I likhet med många andra ur min generation har jag i ungdomen gått en studiecirkel i marxism. Det blev också en hel del läst om Marx, och ett och annat, men naturligtvis betydligt mindre, av honom själv. Åtskilliga timmar tillbringades med att reda ut marxismens vetenskapliga status. Allt var dock inte blodigt allvar. Jag kommer fortfarande ihåg hur vännen Peter S. med glimten i ögat och en närmast förödande självironi berättade hur han i Stormklockan (någon som minns den än?) hade skrivit en knivskarp marxistisk analys som övertygande visade att Elvis var mycket bättre än Tommy Steele!
Sedan kom det andra tider. Högern var på offensiven, och Marx förpassades till den dammiga hyllan där kuriosa ur filosofihistorien står samlade. I bästa fall hade han helt enkelt fel, i värsta fall var han på något outgrundligt sätt skyldig till massmord i kommunismens namn.
Det fanns förstås avvikande röster. Just när högervindarna började nå orkanstyrka skrev Sven-Erik Liedman: ”Det är nu arbetet börjar på allvar”. 1999 konstaterade Francis Wheen, som har skrivit en Marxbiografi, att Marx ”kunde bli det tjugoförsta seklets mest inflytesrika tänkare”.
Just nu upplever vi en djupgående ekonomisk kris, den värsta krisen i kapitalismen sedan 1930-talet. Och vad handlar det om: överproduktionskris – det känner jag till, derivater och andra finansiella fantasiprodukter – kampen mellan finans- och industrikapital har jag läst om, arbetslösheten ökar och lönerna pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras – det låter bekant. Globalisering skrev Marx om för 150 år sedan. Den fallande profitkvoten, monopolisering…det är tydligt att Marx tillhandahåller än idag en uppsättning mycket vassa analysinstrument.
Marx hade ett ambivalent förhållande till kapitalismen, å ena sidan ville han rent vetenskapligt klarlägga systemets objektiva lagar, men han är samtidigt i sina skrifter moralist ut i fingerspetsarna. Och hans ambivalens är en sorts hatkärlek, han fascineras av kapitalismens kreativa krafter, men hatar och föraktar det kapitalistiska systemets självaste grundväsen.
Det kanske är så att de två är dömda till varandra. Så länge kapitalismen existerar kommer Marx alltid att vara aktuell.
Realistiskt sätt lär det bli ett bra tag framöver. Men det finns tröst i de lärdomar vi borde ha dragit av ungdomens bataljer om marxismens förmenta vetenskaplighet. Det är människor som skapar historien, och det finns alltid alternativ.
Sedan kom det andra tider. Högern var på offensiven, och Marx förpassades till den dammiga hyllan där kuriosa ur filosofihistorien står samlade. I bästa fall hade han helt enkelt fel, i värsta fall var han på något outgrundligt sätt skyldig till massmord i kommunismens namn.
Det fanns förstås avvikande röster. Just när högervindarna började nå orkanstyrka skrev Sven-Erik Liedman: ”Det är nu arbetet börjar på allvar”. 1999 konstaterade Francis Wheen, som har skrivit en Marxbiografi, att Marx ”kunde bli det tjugoförsta seklets mest inflytesrika tänkare”.
Just nu upplever vi en djupgående ekonomisk kris, den värsta krisen i kapitalismen sedan 1930-talet. Och vad handlar det om: överproduktionskris – det känner jag till, derivater och andra finansiella fantasiprodukter – kampen mellan finans- och industrikapital har jag läst om, arbetslösheten ökar och lönerna pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras – det låter bekant. Globalisering skrev Marx om för 150 år sedan. Den fallande profitkvoten, monopolisering…det är tydligt att Marx tillhandahåller än idag en uppsättning mycket vassa analysinstrument.
Marx hade ett ambivalent förhållande till kapitalismen, å ena sidan ville han rent vetenskapligt klarlägga systemets objektiva lagar, men han är samtidigt i sina skrifter moralist ut i fingerspetsarna. Och hans ambivalens är en sorts hatkärlek, han fascineras av kapitalismens kreativa krafter, men hatar och föraktar det kapitalistiska systemets självaste grundväsen.
Det kanske är så att de två är dömda till varandra. Så länge kapitalismen existerar kommer Marx alltid att vara aktuell.
Realistiskt sätt lär det bli ett bra tag framöver. Men det finns tröst i de lärdomar vi borde ha dragit av ungdomens bataljer om marxismens förmenta vetenskaplighet. Det är människor som skapar historien, och det finns alltid alternativ.
Publicerad i Flamman 2009-33
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar