Kulturbudget och personplacering

 

Den polske författaren Michał Witkowski, översatt till svenska med flera böcker, bland annat kultromanen ”Lubiewo”, skriver på en ny bok. Och om någon vill bli en av personerna i boken är det bara att öppna plånboken.

Antingen är Witkowski, som han antyder själv, i ekonomisk knipa, eller så har han kommit på ett nytt och kreativt sätt att tjäna en extra slant.

Mot en avgift kan en av personerna i romanen, dock inte huvudkaraktärer, namnges efter bidragsgivaren. Taxan är visserligen hemlig, men Witkowski berättar i alla fall så mycket att priset avgörs av hur viktig den fiktiva personen är för handlingen, och hur ofta och länge den förekommer.

Verkar rimligt.

En lista på vilka personer som kan vara aktuella för namngivning skickas direkt till den som har anmält intresse.

Den nya boken har titeln ”Tango” och är en kriminalroman. Eftersom handlingen utspelar sig under 20- och 30-talen är vissa alltför moderna namn automatiskt diskvalificerade. Det skulle inte fungera med till exempel förnamnet Paris eller någon avläggare av en populär tv-serie som Savannah.

Däremot behöver inte namnen vara helt ålderdomliga (svenska exempel skulle kunna vara Åslög eller Tiburtius).

Tidsepoken utesluter också i stort sett produktplacering, något som Witkowski uppenbarligen inte är främmande för i en nutida litterär miljö.

Författaren själv säger att han alltid har drömt om att vara hjälte i en roman, och nu vill han erbjuda möjligheter till andra. Tydligen har redan flera hågade hört av sig.

Han sticker inte heller under stol med att det finns kommersiella bevekelsegrunder. Det har blivit allt svårare att leva på att sälja böcker, säger han, och då gäller det att vara lite om sig och kring sig.

Det är ett förhållande som gäller inte bara honom, utan många skrivande människor lite överallt i världen. Och då är Witkowski ändå en relativt framgångsrik författare, bland annat översatt till 30 språk.

Vad man än tycker om Michał Witkowskis tilltag – och det finns mycket att tycka – reser det onekligen vissa viktiga frågor kring kulturens finansiering.

Förr stod hovet, kyrkan och aristokratin för kompositörers, poeters och konstnärers försörjning. Så småningom utökades mecenaternas skara med förmögna köpmän och industriidkare, samtidigt som det uppstod en marknad där kulturens män – och kvinnor förstås – kunde sälja sina tjänster.

Den (mer eller mindre) fria marknaden fick en allt större betydelse, och även om privata mecenater finns i allra högsta grad fortfarande, oftast i form av fonder och stiftelser finansierade av framgångsrika företagare, är det nu mera staten som har huvudrollen som kulturens huvudsponsor.

Underförstått, eller rent av explicit, är förutsättningen att tack vare den demokratiska kontrollen ska det inte finnas något beroendeförhållande mellan givare och mottagare, till skillnad från tidigare tidsepoker.

Det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar.

Och givetvis om staten, med skattemedel, ska stödja vissa kulturarbetare och kulturområden. Och om den ändå ska göra det, i vilken utsträckning.

Ser man till nästa års budget, så presenteras den som ”den största någonsin”, och den som utgör högst andel av BNP någonsin.

Det är som om våra politiker har lärt sig det politiska språket av Donald Trump, allt är historiskt, störst någonsin och så vidare. Ingen, eller nästan ingen, hänsyn tas till tillväxt, befolkningsökning, det faktum att en pandemi har grasserat i ett och ett halvt år.

Först som sist kanske de föregående årens budgetar har helt enkelt varit alldeles för snåla.

För inte skär de flesta kulturarbetare uti detta land guld med täljkniv precis. Det tror jag faktiskt att kulturministern är mycket väl medveten om.

                                           Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet

Regeringen vill i sin nya budget tillföra 1,3 miljarder kronor till kulturlivet. Vissa satsningar är välkomna och länge efterfrågade, som att permanenta stödet till filmbranschen. Beloppet 100 miljoner imponerar däremot inte.

Över lag är summorna för de olika sektorerna ganska blygsamma. Så och så många miljoner kan låta mycket i en vanlig dödlig medborgares öron, men i sammanhanget är det blott kaffepengar.

I jämförelse kan som belysande exempel nämnas att storbanken Nordea har nyligen beslutat att dela ut sammanlagt 45 miljarder till sina aktieägare.

Där ligger kulturen helt klart i lä.

För litteraturens vidkommande ligger hoppet i de 745 miljoner kronor som kommer att gå till ett stimulansstöd som fördelas av Kulturrådet. Några av dessa slantar lär komma en del författare till godo.

För övrigt får vi nog fortsätta att klura ut kreativa sätt att vigga stålar av våra läsare.