Mångfald i skogen från när och fjärran

Mor och dotter, Eva och Sara Nordangård, visade film, utställning och höll föredrag på Naturum i lördags. Temat var Skogen, och arrangemanget hölls med anledning av att
FN har utnämnt år 2011 till det Internationellt skogsåret.
- Jag ville med min film visa hur kulturer förändras när regnskogen huggs ner, säger Sara Nordangård.
- För mig handlar det om att ta tillvara den snart bortglömda kunskapen om skogen och träden innan det är för sent, säger Eva Nordangård.

Unga Sara, född och uppvuxen på Svanö, har varit flera gånger i Latinamerika, Peru, Bolivia, Ecuador. Hennes film, som heter ”Vägen” är en skildring av hur en väg byggs genom regnskogen i Ecuador. Det är skogsbolag som vill anlägga vägen för att där kunna transportera virke och olja. Bygget väcker starka känslor bland indianbefolkningen, som befarar drastiska förändringar till det sämre i sina livsvillkor.

Sara började med att läsa ett brev som hon skrev från Ecuador första gången hon var där 1995. Sedan knöt hon ihop berättelsen om regnskogen med sina nuvarande erfarenheter från renskogen i Jämtland, där hon bor idag.

Jag undrar om Saras intresse för skogen har påverkats av att hon är uppvuxen i ett skogslän.

- Det enda som har påverkat mig är uppväxten i en familj där jag tilläts att ha drömmar, och där en tro förmedlades att dessa kan förverkligas, svarar Sara.

Eva Nordangårds slöjdutställning vill visa vad träden betydde i folktron, medicinen och det praktiska hantverket. Hon berättade om hur hon använder material från skogen och hur den inspirerar henne tillsammans med gammal folktro.

- Mycket i den gamla kunskapen är förstås hokus-pokus, men ännu mer är både intressant och användbart, och kan vara till stor nytta, inte minst i medicinen, säger Eva.

Veckan från hyllan 9

De japanska myndigheternas hantering av kärnkraftskatastrofen efter jordbävningen och tsunamin följer ett välkänt mönster. Först säger man att det är ingen fara, sedan att det är lite fara, och sedan att det är nog att ganska stor fara, för att slutligen konstatera att man inte vet hur stor faran egentligen är. Och rekommenderar folk att stanna inne och hålla fönster stängda, vilket är lika effektivt som rådet som gavs i den gamla fina svenska skriften "När kriget kommer", där man uppmanade folk som såg den typiska svampen efter en kärnexplosion att "söka skydd".
Det tar cirka två veckor för det radioaktiva nedfallet att nå Sverige, och vill det sig riktigt illa har vi snart svamp i skogen som ser ut som, ja, vad som helst, och självlysande älgar. Det har vi sett förut.

Våra kärnkraftsexperter försäkrar oss att något sådant inte kan inträffa här - det kan det ju aldrig - våra kärnkraftsverk är mycket säkrare, trots att de i Japan lär vara säkrast i världen. Just med tanke på jordbävningar!

Men här i Sverige har vi vidtagit alla åtgärder efter Harrisburg och Tjernobyl, problemet är bara att de katastrofer som måste konfronteras är varje gång helt nya, med helt andra utmaningar än de som redan har inträffat. Och konsekvenserna just i det här fallet när det gäller kärnkraft är inte bara fruktansvärda, utan också riskerar att stanna under oöverskådlig tid.

På tal om Harrisburg så är det totalt patetiskt att höra miljö- och näringsministrarna, som både råkar vara centerpartister. De vill undersöka, utreda, belysa, och börjar alltmer låta som Tage Danielsson i sannolikhetsmonologen. "För att bli av med kärnkraften, måste vi ha mer kärnkraft", "För att kunna säga nej, måste vi säga ja". Riktiga dialektiker de där. Med en hemsk dialekt. Usch.

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy har i romanen "Vägen" (Bonniers; Övers:
Thomas Preis) på ett initierat och skrämmande sätt beskrivit ett landskap efter en förödande katastrof. Här följer en tidigare recension:

Världen har drabbats av en förödande katastrof. Landskapet är dött och öde, det är allmänt förfall, matbristen är akut, och kampen för tillvaron är inte längre en metafor utan en fasansfull verklighet. Vad händer med människorna i en sådan situation? Spricker civilisationens tunna fernissa, tar överlevnadsinstinkterna helt över, vår "sanna" natur kommer fram, och människan blir människans varg? För många, kanske de allra flesta, blir det så. Men för alla? Nej. Också i de mest utsatta situationer, i nödens och farans stund finns det utrymme för moralisk handling, en smula vanlig hygglig medmänsklighet, och känsla för rättvisa.
Frågan om människan är god eller ond kan besvaras på ett sätt som är lika banalt som det är djupsinnigt: hon är både och. Och, frestas man tillägga, vi bör alltid sträva efter att skapa omständigheter där vår natur - sann eller inte - inte sätt på svåra prov och ställs inför omöjliga val.
Nu är allt det här ingenting nytt. Det som lyfter "Vägen" är McCarthys gestaltningsförmåga. Och den mannen kan verkligen skriva! Språket är rikt, det är utmejslat precist och betydelsemättat i varje ord, samtidigt som det är fasansfullt i sin konkreta och avmätta saklighet. Det är en infernovandring som läsaren känner rent fysiskt ända in i själen.
Att McCarthy förmår trovärdigt lämna en öppning mot en strimma hopp är helt enkelt stort.