Samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn

Boys

Anna Ringberg

Ordfront, 2010

Trots allt tal om den tryckta bokens kris ges det ut fler böcker än någonsin. Det är lätt hänt att man i denna väldiga utgivningsvåg missar flera pärlor. Men ibland har man tur och ur högen med olästa böcker, den där som bara växer okontrollerat hela tiden, fiskar man upp mer eller mindre på måfå en bok och den visar sig vara en oväntad fullträff.

Jag missade helt Anna Ringborgs debutroman när den kom för åtta år sedan. Jag ser nu att den har fått positiva recensioner, också i de stora tidningarna. Det är mycket välförtjänt, tycker nog att hon borde ha fått ännu mer uppmärksamhet.

”Boys” har ett litet annorlunda perspektiv, det är en hund som står i centrum, och det är genom honom som personerna runt honom och deras inbördes relationer skildras. Det handlar framför allt om husse, den snart 65-årige Lasse, och hans son Matti.

Lasse har genom livet varit det som förr kallades för diversearbetare, flyttade aldrig hemifrån, och fastnade så småningom i alkoholmissbruk. Nu när han är på väg mot pensionering har han kommit på fötter igen, i alla fall nästan, han super åtminstone mindre och inte lika ofta, och han har en praktikplats på ett center för unga människor på drift med drogproblem.

Lasse kommer bra överens med ungdomarna, men betydligt sämre med socialtjänstens byråkrater. En sorglig historia rullas upp om samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn, hur de utstötta blir än mer diskriminerade, misstolkade och utsatta för regelrätta övergrepp från myndigheternas sida.

Också omgivningen, förskansad bakom höga staket, materialistiskt välmående och individualistiska ideal, visar oförståelse och reagerar med en aggressiv fientlighet.

Inte alldeles överraskande får det allvarliga återverkningar på relationen mellan far och son.

Det är en skrämmande bild av ett Sverige som inte är till för alla.

Anna Ringbergs roman har jämförts med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, och det är inte utan att, men själv kommer jag istället att tänka på PC Jersilds ”Stumpen” från 1973, historien om uteliggaren och alkoholisten Sture som slutar sina dagar för egen hand.

Likheterna är uppenbara, men det kanske är skillnaderna som är mest intressanta. Där Jersilds protagonist söker sin räddning hos kollektiv, det må vara frikyrkan eller den radikala storfamiljen, kämpar Lasse för att knyta an till Matti. Det misslyckas i samtliga fall, men visar på olika strategier att lösa problem. Svårt att inte se skillnaderna som tidens tecken.