Antinazister vilse i samtiden

Oostende 1936

Volker Weidermann

Övers: Per Lennart Månsson

Lind & Co

Det är sommaren 1936 och två vänner, båda tyskspråkiga författare i exil, träffas på en fashionabel semesterort i Belgien. De två är varandras motsatser i så gott som allt. Den ene berömd och uppskattad, välbärgad, rikt gift, fast förankrad i en assimilerad judisk högreståndsmiljö i Wien, den andre försupen, slösaktigt och ständigt utan pengar, med rötter i östjudendomens traditionsbundna miljöer i Donaumonarkins yttersta periferi.

Stefan Zweig och Joseph Roth skilde sig också åt ideologiskt. Zweig var ”opolitiskt”, med hjärtat vagt till vänster, Roth var nostalgisk monarkist, och var rent av inblandad i en bisarr plan att återinföra kejsardömet i Österrike för att rädda landet ur nazismens klor, med Otto von Habsburg på tronen.

Trots skillnaderna – eller kanske tack vare dem – förenades Zweig och Roth i nära vänskap som också innefattade en arbetsgemenskap. Relationen var dessutom mer än vänskap, den kan även beskrivas som förhållande mellan far och son, och mecenat-supplikant, Zweig försökte ständigt – och utan framgång – att hålla efter Roths supande, och det var han som mer eller mindre under längre perioder säkrade hans försörjning.

Zweig och Roth får sällskap på stranden vid Nordsjön av hela den tyskspråkiga exilparnassen. De umgås med Hermann Kesten, Lion Feuchtwanger, Irmgard Keun, syskonen Erika och Klaus Mann, Egon Erwin Kisch, Arthur Koestler, Ernst Toller. Det är en imponerande samling kulturellt och intellektuellt kapital – som är helt vilse i samtiden.

De diskuterar flitigt och hoppas förtvivlat att slutet ska vara nära för nazistväldet som Irmgard Keun beskriver som: ”ett Tyskland där kolonialhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzsches filosofi./../Ett Tyskland fullt av berusade kälkborgare.”

Men de anar ändå att mörkret håller på att sänka sig över deras tillvaro. Världen beundrar det nya Tyskland, västmakterna fortsätter sin eftergiftspolitik, och restriktionerna mot flyktingarna blir allt hårdare. Ernst Toller packar alltid ner ett rep i resväskan för alla eventualiteter.

Kan man se på en mörk värld med en ljus blick?

De antinazistiska författarna grälar häftigt om hur man ska förhålla sig till nazismen. Totalt avståndstagande eller kanske ändå en öppning för kompromiss där det är möjligt? Eller om ni så vill – ta debatten eller inte ta debatten?

Det visar sig snart med smärtsam tydlighet att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Barbariet rycker fram och världen står i lågor. Flera av de semesterfirande författarna tar livet av sig. Zweig i Brasilien. Toller får användning för sitt rep. Roth super ihjäl sig i Paris 1939. Hans fru som lider av en mental sjukdom mördas av nazisterna.

Historien upprepar sig aldrig, men ibland är den sig förbannat lik.