Skingrar personliga dimmor genom historiens fasor

Huset med de två tornen

Maciej Zaremba

Weyler

Alla liv är värda att berätta. Men det går inte att komma ifrån att en del liv är intressantare än andra. När Maciej Zaremba, välkänd skribent och författare, väljer att skriva om sin bakgrund är det ingen tvekan att den tillhör de mer spännande. Fascinationen blir desto större då han själv länge, långt in i vuxen ålder, var okunnig om den, i större eller mindre utsträckning.

Föräldrarnas förtegenhet är av det monumentala slaget, det är en bedövande tystnad, och som Zaremba skriver ”/../jag är gjord av denna tystnad.”

Hans mor förtiger för sonen sitt judiska ursprung (!) och de traumatiska upplevelserna under krigsåren när hon mot alla odds lyckades överleva och klara sig undan Förintelsen.

Fadern, av stolt adelssläkt med anor tillbaka till minst 1400-talet, är mycket fåordig om sina år i tyskt fångläger, och döljer att han redan har haft en familj och barn i ett tidigare äktenskap – en historia i sig för övrigt – och att Maciej faktiskt har syskon, det som så elegant kallas för ”halvsyskon”.

Hemlighetsmakeriet är för otroligt nog för barnens bästa, och det hör till saken att båda föräldrar är framstående psykiatriker. Och visst, skomakarens barn går alltid barfota, men det är ändå alldeles oerhört att två experter, yrkesmänniskor, kan bete sig så otroligt enfaldigt destruktivt.

Och trots det i alla fall fullt förståeligt. Det finns smärta som ingen orkar med.

Zaremba lägger samman skärvor och fragment av minnen, samtal, brev, vittnesmål och kompletterar det med egna omfattande efterforskningar, och får fram en fascinerande bild av två människoöden under exceptionella omständigheter.

Fadern tillbringar krigsåren i ett krigsfångeläger. Hans historia blir till ett högst intressant resonemang kring en närmast feodal kvarleva i form av ridderlighet officerare emellan, också dem från fiendesidan. Mitt under pågående hänsynslöst krig blev de tillfångatagna polska officerarna väl behandlade, kunde bedriva en extensiv social, kulturell och pedagogisk verksamhet, och kunde påräkna materiella fördelar som i en del fall överträffade den tyska civilbefolkningens.

Dessa förhållanden gällde inte konsekvent för alla och överallt, sovjetiska krigsfångar utsattes för en helt annan sorts behandling, det förekom också övergrepp mot de polska och västallierade officerarna.

Men på det stora hela var den en oas av relativ trygghet och säkerhet.

Märkligt nog omfattade denna kastsolidaritet också judarna.  Zaremba berättar om fall då det i de läger där tyskarna skiljde de polska och judiska officerarna åt protesterade polackerna, vilket också gav resultat.

Men han missar de fall då motsatsen inträffade och polska officerare krävde att judarna skulle separeras.

Det ändrar inte det faktum att medan Förintelsens mordiska maskineri rasade obevekligt runt om i Europa var ett krigsfångläger, mitt i stormens öga, den säkraste platsen för en jude.

Det Polen där Zarembas mor vistades under kriget var däremot den mest otrygga platsen för en jude, och sannolikhet att överleva var minimal. Det som krävdes var förutom ”bra utseende” och felfri polska, goda kontakter på den ”ariska” sidan, driftighet, fräckhet, och så tur, tur, och ännu mera tur. 

Många gånger räckte det ändå inte.

Zarembas mamma tillhörde den lilla, exklusiva grupp av polska judar som klarade sig i det ockuperade Polen. Hennes historia är som ett gatlopp där hon möter människor i både deras bästa och sämsta stunder. Giriga hyenor, hatiska antisemiter men också hyggliga och modiga människor beredda att riskera mycket för att hjälpa en medmänniska i nöd.

Berättelsen formar sig inte desto mindre till en skoningslös uppgörelse med den polska antisemitismen (bestämd form!), Zaremba hävdar rent av att den var en viktig, ja avgörande, nationsskapande faktor under och efter Polens delningar på 1800- och 1900-talen.

Moderns och faderns öden, men också Zarembas egen resa, är som en kör i ett antikt ödesdrama, men som berättar ett stycke europeisk historia.