Teckenspråkstolkning förekommer ibland på tv, någon står i utkanten av bilden och arbetar frenetiskt med händerna, utan att vi hörande behöver bry oss särskilt mycket. I Riksteaterns Tyst Teaters uppsättning av Dario Fos klassiker ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” är det tvärtom. Pjäsen spelas på teckenspråk – av både hörande och döva skådespelare – samtidigt som det tolkas till talad svenska.
Lite ovant i början, men efter en stund fungerar det utmärkt, och man tänker knappt på det.
Teater som uttrycksform lämpar sig sällsynt bra för just teckenspråk. Mimiken, gestiken, det kraftfulla utspelet, hela kroppsspråket är minst lika viktiga, om inte viktigare, än det verbala. Och just Dario Fo burleska teater som hämtar så mycket från medeltida folkliga teaterformer är ännu mer tacksamt.
Det är faktiskt tredje gången jag ser ”Vi betalar inte!”, jag har sett Pistolteaterns nu legendariska uppsättning, och dessutom Lilla teaterns i Helsingfors fenomenala version. Det vore naturligtvis inte rättvist att jämföra, varje uppsättning måste bedömas i sin egen rätt.
I Ulf Montans regi har pjäsen fått en viss aktualitetsanpassning, med referenser till Saab, Fredrik Reinfeldt och vår monark. En aning förvånande har man däremot behållit en del av det ursprungliga sammanhanget. Dario Fo är en komikens mästare, och stundtals är pjäsen hysteriskt rolig, men samtidigt kändes den bitvis 70-talsaktigt fyrkantig och propagandistisk. Kritiken mot italienska kommunistpartiet var tämligen malplacerad för en svensk publik, och dessutom numera fullständigt inaktuell.
Men det finns ett konsekvent underifrånperspektiv hos Fo som är mycket tilltalande, inte minst i denna pjäs om vad som skulle kunna hända när människor får nog av dyrtid, arbetslöshet och förmynderi.
Skådespelarna firar stora triumfer i sina respektive paradroller.
En oväntad, ovanlig och definitivt positiv teaterupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar