"Den öppna rasismen tycks inte störa nämnvärt – men alla klagar på välfärdsreformer"

Det är vanskligt att sitta fast i sina bubblor.

Samma dag som vi reser till Polen läser jag att det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość, PiS) har ett väljarstöd på 40 procent i en opinionsundersökning.

Vi tillbringar en vecka i Polen, i sambons hemstad Szczecin, en hamnstad med omkring en halv miljon invånare, före kriget den tyska staden Stettin. Vi träffar sambons gamla vänner, skolkamrater, grannar. Vi har det mycket trevligt, äter och dricker gott, minns gamla tider och diskuterar dagens problem.

Det är en blandad skara vi umgås med, olika åldrar, bakgrund, socialt status, ekonomisk ställning. Men en sak har de alla gemensamt – de hatar PiS.

Ingen som vi samtalar med har något till övers för regeringspartiet, i bästa fall är man extremt kritisk, i värsta fall rabiat hatisk.

Så varifrån kommer Lag och Rättvisas starka stöd? Uppenbarligen inte från människor vi föredrar att umgås med.

Egentligen inte så konstigt. Men det märkliga är huvudorsaken till den kritiska inställningen. Något som alla klagar mest högljutt på är de välfärdsreformer som PiS faktiskt har genomfört. Ett generöst barnbidrag, höjda minimilöner, höjd pensionsålder har tagits tillbaka till tidigare nivåer, nya tillskott för pensionärer utlovas.

I mina ögon alltsammans vettiga och nödvändiga reformer, som till stor del förklarar regeringens popularitet. PiS har lyckats fånga upp missnöjet bland den ansenliga andel av befolkningen som upplever sig som, eller de facto är, förlorare efter systemövergången från realsocialismen.

Läs hela texten i Allehanda.se