En förutsägbar och platt "Poet"

Poeten

Michael Connolly

Övers: David Nessle

Norstedts, 2010

För första gången på mycket, mycket länge har jag läst en deckare. Tanken var att ”lättare” litteratur är lämpligt som reselektyr. Vilket också visade sig stämma.

Boken var av Michael Connolly, en författare som jag hört en del gott om från vanligen ganska omdömesgilla personer, då framför allt om hans böcker om polisen Harry Bosch.

Boken hade dessutom den lockande titeln ”Poeten”.

Jag kan redan nu avslöja att det kommer att dröja mycket, mycket länge till innan jag läser en kriminalroman igen.

Visst är det lättläst, om det nu ska ses som något positivt. Språket flyter på bra, även om jag önskar att författaren lät bli att skriva ut precis allt, och vågade lämna något litet också åt läsarens egen föreställningsförmåga.

Romanen bygger på en utomordentlig bakgrundundersökning och faktainsamling, det är tydligt att författaren är bekant med miljöerna, polisens arbete och åtskillig psykologisk teori. Det ger onekligen en stark känsla av trovärdighet.

Men särskilt spännande är det inte. Det tar mindre än en tredjedel av boken för att enkelt lista ut vad som kommer att hända. Det är helt förutsägbart till och med för en ovan deckarläsare som jag.

Romanens personer är lika platta som pappfigurer. Huvudpersonen är en begåvad men velig journalist med författardrömmar, lite lämpligt vek och känslosam, men givetvis manligt hård när det så krävs. Han ”tvingas” samarbeta med en framgångsrik kvinnlig FBI-agent, hon har en tuff fasad, men den döljer ett mjukt inre.

Ni får räkna ut själva vad som tilldrar sig mellan de tu.

Den envise journalisten upptäcker gång på gång något avgörande som de smarta men ändå inte så smarta snutarna missar hela tiden. De är visserligen till en början skeptiska till hans upptäckter men blir ständigt överbevisade av lämpligt uppdykande fakta.

En gång slår dock journalistens instinkter fel, vilket verkar ödesdigert och det blir ganska rörigt men vår man fixar det också. I alla fall nästan, i privatlivet uppstår en smärtsam cliffhanger – som eventuellt hotar med en fortsättning.

Mycket citat av Edgar Allan Poe, och till och med får Nietzsche vara med på ett hörn. Det lyfter inte romanen nämnvärt.

Det finns bättre tidsfördriv.