Efter två år med Veckan som kommer är det dags för något nytt. Tyckte jag, så och chefredaktören. Sanningen att säga hade jag tänkt mig att slippa ifrån helt och hållet, men icke. "Hitta på något nytt", sa han. Chefredaktören alltså. Och då var ju jag tvungen att göra det.
Efter mycket tankemöda och stort besvär kom jag på det: litteraturen är många gånger den bästa uttolkaren av det som sker i samhället. Och vad kan då vara lämpligare än att göra just det, låta litteraturen, både gammal och ny, att kommentera de dagliga, eller i varje fall veckovisa, aktualiteterna. "Veckan från hyllan" är det preliminära namnet på den nya krönikan, det återstår att se om jag kommer på något bättre och klämmigare.
Varje vecka ska jag låta en bok, eller någon gång flera, vara utgångspunkten för en aktuell händelse. Och vice versa givetvis, sådant som har hänt kan vara en lämplig introduktion till en bok, eller rent av ett författarskap.
Så välkommen till den nya krönikan.
Det gamla året är till ända och har lagts till handlingarna - eller var man nu lägger gamla år. Det nya året har firats in, till stor glädje för Systembolaget, och mindre glädje för alla skotträdda hundar.
Det är naturligtvis en konstruktion, det händer inget särskilt just klockan 24.00 den 31 december. En minut i är vi kvar i det gamla, en minut efter har det nya kommit. Nej, så är det förstås inte. Men vi behöver milstolpar, konkreta punkter i historiens tidsaxel att kunna fästa våra minnen på. Vi lever inte i nuet, utan i ett flöde, där det förflutna, nuet och framtiden hänger ihop på ett sådant sätt att de inte går ens att särskilja. En människa utan minne är en halv människa. Om han inte är en direkt farlig, som huvudpersonen i Camus "Främlingen". I någon mening är det just minnet som gör oss till människor.
Det är ingen tillfällighet att berättelser handlar om det som har hänt. Litteraturen handlar om minnet, ja, litteratur är minne.
Den tyske författaren W.S.Sebald var besatt va minnet. Det var temat för allt han skrev, innan han tragiskt omkom i en bilolycka (vilket är för övrigt ytterligare en förbindelselänk till Camus). Sebald skriver dels om minnet som sådant, men också om den kollektiva minnesförträngningen som han ansåg drabbade tyskarna efter andra världskriget.
Här kan man tillägga att i rättvisans namn var det inte bara tyskarna som råkade ut för en minnesförlust.
Romanen "Svindel. Känslor" (Bonniers, Panacheserien, övers: Ulrika Wallenström) är en vandring genom miljöer fulla av historiens spår, och som undflyr de minnesbilder som personerna har av dem. Napoleonskrigen formar det moderna Europa, Franz Kafka är på resande fot 1913, året som markerar ingången till nationalismens och barbariets nya sköna värld, händelser från andra världskriget må beskrivas som "så kallade", men ruinerna är nog så verkliga, liksom platsen där sista striden stod.
Personer som dyker upp är förutom Kafka målaren Pisanello, vars flesta verk har gått förlorade, och Fallmerayer, en kontroversiell historiker som hävdade att dagens greker ingalunda härstammar från de greker som vi känner till från antiken.
Givetvis slutar romanen år 2013.
Sebald är dessutom en härlig berättare, med ett underbart språk.
Å hans och mina egna vägnar önskar jag läsarna gott nytt år och en god fortsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar