Skildrar förtryckets mekanismer

Den 12 mars 1968 blev Mauritius självständigt från Storbritannien. Samma datum 1992 blev landet republik.
En spännande författare från Mauritius är Nathacha Apannah. Förra året publicerades hennes roman "Våldets vändkrets" på svenska.

Bilden av den treårige syriske pojken Alan som spolades upp på en strand i Turkiet har upprört en hel värld. På ön Mayotte i Indiska oceanen blir ingen upprörd över alla dem som drunknar i havet. 

Mayotte är nämligen en del av Frankrike och många från de omgivande öarna försöker desperat ta sig dit i jakten på ett bättre liv. I de undermåliga och överlastade båtarna skördar döden ständiga offer bland de förhoppningsfullas väg mot det hägrande framtidslandet.

Ingen vet hur många illegala immigranter som vistas på Mayotte, antalet papperslösa och ensamkommande är visserligen okänt men utan tvekan mycket stort, långt större än de officiella siffrorna. Det förlovade landets löfte visar sig snabbt vara tomt, de nyanlända lever i fattigdom och misär, som tredje klassens medborgare.

Makten är inte färgblind och det är de vita som styr och njuter av det relativa välståndet. De svarta, eller kanske rättare sagt ”de färgade”, som antingen är medborgare eller åtminstone har uppehållstillstånd tillhör öns proletariat, medan de illegala befinner sig längst ner i samhällshierarkin.

Här är ras, hudfärgen, detsamma som klass.

Precis som i den första romanen av Nathacha Appanah som har översatts till svenska, ”Den siste brodern”, skildrar hon i ”Våldets vändkrets” förtryckets mekanismer. Också i denna bok gör hon det i ett globaliserat sammanhang.

Kåkstaden i utkanten av Mayottes huvudstad Mamoudzou kallas av dess invånare för ”Gaza”. De har förmodligen högst vaga begrepp om var denna palestinska stad ligger, men de vet att den är symbolen för misär, förtryck, instängdhet och hopplöshet. Och våld.

Brutalt våld, utstuderade övergrepp, narkotikahandel, stölder, våldtäkter, misshandel och ond bråd död är Gazas vardag. Det finns inget ädelt i fattigdom.

Frankrike är så långt borta att man kan förledas att tro att det inte ens finns. Politiken är en sorglig parodi på demokrati, med korruption, obskyra samarbeten och ännu mera våld. Biståndsarbetare från Europa kommer för att skaffa sig meriter och få uppleva exotiska äventyr i tropikerna.

Romanens utsatta protagonister känner ingenting annat än djupaste förakt för politiker, tjänstemän, media, hjälporganisationer och de intellektuella.

Det är en levande skildring som skickligt växlar tempo mellan febrig undergångsstämning och mer eftertänksam reflektion kring existensens obesvarade frågor. Hon väver också in på ett naturligt, nästan omärkligt, sätt element från både kristen, biblisk tradition och från inhemsk mytologi.

Nathacha Appanah bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, men har sina rötter på ön Mauritius. Den är mest känd för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet – Joseph Conrad, Mark Twain - och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. 

Det är hög tid att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.

Nathacha Appanah kommer till Littfest i Umeå om några dagar.