From Russia with love

En rysk historia

Bengt Jangfeldt

W & W

Jag delar med Bengt Jangfeldt fascinationen för Ryssland, dess språk, kultur och historia. Men om mitt intresse är så att säga genetiskt betingat, är hans mer av det dunkelt oklara slaget, som intressen ofta är.

En antydan till förklaring kan finnas i hans tidiga intresse för det ryska poesiavantgardet, om vilket han tillsammans med Gunnar Harding har skrivit boken ”Den vrålande parnassen”, det sker ju en kreativ eruption inom rysk litteratur åren efter revolutionen, under det tidiga 20-talet skapar författare och poeter nytt och spännande besjälade av drömmen om en ny och bättre värld.

En period som dessvärre tog snabbt slut.

Bengt Jangfeldt är bland de första i Sverige att studera ryska på gymnasiet, och 1967 kommer han till Sovjet, på en skolresa till Leningrad. Han noterar att det sovjetiska samhället tedde sig främmande men inte avskräckande, rent av en aning tilltalande i vad han då i tidens antikonsumistiska anda uppfattade som ”en annan, mer asketisk livsstil” – och som ryssarna förmodligen uppfattade som något helt annat.

Det blir många fler resor, han bor och i Sovjet en längre tid några gånger, och det blir många fler tillfällen att bekanta sig med Sovjetlivets problem och absurditeter. Antikonsumism blir till antikommunism, och hans försiktiga förundran utvecklas till totalt avståndstagande till den rigida och repressiva byråkratidiktaturen. Men vurmen, fascinationen, för den ryska kulturen lever förstås kvar.

Bengt Jangfeldt är svensk mästare i biografiskrivande, han har skrivit om Axel Munthe, Vladimir Majakovskij, Raoul Wallenberg, och samtliga böcker är veritabla mästerverk i genren. I synnerhet Majakovskijbiografi är i världsklass.

I ”En rysk historia” har Jangfeldt svårt att bestämma sig vilken slags bok han skriver. Det är inte en självbiografi, inte heller en essäbok eller reportage. Att vara genreöverskridande kan vara mycket fruktbart, men här fungerar det inte. Det är splittrat, långa delar känns helt omotiverade.

Men boken är väl värd att läsas ändå, den har flera oemotståndliga förtjänster. Bengt Jangfeldts hyllning av Lili Brik, Majakovskijs musa, strålar av kärlek och beundran, hans näst intill helfigursporträtt av Joseph Brodsky kommer nära mästarnivån i Jangfeldts biografiskrivande.

Här passerar också revy ett imponerande persongalleri av alla dessa egensinniga ryska intellektuella, men också en och annan särpräglad svensk kulturpersonlighet, Ulf Linde, Erland Josephson, Lars Gyllensten.

Lite lokalanknytning finns det också. Lena Fries-Gedin, översättare från Härnösand, är tydligen god vän med paret Jangfeldt, och hon dyker upp perifert upp i boken.

Bengt Jangfeldt har också en osviklig känsla för detaljer, den där lilla, oftast tillfälliga, iakttagelsen som säger mer än tusen avhandlingar.

”I en by fann vi en gatstump med det osannolika namnet ’III:e Internationalens 2:a återvändsgränd’”. Ridå!

Han var ett imperium

Idag är det Vladimir Majakovskijs födelsedag. Om honom har Bengt Jangfeldt skrivit en fantastisk bok:

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets
Bengt Jangfeldt
W&W

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij en kula för bröstet.
Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.
Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.
I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.
Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.
Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

För full hals

Idag är det årsdagen av Majakovskijs död. Dagen till ära:

BOK
Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets.
Bengt Jangfeldt
W&W

1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.
Hela hans liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij.
Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.
Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.