Veckan som kommer Vecka 33

Veckan börjar med årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt. 1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare. Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray som en av mina kontakter på Facebook (tack Boel!) har lagt upp: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

På tisdag är det årsdagen av slaget vid Thermopyle 480 före vår tideräkning. Åtminstone tror man det, källäget är inte hundra procentigt klart. Slaget har blivit en symbol för självuppoffring, och kamp in i det sista, och det har gjorts flera filmpekoral på temat. Usch ja.

På onsdag är det 54 år sedan Thomas Mann dog i sin exil i Schweiz. Han var inte bara en stor författare som fick Nobelpriset 1929 (men Lenins fredspris fick han minsann inte!), utan dessutom bror till Heinrich Mann, och far till Erika, Klaus och Golo. Bara det skulle ha gjort honom till en bemärkt man. Katia Pringsheim, som var mor till berömdheterna, och gift med Thomas är däremot inte särskilt bemärkt. Det går inte ens att skylla på avsaknaden av en konstnärlig bror, då Katias tvilling, Klaus, var en känd musiker och kompositör.

På torsdag är det 48 år sedan Berlinmuren, eller som den hette i Östtyskland "den antifascistiska skyddsvallen", började byggas. Onekligen en udda och inte så lite djärv idé, att bygga en mur rätt genom en storstad av Berlins storlek. På sin tid måste muren ha varit världens längsta graffitivägg. Efter att den revs lär det ha sålts betongbitar som souvenirer som skulle räcka till tre gånger så lång mur. Kapitalismens ultimata seger i Berlin.

Fredag, den 14 augusti, är en dag då många författare går bort. 1955 lämnar Bert Brecht in. 1994 är Elias Canettis tur. De mortuis nihil nisi bene, men här kommer min recension av hans senast utgivna bok på svenska, "Party under blitzen" (Forum), i Per Holmers översättning:

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och i år kommer som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt. Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot. Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur. Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur.

Tio år senare, 2004, dör Czeslaw Milosz. Nedan följer dödsrunan jag skrev i min lokaltidning:

Den polske poeten och Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har gått bort i sitt hem i Kraków 93 år gammal. En samstämmig kör av röster kallar honom för Polens främsta diktare under 1900-talet, och jag tror inte att någon säger emot mig om jag utnämner honom till en av världens mest betydande moderna poeter.

Han föddes 1911 i Litauen, 1929 påbörjade han litteraturstudier som avbröts efter några veckor, då han bytte till juridik. Han debuterar redan 1930, alltså 19 år gammal, med ett par dikter i en litterär tidskrift. Krigsåren tillbringar han i Polen, mestadels i Warszawa. Redan 1945 får han en diplomatisk placering i USA, så småningom som kulturattaché. Senare hamnar han som diplomat i Paris, där han 1951 beslutar sig för att hoppa av. 1960 erbjuds han en professur i slavistik vid universitetet i Berkeley. 1980 tilldelas Milosz Nobelpriset i litteratur med motiveringen "...som med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter...". 1981 är han tillbaka i Polen efter trettio år av exil, och efter 1989 bosätter han sig permanent i Kraków.

Efter sitt Nobelpris får Milosz i Polen status som är jämförbar med en profet eller den ställning som ryska författare hade på 1800-talet som nationens samvete. Han erhåller mängder av hedersdoktorat, men också en bred folklig popularitet, vilket trots allt är ganska ovanligt för en poet. För den klerikala nationalistiska högern i Polen förblev han dock ett hatobjekt in döden.

I Sverige är Milosz nog mest känd för sin prosa - "Issadalen" som är en skildring av hans barndoms landskap i Litauen, essän "Själar i fångenskap" och romanen "Maktövertagandet" som utgör en nyckel till förståelsen av Östeuropa under efterkrigstiden, liksom essäsamlingen "Mitt Europa".

Milosz själv betraktade sig först och främst som diktare. På svenska finns "Samlade dikter 1931-87" och "Vid flodens strand", vilket utgör endast en liten del av hans över sjuttiåriga produktion, och han var verksam in i det sista. Milosz var poet och filosof i samma person, och i hans poesi möts ting, resonemang, symbol och erfarenhet på ett alldeles eget sätt. Någon har beskrivit hans dikter som "kärvt enkla, moraliskt kämpande rader".

En dikt som heter "Gåvan" (1980, övers. Nils-Åke Nilsson) är ett fint exempel på Milosz poesi - den har skönhet och djup, den är enkel och lätt att ta till sig.

"En dag full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det finns på jorden inte en sak jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel."

På lördag är det årsdagen av Japans kapitulation 1945 (även om det officiella undertecknandet dröjde några dagar). Inte undra på att de fick nog, när man började slänga atombomber i skallen på dem. Men visst var det bra att krigets mardröm tog slut.

Veckan avslutas med årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-09