Ränderna går aldrig ur

 

Eurotrash
Christian Kracht
Övers: Anna Bengtsson
Ersatz

Eurotrash är den europeiska motsatsen till USA:s white trash. De ganska välbärgade, en aning pretentiösa, påstått världsvana och garanterat fördomsfria.

I sin pikareskroman låter den schweiziske författaren Christian Kracht läsarna ta en grundlig titt på den sidan av den gamla kontinenten. Och det är ingen vacker syn. Resan, som företas av författaren själv och hans åldrade mor, två generationer, går visserligen genom olika delar av Schweiz, men jag har svårt att tro att han inte avser mer än så, minst Tyskland, Frankrike och Italien, förmodligen Västeuropa i sin helhet.

Här vimlar det av gamla nazister, som inte ens är särskilt ångerfulla, och deras barn och barnbarn, alltid beredda att urskulda föräldragenerationen, och definitivt inte redo att avstå från det välstånd som skapades på ett minst sagt misstänkt sätt, det vill säga genom nazisternas hänsynslösa plundringar.

Romanen är fylld av fin- och populärkulturella referenser, men det blir snart tydligt att hela bildningspretentionen är bara tunn fernissa på ytan, böcker av citerade författare har aldrig lästs, konstverken är blott investeringsobjekt, musiken utgör på sin höjd en skvalfond, ingen har på allvar försökt tränga in i filosofins förborgade sanningar.

Ingenting är äkta, världen är dränkt i kitsch draperad i naturlighetens mantel, och miljötänkande är bara ett fikonlöv för ett grumligt nazistiskt idégods.

Det är en text som dryper av oförsonlig sarkasm.

Men romanen kan också läsas på ett annat sätt, som en uppgörelse mellan generationer. Även om det råder ganska tuffa tag här också, är Kracht ändå betydligt mer försonlig och empatisk. Och det slutar nästan kärleksfullt.

Vass satir och bra underhållning.

Och så älskar jag bilden av zebran på omslaget. Djuret har en viss betydelse för handlingen, men är mera v en metafor. Vitt på svart eller tvärtom? Och går ränderna någonsin ur?

Politik, våld och alkohol

 

   "Politiken var hela tiden nästan lika närvarande som våld och alkohol. 1935 i mars spelades matchen i den märkligt uppdelade staden som på den polska sidan av gränsen hette Zabrze och på den tyska Hindenburg. Platsen för mötet var den nyinvigda stadion som bar det stolta namnet Adolf Hitler Kampfbahn.

   Wilimowski hyllade Führern på sitt sätt genom att göra tre mål i den matchen, och efter varje mål ställde han sig, givetvis glatt flinande, framför den del av läktaren som dominerades av den tyska publiken och gjorde den välbekanta hälsningen med utsträckt arm, som han sakta sänkte ner så att den pekade rakt neråt, som om han ville säga, ”här ska ni begravas”.

   Det var inte populärt, för att säga det diplomatiskt. Publikens reaktioner var inte heller diplomatiska, visselorkanen ville aldrig ta slut, det kastades in föremål på planen, alla uttryckte föga smickrande åsikter om Wilimowskis mammas tveksamma moraliska leverne, och diverse hotfulla prognoser om hans nära förestående öde ropades ilsket ut.

   Han älskade det, det var som bränsle för hans fortsatta briljans på planen, och hånflinet blev bara bredare och bredare, som en av hans lagkamrater sa det var tur att han hade så stora öron annars hade leendet gått runt hela huvudet."

Hälsosamt och stärkande i fjällen

 

   "En annan sak som han gillade med skidåkning var att man träffade så många intressanta människor i bergens skidbackar. De var annorlunda från de människor han var van vid att umgås med, hit kom en annan sort, folk från andra delar av Polen, studenter och akademiker från universitetsstäderna, bildade personer, men också dryga överklasstyper och storstilade gangstrar. En spännande blandning som avvek så påtagligt från gruvdistriktens industrimagnater och självmedvetna proletariat.

   Hade han tur fick han tillfälle att slå sig i slang med någon i backen och samtala en stund."

Musikalisk språkvård för barn på jiddisch

 

 Artwork: Hans Forsell

A troym oyf a boym
Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye
Maestro Music

 

Sveriges klezmerdrottning Louisa Lyne och hennes di Yiddishe Kapelye har släppt en ny skiva. Den bygger på deras barnföreställning ”Dos Verterbuk - Om trädet som nästan dog”, som var ett samarbete mellan Louisa, bandet, låtskrivaren Jack Elz och jiddischisten Salomon Schulman. Omslaget till skivan och nothäftet, som också är en fantastisk pysselbok, har skapats av Härnösandskonstnären Hans Forsell.

Skivan heter ”A troym oyf a boym” (En dröm om ett träd) och den blandar barnvisor på svenska och jiddisch, och inte på båda språken samtidigt i en sång – ””Oy vey – vilken grej”. Musikaliskt dominerar klassisk barnviseton, i en sorts världsmusiktappning, med klezmer som det främsta inslaget. Men det finns mycket annat, musiken vet inte av några begränsningar, det bjuds på orientaliska tongångar, och i titellåten är soundet närmast irländskt.

Stämningsläget pendlar mellan munter glädje och vaggvisans vemod.

Sångerna handlar om ett träd, en bok, en Ord-bok, som håller på att tappa sina löv, och de löven är ord. På ett begripligt sätt, med lika delar fantasi och magi, lyckas man förmedla betydelsen av språk och behovet av språkvård. Det fungerar faktiskt!

Här finns den obligatoriska hyllningen av ”Mame”, men i jämlikhetens namn hyllas också ”Tate”, och om man ändå håller på får Kärleken vara med även den.

Det finns kul för vuxna också, eller både barn och vuxna, i den fina visan om snigeln, ”Snabbglidarens guide till galaxen”, en skojfrisk pastisch på Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”.

Naturligtvis blir det ett gott slut och trädet kan räddas. Det inger hopp och framtidstro, och markerar inkludering, precis som musiken och sångerna – det är vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Skivan skapar ett helt nytt sammanhang för jiddisch och språk överhuvudtaget. Det är nyskapande och gränsöverskridande, och ger barnvisan som konstnärligt uttryck en ny dimension.

Bäst fungerar sångerna med Louisas känslosamma röst med så många emotionella nyanser, som i ”Vindens hemlighet”, uppbackad av di Yiddishe Kapelyes finstämda klezmertoner.

Succé för Sara Parkman på Svanö – responsen var enorm: ”Musiken vet inga gränser”

 

Sara Parkman har släppt en ny skiva, och är ute på turné. På söndag uppträdde upp på ett fullsatt Svanö Folkets hus, den enda spelningen i Västernorrland, och en av två i Norrland, andra var i Ljusdal, annars är det idel storstäder söderöver: Stockholm, Uppsala, Göteborg, Köpenhamn. Temat för nya skivan, som också föreställningen bygger på, är Kärlek.

Eros, Agape, Philia, den grekiska antikens tre uttryck för Kärleken: den romantiska och erotiska, vänskapen och den heliga.

”Vi är kallade att älska”, säger Sara Parkman, men det är också det svåraste som finns. På sätt och vis en konst, som det gäller att öva. Sara Parkman bjuder generöst in sin publik att göra det tillsammans.

Och det fungerar. All den kärlek som strömmar ut från scenen återgäldas av publiken. Responsen är enorm, gränsen mellan scen och publik upphävs och vi delar en storupplevelse,

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

I en ocean av alkohol

 

   "I ett land där alkoholkonsumtion var själva symbolen för manlighet, ju mer sponk man kunde trycka i sig desto mer karl var man, ens mandom kunde mätas i jäsprocent, inte minst i Schlesien var en sinnebild för maskulinitet en stor och stark gruvarbetare med hårda nypor och hår på bröstet och som kunde svinga en bägare, som allt som oftast var ett dricksglas av tjockt glas fyllt till brädden med hembränt av prima kvalitet med lämpligt hög procenthalt, där en fest utan alkohol var som en gruva utan kol, en gruvarbetare utan hacka, och när jag säger alkohol då menar jag mängder, ett hav, en ocean av starksprit där en riktig man förväntades simma långt och länge, ända tills horisonten försvann helt och den redlöst berusade – men riktige! -  mannen somnade in i en orolig fyllesömn, ja det var uti detta land som Wilimowski hade oturen att födas begåvat med ett klent alkoholsinne, ett huvud som tålde just ingenting. Ett par glas och han var plakat, ostadig på benen, med sluddrande tal i ett stadium då tungan inte riktigt tycktes hänga ihop med resten av kroppen, tom blick med blanka ögon och ett alltmer okontrollerat rörelseschema, med ett oroväckande oberäkneligt beteende mot omgivningen."

Matteo fotograferar Höga Kusten som ingen annan – nu visas bilderna i Kramfors

2021 års Höga kusten-stipendiat Matteo Rosa ställer ut på konsthallen i Kramfors. Han är utbildad vid Edinburgh College of Art, Skottland, och på Konsthögskolan i Malmö. Han är italienare, har bott sex år i Skottland och är numera bosatt sedan många år i Malmö. Hans ”nomadtillvaro”, som han själv kallar det, har avsatt spår i hans sätt att skapa, han jobbar gärna i det mindre formatet, som en person van vid små utrymmen, och ständigt beredd till uppbrott.

Det präglar inte bara formatet utan även i viss mån innehållet. Hans konst är sökande, och det söker är tillgång till ett nytt medvetande, eller möjligen medvetande på en ny nivå. Vägen dit går genom dialog, eller som han själv föredrar att uttrycka det ”dans” eller ”spel”.

Dansen, spelet, kan vara mellan motsatser, men lika gärna mellan varierande grader av övergångsformer.

Han arbetar med olika tekniker, teckning, måleri, fotografi, installation. Han ser gärna sina verk som blad i ett anteckningsblock, där han utforskar samspelet mellan stillhet och rörelse, yttre och inte verklighet, ögonblicket och tidlösheten, känslor och objekt.

En serie fantastiska foton från Höga kusten glider mellan det konkreta och det vaga, det känslosamma och det objektiva, på några av bladen kan man urskilja minsta lilla detalj, medan andra tenderar att inskränka sig till att förmedla en känsla, den må vara kraftfull eller återhållsam.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland