Vi lever inte i nuet, utan i ett flöde, där det förflutna, nuet och framtiden hänger ihop på ett sådant sätt att de inte går ens att särskilja. En människa utan minne är en halv människa. Om han inte är en direkt farlig, som huvudpersonen i Camus ”Främlingen”. I någon mening är det just minnet som gör oss till människor.
Det är ingen tillfällighet att berättelser handlar om det som har hänt. Litteraturen handlar om minnet, ja, litteratur *är* minne.
Den tyske författaren W.S.Sebald var besatt av minnet. Det var temat för allt han skrev, innan han tragiskt omkom i en bilolycka (vilket är för övrigt ytterligare en förbindelselänk till Camus). Sebald skriver dels om minnet som sådant, men också om den kollektiva minnesförträngningen som han ansåg drabbade tyskarna efter andra världskriget.
Här kan man tillägga att i rättvisans namn var det inte bara tyskarna som råkade ut för en minnesförlust.
Romanen ”Svindel. Känslor” (Bonniers, Panacheserien, övers: Ulrika Wallenström) är en vandring genom miljöer fulla av historiens spår, och som undflyr de minnesbilder som personerna har av dem. Napoleonskrigen formar det moderna Europa, Franz Kafka är på resande fot 1913, året som markerar ingången till nationalismens och barbariets nya sköna värld, händelser från andra världskriget må beskrivas som ”så kallade”, men ruinerna är nog så verkliga, liksom platsen där sista striden stod.
Personer som dyker upp är förutom Kafka målaren Pisanello, vars flesta verk har gått förlorade, och Fallmerayer, en kontroversiell historiker som hävdade att dagens greker ingalunda härstammar från de greker som vi känner till från antiken.
Givetvis slutar romanen år 2013.
Sebald är dessutom en härlig berättare, med ett underbart språk. Ett särdrag i hans romaner är bilder och illustrationer som är en integrerad del av texten, och som skapar en suggestiv verkan mellan fiktion och verklighet.
Den sydafrikanske författaren André Brink är välkänd för den svenska publiken ända sedan 70-talet med ett flertal uppskattade romaner. Han har nu hunnit bli 75 år, och trots tidigare föresatser att aldrig skriva mina memoarer har han av framför allt dagens situation i Sydafrika känt sig tvungen att klargöra och förtydliga de gångna årens utveckling.
I ”Skiljevägar” (Forum, övers: Britt Arenander) beskriver Brink en uppväxt i en boerfamilj i ett nationalistiskt och konservativt småstadssamhälle. Det är en idyll där våldet ständigt lurar under ytan och rasmotsättningar är hela tiden närvarande i bakgrunden, för att då och då tränga fram i förgrunden på ett otäckt och omskakande sätt.
Brink skildrar på ett fascinerande sätt hur människor är fångar i sin uppväxtmiljös värderingar och konventioner, och hur oförmögna vi kan vara att befria oss från de invanda fördomarnas barlast, även om vi intellektuellt kan genomskåda deras ihålighet.
Men också att det ändå är fullt möjligt, även om det kostar på. Brink själv är ett lysande exempel på det. Steg för steg kommer Brink till insikt, han debuterar 1958, och på 60-talet är han med och bildar författargruppen ”Die Sestigers” (60-talisterna), där de första afrikaansspråkiga författare som kritiserade apartheid var verksamma. Brink skriver för övrigt både på engelska och afrikaans.
Han upplever 1968 i Paris, och blir alltmer engagerad i kampen mot apartheid, vilket gör hans egen situation i hemlandet stundtals mycket prekär.
I memoarerna möter vi en lång rad betydelsefulla personligheter inom sydafrikansk politik och kultur. Glädjen när rasåtskillnadssystemet välts över ända är stor, men Brink hamnar snabbt i opposition till den nya makteliten, som han anser har svikit sina egna ideal.
Genomgående för hans litterära bana är avvägningen mellan det politiska och det konstnärliga. Det är ingen tvekan om att han har lyckats förena de två, och resultatet är en litteratur som verkar i världen, som betyder något, som berör. Brink har en stark tilltro till det skrivna ordet: ”Och så länge vi har ordet kan vi nå fram till andra i en kedja av röster som aldrig kommer att tystas.”
En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” (W & W; övers: Hans Berggren) ges postumt ut nu.
Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.
Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.
I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.
Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.
Stora män har råd med små minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar