Svenska kolonialäventyr

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy.

Den 7 mars 1785 anländer den svenska fregatten Sprengtporten till ön Saint- Barthélemy i Västindien. Därmed tar Sverige officiellt ön i besittning, efter att kung Gustav III för Sveriges räkning har köpt den från Frankrike i juli året innan.

Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

1847 avskaffades slaveriet i Sverige. 595 slavar på Saint-Barthélemy blir fria. Det var alltså 172 år sedan, eller för att uttrycka det mer konkret, knappt sex generationer sedan.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en (1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.