Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring
misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet
i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne
jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till
en del av världslitteraturen.
Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde
Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också
räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt
välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli
familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.
Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig
polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken:
Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och
försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars
rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap
under åren som skulle komma.
Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte
Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens
grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar,
Peretz fadern och han själv barnbarnet.
Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen,
Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske
upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans
första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick
honom att gå över till folkspråket jiddisch.
1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta
judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som
förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”. Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på
att vara ett kulturspråk.
Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl”
(ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den
precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var
litteratur om judar, men skriven för alla.
Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett
upplagda, episka romanerna som var hans signum.
Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt
liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma
i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer,
revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från
förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter
och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro
drar in människor i politiken.
Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner
om judar, inte judiska romaner”.
Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa
och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de
fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar
del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar,
polacker, italienare, irländare.
Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots
allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske
far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.
Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens
religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.
Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds
hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om
en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara
presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av
bättre familj.
Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av
de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.
Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa
judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den
likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.
På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en
föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av
teaterns ägare, anklagade för obscenitet!
Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man
fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till
synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av
upprördhet.
Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar
sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen
publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens
gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.
Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat
besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer
som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.
Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade
religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är
svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch
anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera
av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.
Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska
ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner
inte så lite om hans samtida polska kollegor.
Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers
författarskap.
Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som
kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra
jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om
att han var sällsynt framgångsrik.
Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:
En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki,
1930)
Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna
Aberstén-Schiratzki, 1932)
Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon,
1941)
Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)
Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke
V. Ström, 1950)
Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)
Färd genom natten (A passage in the night)
(översättning Christina Walder, 1954)
Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i
samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)
Texten har tidigare publicerats i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar