Finansministern strålar av lycka och självgodhet, ekonomin går som tåget (hoppsan!?) och det bästa är att arbetslösheten väntas sjunka. Det talas om en ljusnande arbetsmarknad. Hurra! Nu är Sverige världsbäst igen.
I själva verket handlar det om en ofattbar cynism och propagandistiska dimridåer som får de gamla sovjetiska politrukerna att framstå som en bunt beskedliga amatörer. Arbetslösheten är uppe i nästan tvåsiffrigt, det är närmare 400 000 människor som är utan jobb, ungdomsarbetslösheten är permanent, långtidsarbetslösheten ökar, förtidspensionärer under 30 blir allt fler, samtidigt som utbetalningar av socialbidrag (det finns en eufemism för det också, vad det nu heter) skenar, liksom barnfattigdomen, och antalet vräkta växer också.
Detta kallas för framgångsrik ekonomi. Hmmm. När arbetslösheten på Göran Perssons tid år 2006 låg på sex procent kallades det för "massarbetslöshet". Nu suggererar vår finansminister livligt påhejad av så kallade politiska kommentatorer att fem procent är nära "full sysselsättning". Avståndet är tydligen försumbart.
Och är det någon som minns hur Alliansens företrädare med autistisk envishet upprepade mellan sammanbitna tänder: "en miljon i utanförskap"? Ingen som talar om utanförskap idag inte. Och vart tog den där miljonen vägen?
Anders Borg med vänner är dock inte helt främmande för problemet och de är inte sämre människor och dummare politiker än att de presenterar lösningar. Hela grejen är ju att det inte lönar sig tillräckligt att arbeta, och då blir människor lata och föredrar att leva på bidrag. Då sänker vi skatten för dem som har jobb, och då får de en massa kulor mer, och då kommer latmaskarna fatta läget och ta sig samman och söka jobb. Enkelt, va?
En del är tyvärr så hopplösa och fast i bidragsträsket att det inte ens räcker att locka med mer i plånboken. Då har vi minsann andra åtgärder! Jobbcoacher, bara en sån sak. Och räcker inte det heller kan man alltid köra patrasket genom en rejäl förnedringsprocess i fas tre.
Sedan väntar "välfärdsjobb". Inte helt oväntat har de mycket lite med välfärd att göra, i alla fall för dem som ska utföra jobben. Det handlar om att jobba gratis som "motprestation" för det stöd som man uppbär (där kom eufemismen för socialbidrag).
Det kallas att vänta på Godot. Uttrycket har gått in i språket, och det finns säkert till och med människor som inte vet att det är en pjäs av Beckett. Och visst är det en tillfällighet som ser ut som en tanke att i samma veva som vårbudgeten presenteras är det Becketts födelsedag. Som ett brev på posten (hoppsan igen!) kommer här en liten text skriven för fem år sedan till Becketts hundraårsdag:
För hundra år sedan, den 13 april 1906, föddes på Irland Samuel Beckett, en av 1900-talets mest inflytesrika och nydanande författare. Han fick en gedigen akademisk utbildning, och under sin studietid utmärkte han sig mest som idrottsman, framför allt inom cricket. I slutet av 1920-talet kom han till Paris, där han upptogs i kretsen kring James Joyce, som kom att utöva ett stort inflytande på honom. 1939 bosatte han sig permanent i Paris, "jag föredrar ett Frankrike i krig framför ett neutralt Irland", och de flesta av hans verk är skrivna på franska. Under ockupationen av Frankrike engagerar sig Beckett i motståndsrörelsen, erfarenheter som han senare alltid bagatelliserade.
Beckett mötte länge ingen förståelse hos förläggare för sina romaner och dikter. Framgångarna kommer först efter 1945, och det stora genombrottet får han 1952 med pjäsen "I väntan på Godot", han mest kända och spelade verk - i Sverige bland annat i en minnesvärd förställning på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg - och som blev till ett talesätt.
Två luffare, Vladimir och Estragon, väntar vid en öde landsväg under ett avlövat träd på Godot som aldrig kommer. De grälar, skämtar och förtvivlar i ett tragikomiskt spel med ord av poesi, drömmar och nonsens som ska uttrycka människans sökande efter mening i en obegriplig värld. Med ett minimalistiskt uttryck fångar Beckett som ingen annan den existentialistiska stämningen i efterkrigstidens Europa, och han kom att utöva ett stort inflytande på dramatiker -som Havel och Pinter, författare, men också inom andra konstarter.
1969 fick Beckett Nobelpriset. Han dog 1989, och är begravd på Montparnasse i Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar