningen är enkel, så gott som hela den laotiska medelklassen har flytt och Siri är en av de mycket få läkare som finns kvar.

Bokens titel är lite missvisande, Siri är förvisso en motvillig rättsläkare, men han har haft anknytning till kommunisterna större delen av sitt vuxna liv, och stred tillsammans med dem. Han är snarare ”den skeptiske kommunisten”. Doktor Siri är en skeptiker, och ibland inte så lite cyniker. Genom hela boken går en dråplig uppgörelse med både kommunistiskt politiskt struntprat som antikommunistiskt vulgärt propagandadravel.

Siri blir inblandad i en makaber brottsutredning, med inblandning av personer från högsta ledningen, och med internationella förvecklingar. Genom sitt skarpsinne, sin integritet och brist på rädsla, och inte minst tack vare gamla kontakter, lyckas Siri lösa fallet. Allt är frid och fröjd, och dessutom börjar det spira en kärlekshistoria på ålderns höst.

Onda andar och annan onödig mysticism är det enda störande inslaget i boken. Annars är det trivsam läsning, en varm och humoristisk skildring i en avlägsen miljö som har skalats av från all exotism.

Vägen mellan tyska Breslau, polska Wrocław och laotiska Vientiane är inte så lång som den kan verka.

Publicerat i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda (allehanda media) 2010-01-11

”Otäckt” engagerande revypremiär i Västansjö

Ovanmons samhällsförenings traditionella lokalrevy hade premiär på fredag kväll i Västansjö Folkets Hus. Det är nionde året i rad som man spelar. Årets revy har som vanligt mycket musik, och behandlar ämnen om aktualiteter från året som gått, lokalpolitiska bekymmer och annat smått och gott om livet i stort.

Lokalrevyer brukar ha premiär till nyår. I Västansjö kallar man sin revy för Trettondagsrevy, och premiären var några dagar efter trettonhelgen! Det blir lätt så i en liten bygd där alla arbetar ideellt. Men engagemanget går inte att ta miste på. Hela bygden är involverad, och i listan över skådespelare hittar man hela familjer. Också flera sommargäster och hemvändare är inblandade i verksamheten. Alla åldrar är representerade, och den yngsta deltagaren Rebecca Jeppson är blott sju månader.

- Det ska böjas i tid, säger Paul Gradin, orkestermedlem och en av de ursprungliga initiativtagarna till revyn, och skrattar.

Lilla Rebecca charmade publiken med sin omisskännliga skådespelartalang och säkra scennärvaro.

Som det brukar vara i amatörensamblar är talanger ojämnt fördelade. Men det som eventuellt brister i begåvning och scenvana kompenseras med råge av spelglädje och entusiasm. Alla bjuder verkligen på sig själva. Musiken är det mest professionella inslaget. Dekoren är enkel men smart uppbyggt. Mycket arbete har lagts ner på scendräkterna.

Västansjörevyn heter egentligen O-revy, eftersom alla dess namn under åren har börjat på just bokstaven O. Årets namn är – O-täckt. Särskilt otäckt är det dock inte. Man spelar nummerrevy utan någon röd sammanbindande tråd. Man varvar sångnummer med sketcher. Revyn präglas av generositet med musik, och det som spelas är mest kända melodier i egna arrangemang.

Innehållet spänner över ett brett ämnesregister. Det är en del kiss-och bajshumor, sexskämt saknas inte heller förstås. Det skojas om hembränt och älgjakt, som sig bör i en lokalrevy. Mycket har lokalanknytning, självironin flödar om utflyttning, dåliga vägar och Bollstabruks förfall. Kommunalrådet hälsas välkommen, på ett lite speciellt sätt.

Man räds inte heller de stora frågorna. Sverigedemokraterna är tydligt inte populära i Västansjö. Årets snackis Anna Anka är flitigt förekommande, Christer Fuglesang visar sig vara en riktig språkekvilibrist, och ryktet om Michael Jacksons död anses i Västansjöbygden vara betydligt överdrivet. Med mera. Vasst och med glimten i ögat rakt genom.

Revyn Otäckt spelas på Västansjö Folkets Hus fredagar och lördagar fram till första helgen i februari.

Veckan som kommer - vecka 2 2010

Året började med sträng kyla som inte vill ge vika. Var är den globala uppvärmningen när man behöver den?

Ett nytt terrorattentat avstyrdes i sista stund. Nu måste säkerheten skärpas. Igen. Konstigt, när jag skulle flyga till USA härom året fick jag ta av mig skorna, som undersöktes mycket noggrant. Då jag skulle ta flyget från Göteborg till Sundsvall blev jag fråntagen en burk med hemmagjord honung, det var tydligen farligt. Så jag trodde att alla var trygga. Men icke.

Nu ska man införa nakenskanning. Visst låter det lite kinky? Såg på Newsmill på naturisterna stödjer nakenskanning. Tror jag det.

Det roligaste i den här historien är uppgiften att amerikansk underrättelsetjänst hade informationen, men den "nådde inte fram". Vad hände? Var den ansvarige inte engelskspråkig, utan behärskade bara en högst ovanlig dialekt från Tibet? Stammade han? "Det är ter..det är ter...det är ter...", och så kom han inte längre. Eller hade han (eller hon förstås!) något annat talfel? "Vad säger du grabben? Ska vi gå och ta en öl efter jobbet? Kan du ge dig fan på att vi ska!"

Men allt det där är gammalt. Nu ska vi se framåt och se vad som händer under kommande veckan.

På måndag är det årsdagen av George Nathaniel Curzons födelse. Han var brittisk utrikesminister, ett tag vicekung i Indien - bara en sån sak! - och gav namn åt gränslinjen mellan Polen och Sovjetunionen efter kriget 1920, den så kallade Curzonlinjen. Gränsen hamnade visserligen betydligt längre österut, men flyttades 1939 av Stalin just tillbaka till den av Curzon föreslagna gränsen. Och där ligger den i stort sett än idag.

Det är med Curzonlinjen som med Kalasjnikovgeväret, plötsligt upptäcker man att det inte bara är ett begrepp, ett namn, utan att det finns en livs levande människa bakom.

På tisdag är det Jack Londons födelsedag. Mest känd för sina vildmarksromaner, vilket är synd, han har skrivit annat som är betydligt intressantare. Hans självbiografi "Martin Eden" berör än idag. "Avgrundens folk" upprör fortfarande. Hans noveller från amerikansk arbetarklassmiljö är bitvis stor litteratur.

Tjugondedag Knut kan man äntligen slänga ut julgranen, och fortsätta att dammsuga barr resten av året.

Annars är det 112 år sedan Zola publicerade "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

På torsdag firas födelsedag för en annan rakryggad person som tog sin övertygelse på allvar och fick betala ett högt pris för det. Martin Niemöller var en på många sätt komplicerade person, och just därför så spännande. Han var krigshjälte, ubåtskapten under första världskriget. Utbildade sig till präst. Konservativ, hälsade Hitlers makttillträde med entusiasm, för övrigt i likhet med stora delar av den protestantiska kyrkohierarkin (den katolska var inte bättre den). Snart hamnade han i opposition, och så småningom i koncentrationsläger, där han stannade under hela kriget. Niemöller var inte främmande för antisemitism, men efter kriget fördömde han kraftfullt nazismens brott, och kritiserade Västtyskland för hyckleri och dubbelmoral. Krigshjälten blev nu övertygad pacifist och kärnvapenmotståndare. Fick faktiskt Lenins fredspris 1966.

Lite mer ur tysk historia. På fredag är det årsdagen av det brutala mordet på vänsterledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den sistnämnde har förutom ett häftigt namn en spännande genealogi. Hans far var Wilhelm Liebknecht, som var polare med Marx. Men inte nog med det, de påstås stämma i rakt nedstigande led från ingen mindre än Martin Luther!

På lördag är det en bit svensk idrottshistoria. Årsdagen av att Sverige fick sitt första fotbollsproffs, då Gunnar Nordahl 1949 skrev på för AC Milan. Det var lite andra bullar på tiden, om man säger så. Jag såg Nordahl för en massa år sedan på tv då han berättade om denna värvning. Han landade i Rom, där han togs emot av klubbens företrädare. De hade hört att han kunde skjuta mycket hårt, men ville försäkra sig om saken. De inhandlade en fotboll, och begav sig till en park i centrala Rom, där Gunnar Nordahl fick ge prov på sitt skarpskytte. Provet utföll till belåtenhet, och sällskapet fortsatte till Milano.

På söndag är det 405 år sedan Miguel Cervantes pikareskroman "Don Quijote" publicerades första gången. Riddaren av den sorgliga skepnaden red rakt in i vår begreppsvärld, och den som inte har slagits mot väderkvarnar räck upp en hand! Och att vara en "Don Quijote" är också ett etablerat uttryck, som dessutom kan vara både positivt och negativt. Tala om ett historiskt beständigt mästerverk!

Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-01-10

Spektakulärt och övertydligt

FILM

Avatar
Regi: James Cameron.
20th Century Fox.

En militär expedition med en civilisatorisk och vetenskaplig täckmantel är egentligen ute efter ett dyrbart mineral. Problemet är att ”infödingar” har sina boplatser just där de rikaste fyndigheterna finns. I den heliga profitens namn skippar man alla hänsyn till framsteg, respekt och demokrati, och tar till den militära råstyrkan. Låter det bekant?

Avatar lär vara den mest påkostade filmen någonsin, och har blivit omtalad för sina specialeffekter. Och visst är det spektakulärt. Effekterna är både påhittiga och originella, utan att förlora sig i maskinorgier. Dessutom är det stundtals bedövande vackert. Det är Djungelboken goes Jurassic Park.

Ett minus dock för den konventionella musiken.

Avatar är ideologiskt övertydlig på ett sätt som bara amerikanska filmer kan – och får – vara! Det är en antikrigsfilm, den är i allra högsta grad miljömedveten, med tydliga inslag av panteistisk andlighetsdravel, och den tar klar ställning för Folket mot storkapitalet och dess militärmakt.

Det är intressant att i tider av djup kris, när USA är indraget i två krig som ser alltmer mer hopplösa ut, och när dess ställning som världens enda supermakt börjar vackla, väljer Hollywood att göra en storsatsning på en film med just ett sådant innehåll.

Samtidigt går det här inte bortom det som amerikanska progressiva krafter traditionellt alltid har stått för. Men det stannar inte där. När folket reser sig mot ockupationsmakten, åker det på rejält med stryk. Det är först när Naturen själv slår tillbaka, som inkräktarna kan besegras och köras ut. En sista duell man mot man avgörs av – en kvinna. Med en pilbåge.
Hjälten dör som människa, men återföds som sin avatar, vilket har fått en del kritiker att tala om posthumanism, vad det nu betyder.

Men det filmen säger, förutom ”love, peace and understanding” och satsning på miljövänlig teknologi, kan tolkas som att framtiden finns i det gränsöverskridande. Som till exempel samarbete med Kina.

Publicerat i Flamman 2010-1

Polskt fack i kamp mot Ikea - DN stoppar kritik mot Ikea

Dagens Nyheter vägrade att införa en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som kritiserade IKEA. Annonsen var ett led i Solidaritets kampanj för att förbättra arbetsvillkoren för väktare. Annonsen infördes istället i Svenska Dagbladet.

Enligt annonschefen på DN, Henrik Stangel, togs beslutet att stoppa Solidaritets annons av tidningens ansvarig utgivare, tillika chefredaktör och vd, Gunilla Herlitz.
– Annonsen var vilseledande, säger Henrik Stangel.
Det vilseledande skulle bestå i att IKEA pekades ut på ett sätt som gjorde att företaget hängdes ut, trots att det var ett annat företag som var den egentliga boven i dramat. Dessutom fanns det enligt Stangel vissa formuleringar i annonsen, bland annat påståenden om att fackliga aktivister skulle ha hotats med att få armarna brutna, som var svåra att få verifierade, som bidrog till att man tvekade inför publicering.

Henrik Stangel medger att åsiktsannonsering är ”knepig”, men betonar att DN månar om ett demokratiskt torg där olika åsikter kommer till uttryck.
Han blir förvånad när jag berättar att annonsen infördes i Svenska Dagbladet. Efter en snabbkoll konstaterar han att den publicerade annonsen i stort sett är den samma som förslaget till DN. Han vidhåller dock fortfarande att innehållet är ”tillräckligt vilseledande” för att motivera avslag.

SvD publicerade

Svenska Dagbladets redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare Martin Jönsson kände inte till att annonsen från Solidaritet som publicerades i SvD den 30/12 tidigare hade avslagits av konkurrenten.
– Det spelar ingen roll för oss vad andra gör, säger Martin Jönsson, olika tidningar har olika riktlinjer för publicering.
Han anser visserligen att Solidaritets annons var ”ovanlig”, då den ”tog upp tredje part”, men påpekar att det var en opinionsbildande annons, och där måste det finnas utrymme för åsikter och argumentering.
– Det är viktigt för yttrandefriheten, säger Martin Jönsson.
Han betonar också att det måste vara högt i tak i en tidning, och att det är ovanligt med avslag på annonser. Och nej, han tycker inte att Solidaritets annons gick över gränsen.
DN:s avslag väckte förvåning hos det polska facket.
– Det ser helt enkelt ut som att tidningen försöker skydda ett storföretags intressen, säger Krzysztof Zgoda från Solidaritets nationella ledning.

Demonstration i Stockholm

Han är också talesman för väktarna anställda av Solid Security som anlitas av IKEA Polen. Krzysztof berättar att Solidaritet sedan i höstas har försökt att förmå IKEA att antingen utöva sitt inflytande över Solid eller avbryta samarbetet med företaget. I oktober skrev man ett brev till IKEA Polen, men har fortfarande inte fått något svar. Därefter har Solidaritet skickat en petition till respektive IKEA-varuhus i Polen. Inte heller denna har besvarats.
I mellandagarna genomförde Solidaritet en demonstration i Stockholm utanför IKEA i Kungens Kurva. Samtidigt demonstrerade fackliga aktivister mot IKEA i 13 länder, på 20 olika ställen runt om i världen, bland annat i fem städer i USA. I Sverige har Solidaritet fått stöd av Transport och Handels.
I Polen tillhör väktarna den absolut sämst avlönade gruppen. Lönen ligger på mellan fem till åtta polska zùoty (1 zùoty är cirka 2:50 svenska kronor), vilket vid fulltid ger lite över minimilön. De flesta väktare arbetar emellertid omkring 360 timmar per månad i genomsnitt.

Hotade väktare

Den fackliga organiseringsgraden är låg i Polen med cirka 15 procents anslutning. Av de omkring två miljoner fackligt organiserade tillhör knappt hälften Solidaritet, stolt arvtagare till den mäktiga rörelsen från kommunisttiden, som är den största fackföreningscentralen. Under senare år har allt fler antifackliga lagar stiftats i Polen. Det stora problemet är dock att många arbetsgivare konsekvent bryter mot gällande lagstiftning utan att några rättsliga åtgärder vidtas. Hög arbetslöshet gör det lätt att skrämma arbetare till tystnad och underkastelse.
Flera väktare har avskedats av Solid och många har hotats. Anställda tvingas också att skriva under lojalitetsförklaringar.
Solidaritets främsta krav för väktarnas del är att en social trygghetsfond skapas, som skulle hjälpa de anställda finansiellt vid sjukdom eller andra tillfälliga sociala problem.
Krzysztof Zgoda är lika förvånad över DN:s avslag på annonspublicering som IKEA:s agerande.
– Vi trodde att de var måna om sitt rykte som ett social ansvarsfullt företag.
Han tvekar inte att kalla IKEA Polen för ett antifackligt företag. Krzysztof berättar hur han vid ett tidigare möte med IKEA Polens personalchef fick höra att hon själv var den bästa fackföreningen!
Genom media har IKEA Polen flera gånger sagt sig vara beredd att möta fackets representanter. Ylva Magnusson som är presschef på IKEA i Sverige tror att det rör sig om ett missförstånd.
– Det är mycket viktigt för oss att det råder bra och rättvisa arbetsförhållande på våra arbetsplatser och hos våra leverantörer.

Bjöds på kaffe

Hon upprepar flera gånger att det givetvis gäller också IKEA:s leverantörer. Hon berättar att det var självklart för IKEA i Stockholm att bjuda de demonstrerande aktivisterna på kaffe i den stränga kylan, och hon betonar att IKEA absolut är för rätten att organisera sig fackligt. Så vitt hon vet har IKEA i Polen vid åtminstone två tillfällen inbjudit Solidaritet till samtal.
Krzysztof Zgoda skrattar uppgivet.
– Det är en ren lögn, säger han.
Solidaritet planerar fler aktioner. Man hoppas på fortsatt internationellt stöd. I Polen räknar man med hjälp från de stridbara gruvarbetarna.
– Vi viker oss inte, säger Krzysztof Zgoda.

Publicerat i Flamman 2010-1