"Mormor Lea" på Frånö folkets hus

 

Boksamtal om min roman "Mormor Lea" på Frånö Folkets hus med Tommy Sundvall inför en liten men engagerad publik. I Frånö satsar vi på kvalitet framför kvantitet!

Tack till Tommy och alla som var med.

Krigen är lika vidriga i varje tidsålder

Slaget om Troja

Theodor Kallifatides

Bonniers

Theodor Kallifatides är mycket förtjusning i Illiaden, och han hyser en djup oro att få läser den idag. Nu har han skrivit en parafras på det antika mästerverket, ett projekt som kan lätt tyckas övermodigt, på gränsen till dumdristigt.

En smula förvånande lyckas Kallifatides över förväntan. Han skapar visserligen inte ett nytt mästerverk – och det var nog inte heller hans avsikt – hans roman är mest en bagatell, men utan tvekan en njutbar sådan. Och jag kan tänka mig att den för en del kan bli en inkörsport till Homeros väldiga epos.

Läs hela texten i Arbetet.se

Politik, litteratur och musik med Sven Wollter

Folkkär, framgångsrik, rättfram och inte sällan med skarp politisk udd. Sven Wollters besök i Kramfors blev en berättelse om honom själv och ett stycke brinnande aktuell samhällshistoria, avrundad med musik.

Sven Wollter presenterade inledningsvis sin senaste roman ”Britas resa” på Kramfors bokhandeln, och på kvällen blev det ett politiskt möte på torget tillsammans med klassiska proggbandet Nynningen.

Wollter är inte någon nybörjare på den litterära banan, ”Britas resa” är hans fjärde bok, men han föredrar fortfarande att kalla sig för ”nöjesförfattare”, till skillnad från en yrkesförfattare. Han började skriva när han bestämde sig för att trappa ner sitt skådespelande.

Läs hela texten i Allehanda.se

Samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn

Boys

Anna Ringberg

Ordfront, 2010

Trots allt tal om den tryckta bokens kris ges det ut fler böcker än någonsin. Det är lätt hänt att man i denna väldiga utgivningsvåg missar flera pärlor. Men ibland har man tur och ur högen med olästa böcker, den där som bara växer okontrollerat hela tiden, fiskar man upp mer eller mindre på måfå en bok och den visar sig vara en oväntad fullträff.

Jag missade helt Anna Ringborgs debutroman när den kom för åtta år sedan. Jag ser nu att den har fått positiva recensioner, också i de stora tidningarna. Det är mycket välförtjänt, tycker nog att hon borde ha fått ännu mer uppmärksamhet.

”Boys” har ett litet annorlunda perspektiv, det är en hund som står i centrum, och det är genom honom som personerna runt honom och deras inbördes relationer skildras. Det handlar framför allt om husse, den snart 65-årige Lasse, och hans son Matti.

Lasse har genom livet varit det som förr kallades för diversearbetare, flyttade aldrig hemifrån, och fastnade så småningom i alkoholmissbruk. Nu när han är på väg mot pensionering har han kommit på fötter igen, i alla fall nästan, han super åtminstone mindre och inte lika ofta, och han har en praktikplats på ett center för unga människor på drift med drogproblem.

Lasse kommer bra överens med ungdomarna, men betydligt sämre med socialtjänstens byråkrater. En sorglig historia rullas upp om samhällets oförmåga att ta hand om sina olycksbarn, hur de utstötta blir än mer diskriminerade, misstolkade och utsatta för regelrätta övergrepp från myndigheternas sida.

Också omgivningen, förskansad bakom höga staket, materialistiskt välmående och individualistiska ideal, visar oförståelse och reagerar med en aggressiv fientlighet.

Inte alldeles överraskande får det allvarliga återverkningar på relationen mellan far och son.

Det är en skrämmande bild av ett Sverige som inte är till för alla.

Anna Ringbergs roman har jämförts med Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, och det är inte utan att, men själv kommer jag istället att tänka på PC Jersilds ”Stumpen” från 1973, historien om uteliggaren och alkoholisten Sture som slutar sina dagar för egen hand.

Likheterna är uppenbara, men det kanske är skillnaderna som är mest intressanta. Där Jersilds protagonist söker sin räddning hos kollektiv, det må vara frikyrkan eller den radikala storfamiljen, kämpar Lasse för att knyta an till Matti. Det misslyckas i samtliga fall, men visar på olika strategier att lösa problem. Svårt att inte se skillnaderna som tidens tecken.

Den svenska litteraturens titan

August Strindberg är en jätte utan motstycke i svensk litteratur, en veritabel kung Midas, allt han rör vid blir till guld. Han skriver Röda rummet, och det är den första moderna svenska romanen, han skriver en dikt, Esplanadsystemet, och den blir inledningen till en förnyelse av den svenska poesin.

Inte helt oväntat är han en föregångare och en viktig inspirationskälla för arbetarlitteraturen.

Strindberg var en i högsta grad politisk författare, och det går inte att ta fel på hans skarpa kritik av överheten. Nya riket från 1882 står sig än i dag som politisk satir och som ett hänsynslöst angrepp på makten. Något, eller möjligen ett par, år senare skrev han Lilla katekes för underklassen, men den publicerades först 1913 efter hans död. Titeln talar för sig själv. Och inte för inte kallade den liberala tidskriften Strindberg för ”sinnesrubbad”, medan det publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (vilket förmodligen som vanligt fick motsatt verkan!), och biskop John Personne publicerade 1887 boken Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen.

Störst betydelse för arbetarlitteraturen hade dock det delvis självbiografiska Tjänstekvinnans son från 1886. Den har dels ett tilltal som inger självförtroende, den tar sig rätten att uttrycka den personliga erfarenhetens direkta betydelse. Så skriver Lars Furuland om Strindbergs betydelse för arbetardiktningen: ”Strindberg betydde mer än någon annan för utformningen av språket som ett redskap för en kritisk-realistisk diktning.”

Dels handlar det förstås om Strindbergs betoning av klass­aspekten i sin uppväxt, alldeles oavsett att han – i vanlig ordning, frestas man säga – överdrev och diktade lite som det passade.

Strindbergs romankonst befinner sig mitt bland arbetande människor, med en suverän blick för vardagens detaljer och det dagliga slitets alla aspekter, som i Hemsöborna.

Också stora delar av hans dramatik har ett radikalt anslag. Det gäller framför allt de historiska dramerna. Det är ingen tillfällighet att de var flitigt spelade på 70-talet, men lyser i dag helt med sin frånvaro.

Klassikernas klassiker i den svenska litteraturen, Röda rummet, har undertiteln Skildringar ur artist- och författarlivet, men är så mycket mer. Främst en infernalisk satir över det oscarianska Sverige, en svidande uppgörelse med de styrande klassernas bakåtsträvande, karriärism, profithunger och enfald. Men här finns också ett mäktigt uttryck för vreden hos de förtryckta som i sin kraftfullhet saknar motstycke i svensk litteratur. Det kan vara värt att citera ett längre stycke.

Bakgrunden är att två överklassdamer ska bedriva välgörenhet, med all den nedlåtande arrogans och skenhelighet som har varit utmärkande för överklassen i alla tider (tala om aktualitet!), i Vita Bergen, vid den tiden ett trångbott slumområde för den stockholmska arbetarklassen. De körs på porten av en upprörd snickare med följande ord:

”Man pratar bättre då man sitter, men vi har inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi har inga sängar heller, dem tog kontributionen till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi har ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi har ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…/../ Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi kommer med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni har gått genom vattenprovet, som vi…”

Även om Strindberg till hela sin karaktär var en bildstormande radikal förhöll han sig länge skeptisk till den framväxande arbetarrörelsen. Enligt honom själv berodde det på att han uppfattade socialismen som ”gudlös”. På äldre dagar kom dock Strindberg i kontakt med flera kristna socialdemokrater, vilket kom honom att ändra uppfattningen, och han kallade sig även offentligt för ”kristen och socialist”.

Arbetarrörelsen och den store författaren kom att dra ömsesidig nytta av varandra, och för Strindbergs del visade det sig mycket värdefullt inte minst när den så kallade Strindbergsfejden bröt ut 1910. Titanen i Blå Tornet gick till frontalangrepp på sitt gamla favorithatobjekt Karl XII, och genom honom på hans samtida beundrare, av vilka flera var den tidens främsta namn inom den intellektuella eliten. Strindberg förlöjligade Oscar Levertin, hånade Heidenstam och förringade Sven Hedin. Det var samtidigt tydligt för alla att målet för angreppet var överheten, militären, kungahuset och det konservativa etablissemanget.

August Strindberg tillhör den långa listan av stora författare som aldrig fick Nobelpriset. Men han fick istället svenska folkets kärlek och uppskattning. Det tog sig rent konkret uttryck i en insamling till ett ”folkets Nobelpris”.

När det blev uppenbart att Strindberg aldrig skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, föreslog en måleriarbetare och socialdemokratisk agitator, Adolf Lundgrehn, en insamling till ett anti-Nobelpris, eller ”Folkets Nobelpris”.

På Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912, som för övrigt blev hans sista födelsedag, redovisades insamlingens resultat: 45 000 kronor, som var en betydande summa på den tiden, det motsvarar drygt två miljoner i dagens penningvärde. Prins Eugen hade skänkt ett större belopp – det var på den tiden då kungligheter kunde ägna sig åt annat än att vända blad – men de flesta bidragen var små, de kom förmodligen från arbetare och så kallat ”vanligt folk”. Inte mindre än 40 000 personer hade bidragit.

För Strindbergs del kom pengarna i senaste laget. Han skänkte också bort det mesta, bland annat till arbetslöshetskassor. Samma dag som pengarna överlämnades hyllades författaren genom ett fackeltåg med 15 000 deltagare längs med Drottninggatan som organiserades av Stockholms arbetarekommun.

Uppslutningen var ännu större vid Strindbergs död samma år, då många tusen arbetare och andra följde honom till den sista vilan med fackföreningarnas fanor i spetsen.

Årets längsta månad

Oktober i Fattigsverige

Susanna Alakoski
Bonniers, 2012

Oktober är årets längsta månad. Det är också en vacker månad, som bjuder på naturens fantastiska färgspel. Oktober är månaden som bildar övergången mellan sommar och vinter, den är ambivalent och motsägelsefull, med en mångfald som ingen annan månad. Vädret kan vara underbart härligt, med brittsommarens behagliga temperaturer, den kan också vara tämligen hemsk, med kyla, blåst och tidigt snöslask.

Vädret är ett ständigt återkommande tema i Susanna Alakoskis roman. Den är skriven i dagboksform, med korta kapitel för varje dag under oktober månad. Anteckningar om vädret speglar sinnesstämningar, utgör samtidigt konkret förankring i vardagens verklighet, och i sin förlängning bildar den ramen för många människor existensvillkor, numera också på våra breddgrader. För de hemlösa är vädret en avgörande faktor för hur deras liv kommer att gestalta sig.

Även om Alakoski skriver känsligt och vackert om vädrets växlingar och naturens skiftningar så är hon heligt förbannad. Klyftorna växer i samhället och fattigdomen blir djupare, de styrande tacklar problemet genom att förneka det. Som om inte folk hade ögon att se med! Tiggare, hemlösa, de finns ju där, och de fanns inte där tidigare. Och de försvinner inte genom fler poliser och hårdare straff.

Fattigdom beror inte lättja, psykisk sjukdom, inte heller på att folk skaffar för många ungar och skiljer sig – överklassens moraliserande hest mot de fattiga har gamla anor, inte beror det på invandring. Undertecknad har själv växt upp med en ensamstående mamma som var invandrare – och vi var allt annat än fattiga. Men visst, det är skillnad på invandrare och invandrare, och framför allt var det andra tider, då i slutet av 60-talet och tidigt 70-tal. Då fungerade fortfarande välfärdssamhället, med höga skatter och andra hemskheter, då vi fortfarande hade råd med solidaritet. 40 år senare när det finns långt större ekonomiska resurser har vi plötsligt råd med allt mindre. Hur gick det till?

Fattigdom är förvisso inget nytt fenomen, inte ens i modern tid, det är bara omfattningen, och framför allt samhällets inställning som förändras över tiden. Susanna Alakoski skriver om sin egen svåra ungdomsperiod i en fattig familj i Sverige. Det var en jobbig tid för henne, och det är jobbigt att skriva om det. Men, som hon säger, att tiga om sanningen är att svika alla dem som saknar röst och inte kan berätta.

Den stora styrkan i boken är Alakoskis vilja och förmåga att föra de svagastes talan. Med en klokhet och känslighet som är direkt sprungen ur hennes egen smärta är hon på samma gång privat och politisk. Läsarna tillåts vara närvarande i texten, Alakoski har gåvan att kunna skriva så att berättelsen blir också läsarens.

Är det något jag saknar i boken så är det en samhällsvision som går bortom högre skatter och en aktiv socialpolitik. Alakoski avslöjar med en drabbande insikt hur språket har genomgått en ideologiskt färgad förvandling, drömmar har blivit till mål. Men var finns friheten, var finns socialismen?

Kanske kommer det i nästa bok. I väntan på det måste ni läsa den här.