Idag är det Lenins födelsedag. Bör uppmärksammas, om inte annat så för att karln inte ens har fått en anständig begravning. En tidigare text med anknytning till ämnet:
Säg mig vem du reser statyer åt, och jag ska säga dig vem du är.
En staty av Otto von Bismarck hittas i en polsk by i Ostpreussen. Ska den resas upp på nytt som en vittnesbörd om gemensam historia eller grävas ner igen då järnkanslern förföljde polacker och den katolska kyrkan?
Roman Dmowski, polsk högerradikal, rabiat antisemit, beundrare av den italienska fascismen – och stor polsk patriot – får ett fem meter högt bronsmonument rest i centrala Warszawa. Samtidigt rensar man ut alla namn på gator eller institutioner har döpts till något som på minsta lilla vis kan andas någon anknytning till vänstern, och diskuterar att riva statyer över fallna sovjetiska soldater.
Stepan Bandera, ukrainsk fascist, nazistkollaboratör, skyldig till folkmord på polacker, ryssar och judar – och självständighetshjälte och offer för en kommunistisk mördare – en staty av honom har nyligen avtäckts i Lwów/Lviv/Lemberg (namn är inte neutrala!).
Benny Holmberg åker i sin roman ”Nu var det 1968” tåg genom Sovjet och begrundar alla dessa otaliga Leninstatyer. I Kina tar Maomonumenten aldrig slut. Han söker desperat efter bortförklaringar. Sedan tänker han sig oändliga rader av statyer av Erlander hemma i Sverige, och inser det fullständigt orimliga i det.
Statyer handlar lika mycket om det förflutna som om framtiden. Och kanske allra mest om nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar