Underhållning och allvar från den isländska småstaden

Bron över Tangagata
Eirikur Örn Norddahl
Övers: John Swedenmark
Rámus.

Eirikur Örn Norddahl är en kul kille. Och en mycket skicklig författare. I sin senaste roman på svenska ”Bron över Tangagata” lyckas han på ett helt naturligt sätt förena en kärlekshistoria med vass samhällskritik, underhållning med eftertanke.

Det händer inte så värst mycket i romanen. Huvudpersonen Halldor är för tillfället permitterad från sitt arbete på räkfabriken i den lilla orten Isafjördur. Medan han går och väntar på att antingen få komma tillbaka till jobbet eller bli arbetslös på riktigt, driver han runt, försöker få ihop ekonomin, träffar kompisar, funderar över nuet och framtiden, minns det förflutna.

Och spanar in grannen Gyda, i stilla hopp om att det kan bli de två. Det är kanske inte ljuv musik som uppstår så där oväntat och plötsligt, snarare ett lite behagligt brus någonstans i bakgrunden, eller om det var i bakhuvudet, med hopp om mäktigare toner.

Med ett vardagligt språk med sällsynt spänst och driv, på kornet fångat av översättaren John Swedenmark, lyckas Norddahl att skildra en så kallad ”vanlig” människas ”vanliga” liv. Vardagens hjältar, och deras vardagsfilosofi, framställs med imponerande empati och komplexitet, med humor och förståelse, utan att för den skull tappa blicken för mänsklig svaghet.

Samtidigt lyckas Norddahl med att teckna en bred bild av dagens isländska samhälle. Utan att skriva något läsaren på näsan, mer mellan raderna, framförs en tämligen skoningslös kritik. Och det är en hel del som med glimten i ögat, och lite som i förbigående, skjuts i sank.

Turismens överexploatering, samhällets gränslösa kommersialisering, urholkad samhällsservice, ökade klassklyftor, pampvälde, den globaliserade ekonomins gränslösa idioti, landsbygdens avfolkning, den ”vetenskapliga” övervakningen av de anställda på arbetsplatsen.

För att nämna några fenomen som får en släng av sleven.

Men det som ändå lyser starkast i romanen är den så anspråkslösa, vardagliga kärlekshistorien, med sin fina symbolik. Det är sällan avståndet till en annan människa är mer än bara några få steg. Och det brukar finnas en bro.