En oslagbar estetisk enhet - Verdis Macbeth på Norrlandsoperan

 

Shakespeares ”Macbeth” anses som ett förnämligt studium av maktlystnad. I Verdis opera som bygger på pjäsen har maktens hänsynslöshet en central roll, men också priset som maktspelarna kan tvingas att betala. I operan finns dessutom mycket tydliga anspelningar på Italiens kamp för frigörelse från det österrikiska oket och landets enande.

Vad som däremot sällan lyfts fram är pjäsens uppenbart kvinnofientliga sida. Det är Lady Macbeth som driver sin obeslutsamme make mot de blodiga dåden, som hetsar honom att bana sig – och de sina – väg mot maktens boningar. Det är också hon som jämställer mod och beslutsamhet med manlighet, och tvekar inte att håna maken vid minsta tecken till tvekan.

Det är den gamla vanliga uppfattningen om kvinnan bakom allt. Och eftersom det är ändå kvinnorna som styr, behöver de följaktligen ingen rösträtt eller andra rättigheter. Det är ett argument som har bland annat varit ganska gångbart i Schweiz tills relativt nyligen.

Vill man kliva ut ur den shakespearska ramen, och det tror jag nog att Norrlandsoperan på inget sätt är främmande för, skulle man ställa den velige Macbeth åt sidan, och låta Ladyn ta för sig i maktkampen.

Nu väljer Norrlandsoperan i sin uppsättning istället den traditionella vägen, med fokus på just maktkamp och priset som måste betalas.

Här kan man i och för sig invända att det finns förvisso ett högt pris att betala men det är sällan, för att inte säga aldrig, som den betalningsskyldige är maktspelaren, det är inte ofta, om någonsin, som makthavare uppvisar någon ånger.

Det gör paret Macbeths samvetskval inte helt trovärdiga.

Men det är i grund och botten invändningar mot gamle Shakespeare, och kanske i viss mån Verdi, det ska inte kasta någon skugga över Norrlandsoperans fina uppsättning. Och väl inte heller över Verdis musikaliska skapelse.

Norrlandsoperan har genom åren i många föreställningar skämt bort sin publik med spektakulära scenografier. I ”Macbeth” har man stramat åt, och håller sig till ett skotskt slotts karga gotik, med en enkel men funktionell dekor. Det är bara i tredje aktens suggestiva häxscen som som det blixtrar till rejält på scenen, inte minst tack vare den mästerliga ljussättningen.

”Macbeth” är den av Verdis operor, om inte rent av alla operor, där handling och musik är totalt synkade och bildar tillsammans en oslagbar estetisk enhet.

Tempot är högt och jämt, och skapar ständigt nya utrymmen för vackra arior, dynamiska duetter och  härliga körpartier. Sångarna tar väl vara på verkets möjligheter och sånginsatserna är genomgående mycket lyckade för hela ensemblen.

Och till slut faller tyrannen, rättvisan segrar och den rättmätige arvingen intar den tron som tillkommer honom. Det är precis som det ska vara.

Ännu en framgång för Norrlandsoperan. Och den här gången äntligen ”irl” det vill säga inför en entusiastisk publik på plats i operahuset i Umeå.

Foto: Mats Bäcker/Norrlandsoperan