Turistens klagan

Vintern är en fin årstid, men här i Norrland kan den vara i längsta laget. Vilken tur då att pappa på gamla dagar har blivit Floridapensionär, och tillbringar de tre vintermånaderna utanför West Palm Beach.

Nio timmar på ett flygplan är ganska segt, och det är en lättnad att landa i Newark, i New Jersey. Flygplatsen här heter med sedvanlig amerikansk känsla för svulstigt patos ”Liberty”. Det tar nästan två timmar att passera gränskontrollen, och amerikanernas totala oförmåga att organisera en kö får en att undra hur det kan vara möjligt att de är en världsmakt. Jag antar att det är därför världen ser ut som den gör.

De amerikanska gränspoliserna är lika charmiga som en gång deras kollegor i forna DDR.

Väl framme i Florida upptäcker vi snart det som jag har redan tidigare sett med en sådan upprörande tydlighet i sydstaterna, det amerikanska samhällets rassegregering. Semesterfirare är vita, de som arbetar är svarta. I Florida tillkommer dessutom en etnisk och språklig dimension, arbetarna här är ofta från Centralamerika och talar spanska.

Vi gör en utflykt till Miami, och där talar inte serveringspersonalen på flera ställen någon engelska alls.

Jag träffar en gammal klasskompis från grundskolan. Vi har inte setts på över 40 år. Han har bott i Florida sedan 1985, och vi hittade varandra genom internet.
Han driver en målerifirma och verkar framgångsrik. Fint hus, flott bil garaget, jo då, han tjänar bra. ”Men det blir ändå inte mycket över”, säger han. Och hur är det möjligt? Jo, avgifter för sjukförsäkringar, pensionsfonder, och andra försäkringar kostar en mindre förmögenhet. Och så är det rejält dyrt med sonens universitetsstudier.

Jag försöker leka djävulens advokat: ”Men i Sverige betalar vi mycket skatt”. Han replikerar blixtsnabbt, ”Ni förstår inte hur bra ni har det!”
Och lägger till, ”Om det inte vore för klimatet förstås”.

När man är i Nordamerika är det lätt att få en känsla av att Europa inte finns. Än mer Sverige. Nyhetsrapporteringen i media dominerades medan vi var där av två saker: revolten i Egypten, och senare också i Libyen, och den politiska kampen i Wisconsin.
Där har den republikanske guvernören föreslagit att facket ska berövas rätten till kollektivavtalsförhandlingar för de offentligt anställda. ”Det finns inga pengar att förhandla om”, säger guvernör Scott Walker.

Till saken hör att Wisconsin hade sina finanser i ordning. Sedan föreslog Walker skattesänkningar, mest för de rika så klart, och kan ni förstå – underskottet i delstatens budget motsvarar ganska precis storleken på sänkningarna.

Det är också uppenbart att det handlar om något annat än balans i budgeten. Facken har erbjudit att avstå lönehöjningar, mot att förhandlingsrätten inte rörs. Walker sa nej. Det är förhandlingsrätten han är ute efter. Utan den är facket, som komikern Jon Stewart sa i The daily show, ”ett gäng som har rätt att bära samma t-shirt”.
Rubriksättarna har högtidsdagar: ”Revolten i Mellanöstern och Mellanvästern”.
Plötsligt är Sverige inte så avlägset längre. Och två veckor går ju så fort.