Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 15 maj 2021

Nazisternas stöld av barn



Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.


Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.


Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.


De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.


Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar