Veckan som kommer Vecka 32

Veckan som kommer inleds med årsdagen av Columbus avfärd 1492 från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvudtaget. Samma år utvisas judarna ur landet, och arabernas sista fäste, Granada, faller, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

På tisdag är det 100 år sedan storstrejken inleddes. Det blev en gigantisk kraftmätning på den svenska arbetsmarknaden, som arbetarna förlorade. Arbetarrörelsen blev svårt sargad, man förlorade många medlemmar, men krossades inte, och kom tillbaka med besked efter något decennium.

Samma dag är det den polske författarens Witold Gombrowicz födelsedag. Lagom till hans 100-årsdag 2004 kom hans "Dagböcker" ut i pocketutgåva på svenska. Här följer min recension från då:

"Det finns ett antal författare som trots att de är högt uppskattade och erkända inom litterära fackkretsar, är mer eller mindre okända för den breda läsande allmänheten. De bestås med lysande recensioner, nämns ständigt i Nobelprisspekulationer, refereras till som betydelsefulla och inflytesrika föregångare, och där tar det slut. (För övrigt är listan på dem som INTE har fått Nobelpriset minst lika intressant som den på de faktiska pristagarna - och de behöver inte alls vara okända och svårtillgängliga, ta bara Tolstoy, Strindberg eller Graham Greene som exempel.) En av de absolut främsta i de okända framståendes skara är polacken Witold Gombrowicz.

Han var född i en förmögen jordägarfamilj, tog juridikexamen men efter sin debut 1933, som blev väl mottagen inom den litterära eliten, ägnar han sig helt åt litteraturen. Sommaren 1939 åker han iväg på en resa till Argentina, där han överraskas av andra världskrigets utbrott, och där han kommer att stanna under mycket små omständigheter ända till 1963. De sista åren av sitt liv fram till sin död 1969 tillbringade han på franska Rivieran.

Hans prosa anses vara en viktig bro mellan modernism och postmodernism. Han tillmäts också en väsentlig roll inom modern filosofi, framför allt har han lämnat intressanta bidrag till existentialismen. Men det viktigaste och mest bestående inflytandet har han haft inom dramatiken, med pjäser som "Yvonne, prinsessa av Burgund" och "Vigseln", med bl.a. världsberömda uppsättningar av Ingemar Bergman och Alf Sjöberg.

I år, närmare bestämt den fjärde augusti, är det hundraårsdagen av Gombrowicz' födelsedag. Ingen blir profet i sitt eget land sägs det, och under många år stämde det väl in på Gombrowicz, som förutom att han här var lika okänd som överallt annars, behandlades också mycket ogint och avogt av både kritiker och makthavare i Polen. Nu verkar man dock ha tagit sitt förnuft till fånga, och inför jubileet har det polska parlamentet (vad säger våra riksdagsmän om det?!) utlyst 2004 till ett "Gombrowicz-år". Över hela landet anordnas det teaterfestivaler med uppsättningar av Gombrowicz' pjäser, man har essätävlingar, föredrag och debatter, och pricken över i-et: femtio porträtt av författaren med citat ur hans verk har satts upp i tågvagnar på välfrekventerade linjer.

Här i Sverige gör Bonniers förlag en stor kulturinsats genom att ge ut Gombrowicz' "Dagbok I-III" i pocket till det facila priset av 59 kronor. Översättningen, som är ett litet mästerverk i sig, är gjord av den outtröttlige Anders Bodegård.

Dagboken omspänner en tidsrymd från 1953 till 1969, och är ett nyckelverk i Gombrowicz' litterära produktion. Den har formen av en dagbok, där högt blandas med lågt, iakttagelser av triviala ting står sida vid sida med djuplodande diskussion av estetiska och filosofiska frågor. En anteckning kan lyda "Idag åt jag en god fisk", och det får tala för sig självt, nästa dag blir det en originell analys av Beethovens kvartett.

Men visst är det mest högt. Genomgående i "Dagboken" är kommentar till och polemik med tidens ledande idéströmningar: katolicism, marxism, existentialism, ofta från positioner som inte är helt fientliga. Litterära ämnen behandlas kritiskt, och det vore synd att anklaga Gombrowicz för falsk blygsamhet, på ett ställe ger han sig till att förbättra Dantes "Gudomliga Komedin" - och gör det faktiskt ganska skickligt!

Humorn - och självironin! - är ständigt närvarande, berättelsen om hur författaren dricker sig plakat under en poesiafton i Uruguay är dråplig, och belyser en sida hos Gombrowicz som väl inte alltid har uppskattats av hans omgivning.

Det kanske främsta syftet som Gombrowicz hade med skrivandet av "Dagboken" var en slags dialog med sig själv. Som han uttrycker det, var dagboken sin egen kritiker, domare och regissör. Han söker också efter det konstnärligt och intellektuellt autentiska. Hans beskrivning av vänskapen med Bruno Schulz (ytterligare en i raden av framstående okända, jag hoppas att få återkomma till honom i dessa spalter) är föga smickrande för honom själv, och där tycks han hitta vägen till äktheten - att aldrig smickra, framför allt inte sig själv.

Samtidigt är han en mycket självmedveten person och författare, av många säkert uppfattad som självgod och mallig. Gombrowicz är överlag full av motsättningar, och han använder sitt litterära skapande till att lyfta fram och bearbeta dem. Resultatet blir fascinerande och förbluffande: esteten som berättar att konstutställningar ger honom huvudvärk, Författaren som tråkas ut av poesi, den existentialistiske filosofen som kallar Heiddeger och Nietzsche för narrar. "Det är inte vi som skriver orden, det är de som skriver oss." citerar han sig själv (från dramat "Vigseln").

Gombrowicz har ett rykte om sig som en svårtillgänglig författare. Och visst är "Dagboken" bitvis tungläst, ibland obegriplig. Han smickrar inte, han kräver. Men för det tålmodige ger han en hel del i utbyte. Han drar sig inte för sensationella handlingar, groteska karaktärer och svart humor. Han besitter en fantastisk språklig flexibilitet med ett brett stilistiskt register. Även om det ibland kan vara svårt blir det aldrig tråkigt. Det är tankeväckande, originellt och absorberande. Den kanske inte kommer att förändra ditt liv, men den kommer garanterat att ge dig nya infallsvinklar på många fenomen som rör Konsten och Livet. "Den som inte skriver med bläck, skriver med blod." säger Gombrowicz. Och han avskydde känslosamhet."

På onsdag är det 121 år sedan då herr Benz hustru Bertha tog en av makens bilar - utan att fråga om lov! - och körde drygt 10 mil för att hälsa på sin mor. Det räknas som den första längre bilturen någonsin. Historien förtäljer intet om herr Benz reaktion på hustruns tilltag. Däremot vet vi att ett antal förbättringar föreslagna av Bertha, bland annat extra lågväxel i uppförsbackar, infördes. Tur var dock att bilmärket fick sitt namn efter den österrikiske affärsmannens Emil Jellineks dotter Mercedes. Jag menar, vem skulle vilja ratta en "Bertha"?

På torsdag är det Janusz Korczaks dödsdag. Honom skrev jag om för två veckor sedan.

Dessutom är det 119 år sedan elektriska stolen användes första gången.

Men framför allt är det Hiroshimadagen, till minne av den dag då mänskligheten släppte loss dödliga krafter av hittills okänd styrka, och vi blev kapabla att utrota vår planet flera gånger om.

På fredag är det årsdagen av att balsaflotten Kon-Tiki kom fram, och Thor Heyerdahl och grabbarna bevisade någonting som ändå ingen tror på längre, men resan var häftigt, över 7000 km på 101 dagar på en flotte av balsaträ! Och som sagt, även om det uppenbarligen är möjligt att ta sig över Stilla havet från Sydamerika, tror ingen att det var något som gjordes. Varför skulle stora skaror av sydamerikaner utsätta sig för sådana strapatser?

Thor Heyerdahl var i alla fall en hyvens man, och han skrev jättefina böcker om sina minst sagt äventyrliga resor.

På lördag är det 36 år sedan Vilhelm Moberg gick bort. Han var en jätte i alla avseenden, och Sverige blev ett fattigare land när hans röst tystnade.

På söndag är det årsdagen av att Sigismund, av ätten Vasa, valdes till kung av Polen. Från 1572 är Polen nämligen ett valkungadöme, där kungen valdes av adeln. Det tycker jag vore något för vårt kungahus att ta efter, naturligtvis i god demokratisk anda med allmän rösträtt. Eller varför inte välja ett statsöverhuvud i allmänna val, knugen och Victoria kan också ställa upp.

För att återvända till Sigismund, blev han också kung i Sverige, och det blev inte så populärt, vilket ledde till ganska drastiska komplikationer i de polsk-svenska relationerna, som varade i många år. Länge såg det ut att Sverige hade överhanden, ända tills Staffan Tapper missade straffen, för då vände det.

Publicerad i Tidningen Kulturen 2009-08-02