Utrikespolitik med förhinder

USA:s president anses vara världens mäktigaste man. Hans makt är emellertid långt ifrån obegränsad.

Inte minst på utrikespolitikens område har det på sistone blivit tydligt att Obama stöter på olika hinder, också internt inom sin egen administration.

USA Den utrikespolitik som Obama har formulerat skiljer sig avsevärt från Bush. Det är inte längre aktuellt att USA förbehåller sig rätten att avgöra vem som är god och ond, och att intervenera med våld för att straffa de onda. ”Hård” makt ska ersättas med ”mjuk”, i klartext förhandlingar och samtal.

Den utrikespolitiska strategin har några hörnpelare. För det första, och kanske viktigaste, vill Obama förbättra relationerna med den muslimska världen, framför allt Iran. Obama inser att nyckeln till framgång är en lösning av Palestinakonflikten.

Vidare gäller förhållandet till Ryssland och begränsningar av kärnvapenarsenalen. Slutligen är det viktigt att hitta ett modus vivendi med Kina, med vilket det ömsesidiga beroendet blir allt tydligare.

Det finns institutioner inom statsapparaten, militären och CIA i första hand, som inte delar Obamas syn på utrikespolitiken, och som har stora möjligheter att fördröja och rent av sabotera dess genomförande. Obama måste också ta hänsyn till de skilda intressen som finns representerade i det demokratiska partiet, och som ofta drar åt olika håll. Utnämningen av Hillary Clinton till utrikesminister, trots deras påtagliga skillnader inom just utrikespolitiken, var säkerligen en nödvändig kompromiss med betydelsefulla krafter i partiet.
 
Motsättningarna kom tydligt i dagen i samband med statskuppen i Honduras. Vita husets första reaktion var ganska ljummen och oklar, sedan kom ett skarpt och entydigt fördömande från Obama, som följdes av oklara uttalanden av Clinton. Det är ingen hemlighet att flera av kuppmakarnas amerikanska ”rådgivare” har nära band till Clintonfamiljen. USA har hittills valt att inte agera resolut i praktisk handling för att få bort kuppmännen, trots de stora möjligheter man har därtill.

Minst lika tydliga är motsättningarna i Palestinakonflikten. Obama är medveten om att amerikanska påtryckningar är nödvändiga för att uppnå konkreta framsteg, vilket på sikt innebär en tvåstatslösning värd namnet. Men det finns starka krafter som ser Israel som den enda pålitliga allierade och garanten för stabilitet i regionen.

USA:s Mellanösternpolitik är klart inkonsekvent, och trots hårda ord gör man ingenting åt Netanyahus uppenbara provokationer. Risken är stor att Israels vanliga politik att skapa ”fakta på marken” kommer att genomföras än en gång, och hela fredsprocessen skjutas i sank. Det skulle ofrånkomligen medföra ett misslyckande i försöken att närma sig den muslimska världen.

Det går inte heller att komma ifrån att delar av den amerikanska utrikespolitiken dikteras av imperiepolitikens egen logik. Världens enda polis har en roll att leva upp till. Obama är ingalunda fri från den inställningen. Det är enda förklaringen till hans huvudlösa engagemang i Afghanistan, som blir en allt större politisk belastning för USA, både inrikes- och utrikespolitiskt.

Barack Obama har formulerat utrikespolitiska mål som skulle innebära ett klart brott med Busherans aggressiva utrikespolitik. Till en viss del kan man säkerligen kalla Obamas målsättningar för progressiva. Men ett starkt internt motstånd som han tycks sakna kraft att övervinna, och en imperialistisk attityd som Obama är fången i, riskerar att förvandla hans utrikespolitik till ett fullständigt fiasko. Det i sin tur kan leda till ett bakslag som medför en återgång till en aggressiv imperiepolitik präglad av våld.

Publicerad i Flamman 2009-33