Kriget mot barnen

Idag när hundratals, kanske tusentals, barn dör på Medelhavet, samtidigt som de flesta politiska partier tävlar i hårdast åtstramning i invandringspolitiken, kan det vara värt att påminna om hur krig och förtryck drabbar just barn i första rummet.

Som under Förintelsen.

Dödandet är en självklar och accepterad del av krig. Men vilka som faller offer bedöms olika. Vuxna män i sina bästa år förväntas döda och/eller bli dödade, åtminstone så länge siffrorna hålls nere på vad som uppfattas av omvärlden som en rimlig nivå. Och givetvis ska oddsen vara någorlunda jämna, det vill säga båda parter ska vara beväpnade.

Dödandet av obeväpnade upprör däremot. Än större blir indignationen om krigets våld riktas mot gamla, kvinnor och barn. Dessa är per definition obeväpnade och skyddslösa – undantaget kvinnliga soldater. Särskilt utsatta och försvarslösa är barnen, och det är när barn dödas som vår upprördhet är som störst.

Att skydda barn hör till det mänskligas djupaste lager, våld mot barn kränker inte bara grundläggande uppfattning ar om rätt och fel, det är ett frontalangrepp på framtiden.

Vilket var exakt vad nazisterna avsåg.

Av de omkring sex miljoner judar som mördades i Förintelsen var en och en halv miljon barn upp till 15 år. Det är en fjärdedel eller 25 procent av alla dödade.

Det är en hemsk siffra, men det finns värre. 1939 vid krigsutbrottet fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldern upp till 14 år. 5000 överlevde. En halv procent.

Nazisternas härjningar kan sägas vara det första kriget i världshistorien riktat mot barn. De fruktansvärda siffrorna ovan visar i all sin nakna och skräckinjagande tydlighet den nazistiska ideologins och praktikens hat i dess renaste form.

För att förstå det som hände och hela det sammanhang som det ingick i är de överlevande barnens vittnesmål ett viktigt bidrag. Åren 1944 till 1948 samlade Judiska Historiska Centralkommissionen barns berättelser om deras upplevelser och erfarenheter från Förintelsen. Det blev 429 vittnesmål lämnade av 419 barn (några lämnade fler vittnesmål). 55 av dessa publicerades 2014 i bokform av Judiska historiska institutet i Warszawa, ”Judiska barn under Förintelsen” (Dzieci żydowskie w czasach Zagłady.)

Barnen som berättar är födda mellan 1929 och 1938, de äldsta är alltså tio år vid krigsutbrottet, de yngsta bara ett par, tre år gamla. Då vittnesmålen lämnas direkt efter krigets slut eller under åren närmast efter bär de en stark prägel av närhet och autenticitet.

De äldsta barnens berättelser är naturligt nog mer strukturerade, med referenser till större historiska och politiska sammanhang, ofta lite högtravande, och inte sällan ger de också uttryck för ett passionerat hämndbegär.

De yngres vittnesbörd kombinerar en avväpnande naivitet med brutal brådmogenhet. Lilla Mittler född 1933 i Tarnów (södra Polen, inte långt från Kraków) säger: ”Jag var sex år och visste inte vad det är tyskar.”

Alexander Jacobson född 1938 eller 1939 i Warszawa vittnar: ”Jag visste att jag är jude och måste därför bo i gettot. Tyskar utrotade judar, pappa förklarade det för mig, men jag förstod inte.”

Fela Kokotek född 1935 i Sosnowiec (Schlesien) berättar: ”Jag visste att judar inte får leva, men jag visste inte varför.”

Det krävdes av barnen att ständigt anpassa sig till en verklighet lika vedervärdig som obegriplig. Att förställa sig och ljuga var villkor för att överleva, liksom lika stora delar fräckhet och hänsynslöshet. Och så förstås tur, tur och ännu mera tur.

De flesta av barnen förlorade sina familjer, föräldrar, syskon och övrig släkt, de tvingades att klara sig ensamma på egen hand genom krigsårens hemskheter. Svält och kyla hörde till vardagen, och en ständig osäkerhet. Även om det inte saknas hyggliga människor i barnens berättelser, individer beredda att ta risker och hjälpa till, vittnar så gott som alla om en fientlig omgivning. Det stora hotet kom inte närmast från tyskar utan från polska eller ukrainska grannar.

I synnerhet ukrainska nationalister beter sig genomgående illa, men även i en del fall polska partisaner. Det förekommer även att judar dödas efter att kriget är slut.

Den stora faran kom ändå framför allt från civilbefolkningen. Många lämnar ut judar till tyskarna av ren och skär antisemitism, andra gör det av girighet, för att kunna lägga beslag på deras ägodelar, och här är de inte alltför knussliga, ett par skor, en klänning, räcker gott och väl.

Det förekom också belöningar för angiveri. Pola Szytz född 1931 i Lwów, berättar om en bisarr förordning i Kievtrakten där ryssar utlovades fem kilo socker för varje överlämnad jude.

I många fall gömde människor judar mot en rundlig betalning, och när pengarna och andra värdesaker var slut, överlämnade dem till tyskarna, om de inte rent av slog ihjäl dem själva.

Det förekommer också att vuxna judar i sin överlevnadsiver stöter bort barn som söker sig till dem. Chuwa Weicher född 1933 i en shtetl i Ukraina berättar om en grupp vuxna som gömmer sig i skogen och till en början jagar iväg henne och hennes syster då de söker deras beskydd, ”Varför ska jag ge mat åt främmande barn, när mina egna inte lever.”

Barnen tvingas bevittna sina närmastes död, massavrättningar, tortyr, brutalitet och förnedring. Vi befinner oss fjärran från en ”rationell modernitet”, den ondska som härskar i getton, småstäder och på landsbygden är rå och sadistisk.

De 55 berättelserna skildrar Förintelsen ur de svagastes och mest utsattas perspektiv. De överlevande barnens liv kom att präglas av ensamhet, alienation och i många fall identitetsförvirring. Nazisterna lyckades inte att döda framtiden, men de stympade den för flera generationer framåt.

Texten har tidigare publicerats i Dixikon