"Non omnis moriar"

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För två år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.