Kebnekajse ännu på topp

Första gången jag hörde dem var för 40 år sedan. Det var i proggens Mekka – Sprängkullen i Göteborg. På lördag kväll spelade Kebnekajse på Mariebergsgården utanför Kramfors.

När bandet kom fram på 70-talet stod de för något nytt och revolutionerande. De har lärt en hel rockgeneration att lyssna på låtar som ”Skänklåt från Leksand”, ”Farmors brudpolska” och ”Horgalåten”. Deras syntes av folkmusik och rock var inte bara nyskapande och bildade en helt ny musikstil, det gav också impulser att söka nya korsbefruktningar och vidga gränserna för den moderna rockmusiken.

Det var upproriskt och ”vänster” på sin tid, de räknas ju till proggen, trots att deras musik saknade texter – här störtades minsann inte kapitalet, men det är möjligt att själva den nya mixen uppfattades då som både politisk och radikal.

Tiderna förändras, det rebelliska betraktas idag som etablerat och normalt.

Därmed inte sagt att Kebnekajse har förlorat sin musikaliska udd. Snarare tvärtom, att döma av konserten på Mariebergsgården är de nu bättre än någonsin. Bandet har genom åren spelat sig till en mognad som ger musiken en ny dimension, präglad av en finessrik lekfullhet.

Kebnekajses täta och kompakta sound är mycket medryckande, och det dröjde inte länge förrän dansen tog vid lite varstans i lokalen.

De är ett fantastiskt band live. Till en del beror det säkert på själva musiken, där det finns hela tiden ett igenkänningsmoment, men samtidigt ständigt något nytt. Killarna är riktiga proffs som ger verkligen allt i varje låt.

Mats Glenngård på fiol har alltid varit en favorit, så även frontmannen och gitarrvirtuosen Kenny Håkansson.  Bakom sig har de Göran Lagerberg och Thomas Netzler, både följsamt skickliga basister, Pelle Ekman som verkligen spelar trummor och inte bara slår takten, bredvid honom uträttar Hassan Bah lekfulla underverk på slagverk.

Repertoaren bestod av både gammalt och nytt ur bandets rika låtskatt.

Stämningen var på topp från första låten i ett välfylld Mariebergsgården, och den steg bara högre och högre under kvällen.

Förband var Mr Great Hansson och tillika artistbokaren Anders Högström i ensamt majestät.

Förlustens litteratur om de glömda och de döda

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija 

Antiopera kritiserar kitschsamhället

Staden Mahagonnys uppgång och fall

Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik

 Dirigent: Damian Iorio 

Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 

Presentatör: Björn Granath (projektion)

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

Rumänien, tiggarna och kapitalismen

Det finns säkert flera olika orsaker till att de romska tiggarna från Rumänien väcker så starka negativa känslor. En förbisedd anledning tror jag är att åsynen av tiggare slår så drastiskt hål på myten om kapitalismens välsignelser.

Den förhatlige Ceaușescu störtades, kommunismen avskaffades, och nu skulle det bli frid och fröjd, frihet och demokrati, och marknadsekonomin skulle skänka välstånd och rikedom åt alla. Och här ser vi utanför Ica på det mest upprörande sätt att det gick så där med den kapitalistiska drömmen. Det gick tydligen riktigt riktigt dåligt.

Ceaușescus Rumänien var förvisso inte heller någon framgångssaga. Kombinationen av ekonomisk isolering och satsning på självtillräcklighet (modell Nordkorea light) och extrem nyliberal idioti när hela statsskulden skulle forcerat snabbt betalas av (Ceaușescu och Anders Borg som andliga bröder!) skapade usla livsvillkor och fattigdom för stora skikt av befolkningen.

Maktskiftet i Rumänien var till skillnad från andra länder inom östblocket mycket våldsamt, med den summariska avrättningen av makarna Ceaușescu som kulmen, vilket har kraftigt försvagat det nya systemets demokratiska trovärdighet.

Revolutionen var ingenting annat än en statskupp och allt fler rumäner tror att demokratin i deras land skapades genom konspirationer och/eller rå våldsstyrka.

Övergången till en kapitalistisk ekonomi präglades av ett korrumperat klientsystem där statens tillgångar såldes ut för en spottstyver till de nya makthavarnas stöttepelare. Chockterapins privatiseringar har lett till nedgång i industriproduktionen, och rent allmänt deindustrialisering, vilket har framför allt drabbat små och medelstora städer särskilt hårt, med enorma regionala klyftor som följd.

45 procent av Rumäniens befolkning bor fortfarande på landsbygden, och står för 30 procent av sysselsättningen, 70 procent beräknas leva i fattigdom.

2004 blev Rumänien medlem i Nato, och USA har en militärbas i landet.

EU-inträdet 2007 skapade stora förhoppningar men som snabbt förbyttes i bitter besvikelse.

Unionens ekonomiska ramverk ledde till kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor och de sociala försäkringssystemen. Man uppskattar att närmare hälften av dem som räknas till fattiga, många är förstås romer, söker aldrig sjukvård.

Medel från EU:s fonder har mest spätt på den redan monumentala korruptionen.

Rumänien har ändå haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med undantag för åren kring finanskrisen 2009, men gigantiska inkomstklyftor har gjort att den bara har kommit ett fåtal till godo.

Arbetslösheten har skenat från blygsamma två procent 1990 till drygt tolv tio år senare. Numera har den kommit ner till sex-sju procent, men dessa siffror döljer en högst obehaglig, för att inte säga tragisk, sanning.

Rumänien är jämte Bulgarien EU:s största utvandrarland. Mellan två och en halv och tre miljoner människor har lämnat landet, de flesta till Italien och Frankrike, och sedan EU-inträdet har Rumäniens befolkning minskat med närmare tio procent.

Så nästa gång ni ser en tiggare – hen är inte ett arv från kommunisttiden utan resultatet av en korrumperad rövarkapitalism.

Foto:Dator66

Stjärnpedagog leder Sveriges äldsta kyrkokör

En världsberömd sångpedagog och en liten lokal kör möts och det uppstår ljuv musik.

Ytterlännes kyrkokör är Sveriges äldsta kyrkokör med snart 170 år på nacken. Körens senaste år har präglats av turbulens. Länge saknades en körledare, man låg i öppen konflikt med pastoratets ledning, och en del började till och med tvivla på körens fortsatta existens.

I samband med förra årets julkonsert etablerades för första gången en fastare relation med Jean-Ronald LaFond, allmänt kallad Ron, sedan en tid tillbaka bosatt i Tingshuset i Nyland.

Han är en uppskattad tenor och en sångpedagog efterfrågad i hela operavärlden.

Och nu leder han Ytterlännes kyrkokör.

-          Vi är så otroligt priviligierade att ha honom som körledare, han får oss hela tiden att våga mer, han hör allting, jag tror att han måste ha speciella öron, och så är han en mysig person, säger Anne-Lie Eriksson, ordförande i körstyrelse tillika körmedlem, med sprudlande entusiasm.

Körens glädje över att ha en ledare av Rons kaliber är fullt begriplig. Men vad får Ron ut av detta samarbete? Han som är van att arbeta med professionella sångare över hela världen, reser titt som tätt till Düsseldorf, Köln, Wien, New York. Och nu en kyrkokör från Bollstabruk!

-          Jag har alltid jobbat mycket med körer, och alla sorter, kyrkokörer, amatörer och proffs, svarar Ron.

Han berättar också att han själv under sin studietid vid Westminster College i New Jersey sjöng i universitetskören.

En fråga som infinner sig är vilken skillnad det är i sättet att arbeta med, använder man olika metoder med proffs jämfört med amatörer.

Ron svarar utan att tveka:

-          Nej! Det är ingen som helst skillnad, alla kan sjunga.

Den självklara följdfrågan är förstås om alla kan sjunga bra. Ron tvekar inte nu heller.

-          Ja! Alla röster har en potential att bli bättre, alla kan bli bra om de tar sig tillräckligt mycket tid att förkovra sig.

Ur den aspekten kan det vara mer givande att arbeta med amatörer. Förbättringsutrymmet är så mycket större jämfört med proffs, där handlar det mer om att ”raffinera”, som Ron säger, det blir relativt små nivåhöjningar medan amatörerna mäktar ta väldiga språng.

Stor del av arbetet riktas mot det mentala, att utmana sig själv och att bli utmanad. Det gäller att inse sin förbättringspotential.

-          Vad händer om ett år när kören har förstått hur bra den kan bli, då finns det inga gränser, säger Ron begeistrat.

Det finns också en personlig faktor i Rons arbete med Ytterlännes kyrkokör. Det är Sveriges äldsta kyrkokör, och Ron tycker att för honom som är nyinflyttad i bygden är det en ära att få vara en del av den historien.

-          Det är min ”hemmakör”, och det är klart att jag vill då att den ska vara bra!

Den korta litteraturen för de stora frågorna

En novell är ingenting annat än en kort skönlitterär text. Det finns ofta återkommande drag, som en viss komprimering av handlingen, mer eller mindre färdiga karaktärer, gärna en oväntad avslutning, men friheten är stor, och det finns ingen anledning att leka formpolis. Alltför ofta möter man i recensioner formuleringar i stil med att ”den här novellen räcker för en hel roman”. Det gör det inte alls, och det är lika begåvat att uttrycka sig så som att säga att boken är bättre än filmen. Det är helt enkelt olika medier, olika former, olika genrer, och de är inte jämförbara. Äpplen är inte bättre än päron (även om vi kan föredra smaken av det ena eller det andra).

Jag har alltid trott att novellen som litterär form borde passa perfekt för vår stressade tid, det är precis lagom att läsa på tunnelbanan, bussen eller tåget, en novell för varje resa till och från jobbet. Men så är icke fallet, även om novellkonsten fick ett visst uppsving efter att Alice Munro fick Nobelpriset 2013, så verkar den ökade populariteten mest gälla att skriva noveller, läsandet är fortfarande marginellt. Det vet varenda bokförläggare.

Det kanske är så att de stressade läser inte överhuvudtaget, medan de avslappnade föredrar romaner. 

Men snarare tror jag att det har att göra med fragmentiseringen i vårt samhälle att göra. Många finner sig uppenbarligen väl tillrätta med en splittrad läsning, några sidor i en roman, sedan får vi se vad som händer vidare på hemvägen, eller imorgon, novellens potentiella helhetsupplevelse känns alltför sluten och paradoxalt nog abrupt.

Det är synd eftersom novellen kan genom sin komprimerade form erbjuda inte bara starka läsupplevelser utan också nya och oväntade insikter. Inte för inte kommer ordet ”novell” av det italienska ”novella” som betyder nyhet.

Komprimerar man novellen till bristningsgränsen öppnar det ytterligare möjligheter till överraskande vändningar, det blir som ett plötsligt bakhåll (formen kallas novellet, ett tämligen överflödigt begrepp). Samtidigt kräver det mycket av författaren, det är här som agnarna skiljs från vetet, klåparen från mästaren.

Melker Garay är en författare upptagen av filosofiska och existentiella frågor, och hans flitiga användning av den kortkorta formen är ingen slump. Den passar som hand i handske för hans funderingar kring de stora frågorna, och skapar utrymme – ja faktiskt! – för nytänkande och mod att gå mot strömmen.

Berättelserna har lite karaktären av långa aforismer, och den uttrycksformen är sällsynt krävande, det kärnfullt pregnanta kan lätt bli putslustigt banalt. Det provet består Melker Garay genomgående med beröm godkänt.

Stilen rör sig obehindrat mellan saga, allegori och magisk realism, med inslag av surrealism, som tillsammans bildar ett egenartat garayskt idiom.

Språket är skenbart enkelt, föredömligt komprimerat på ett kongenialt sätt till formen.

Ett bärande tema i Melker Garays författarskap är att allt vi gör har ett pris. Det låter kanske inte så djuplodande till en början, men ju mer författaren konfronterar läsaren med visserligen vardagliga situationer, som genom drastiska vändningar sätter slentrianmässiga ”sanningar” ur spel och får oss att tänka efter, inte bara ett utan fler varv till, desto mer komplext blir det.

Sanningen har ett pris, minnet har ett pris, framför allt har friheten ett pris. Vi har utrustats med fri vilja, en central tanke hos Garay, och väljer ofta ”fel”. I novellsamlingen ”Råttan”, en titel som fortsätter med ”och andra onda berättelser”, tar Melker Garay resolut människan ner från hennes egentillverkade piedestal.

Vi är grymma, lögnaktiga, opportunistiska, ansvarslösa och egenkära. Också, tack och lov har vi andra sidor, Melker Garay är ingen misantrop, tvärtom, hans humanism är grundmurad, men ondskan är så mycket mer spännande att skildra än godhet. Det visste redan Dante, och inte ens Dostojevskij har riktigt lyckats komma runt den problematiken.

Oförskräckt slår Garay också sönder idealiseringen av familjen och föräldrarollen, som i novellen ”Mamman”, utan att skämmas det minsta förklarar han i ”Tjockskallen” att lyckan är en ihålig myt, och inte minst gör han kaffeved av vår tids kanske mest omhuldade levnadsmaximer – att leva i nuet.

Nej säger Melker Garay i flera av novellerna, minnets makt är ofantlig, det är omöjligt att göra sig kvitt det förflutna.

Jag kan bara tillägga att ”Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända. Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Det är typiskt för hela Melker Garays författarskap att gå emot strömmen, ifrågasätta rådande självklarheter, och att vägra svälja det av tiden, samhället och den dominerande ideologin, ordinerade lyckopillret.

I den senaste novellsamlingen ”Fågelskrämman” kommer denna kritiska attityd till ett fullödigt uttryck. Samlingen har undertiteln ”Skymningsnoveller”, och skymning är, om vi får tro Hegel, den tid på dygnet då Minervas uggla flyger. Det är jakt efter kunskap, inte information, utan just kunskap, lite i Einsteins anda, om man kan tillåta sig att vara en smula pretentiös, en förmåga att ifrågasätta det självklara, att ställa skenbart naiva frågor, ”vad skulle hända om det var tvärtom?”, ”vad tänker en spegel?”, ”vad är skillnaden mellan mörker och ljus?”, ”vad är egentligen nytt?”.

I ”Fågelskrämman” är formen inte lika komprimerad, en del berättelser är lite längre, och kommer nästan upp i ordinarie novellängd, vilket inte är helt lyckat. Den ultrakorten formen passar Garay bättre.

Inte desto mindre återfinns här några av mina favoritnoveller. I ”Papegojan” punkterar Garay vår tids uppblåsta originalitetsballong. Nej, vi tänker inte självständigt, vi tänker inte nytt, vi upprepar bara andras tankar.

Vilket ju faktiskt inte behöver vara så förskräckligt, vi är lika mycket unika individer även om vi lever i samklang med vår tid och dess människor. Och dessutom, med Bernard av Chartes ord: ”Vi är dvärgar som står på jättes axlar” (uttalandet har tillskrivits flera personer, bland annat den franske poeten Louis Aragon, men Bernard var nog ändå först).

I ”Enstöringen” återkommer temat från ”Tjockskallen i ”Råttan”, lyckan är en myt. Enstöringen är visserligen lycklig, men det är tack vare- eller på grund av – att hen säger inget, syns lite, stör ingen, luktar knappt, har inget sinne för humor, ingen särskild talang för någonting, inga vänner, han är helt oansenlig. Och totalt overklig, ingen människa är så fullständigt utan egenskaper, och det är nog vad som krävs för lycka, åtminstone i dess mer hurtfriska, romantiserade tappning.

Vissa av Melker Garays tvärtom-perspektiv är tämligen överraskande, vilket gör dem desto mer talande. Han tar parti för personer som har haft dåligt rykte genom historien, som cyklopen Polyfemos och filistéernas jätte Goliat. När de framträder i de ursprungliga berättelserna är de förstås the bad guys, Polyfemos håller Odysseus fången, och Goliat hånar guds utvalda folk när han besegras av den obetydlige herden David (så obetydlig var han inte).

Det är Odysseus och David som får rangen av hjältar, men, frågar Garay, var de inte blott viljelösa redskap för ödet och guds outgrundliga vägar, medan Polyfemos och Goliat valde sina nederlag, vilket är kanske den största segern som kan vinnas. Historien står inte still, bovarna i dramat har förvandlats till underdogs, och Melker Garay ger uttryck för en genuin humanism genom att alltid ta parti för de svaga. Givetvis på sitt eget säregna sätt.

Gud och Djävulen blir allt mer lika varandra, vi jagar efter livets mening, och just som vi är nära att finna den är det dags att lämna denna jämmerdal. Undergången är bestämd redan på förhand, och det har vi svårt att leva med. Trots all grymhet och smärta är livet ändå värt att leva.

Litteratur som utmanar och tröstar – det är litteratur när den är som bäst.

Konst om tid och tystnad

Första intrycket är att det är spretigt och helt utan sammanhang. Ann-Kristin Källströms utställning på Kramfors konsthall innehåller grafik med till synes skiftande motiv. Två stora, färgstarka monokromer, en hörna med träd, flera blad med vad som ser ut som aggressivt argsinta japanska tecken dominerar lokalen, där finns också ögon i olika konstellationer.

Till att börja med kan det vara lite förvirrande. Men när sammanhanget börjar skönjas och ett mönster framträder i all sin nyanserade mångsidighet blir det riktigt spännande.

Det som jag först associerar till som japanska skrivtecken är vinstockar på våren någon gång i april. Ann-Kristin Källström har varit artist-in-residence i österriskiska Krems. Det ligger i vindistriktet Wachau belägen i en dal vid Donau. Och just där fick hon reda på att en massaker hade inträffat i slutet av andra världskriget, en fruktansvärd händelse som ingen vill tala om.

Den avdelningen har också underrubriken Silentium.

Och det är en tystnad som hörs. Den skriker inte, den vrålar, av smärta, men också för att påminna.

Ögonen är avbildade från porträtt av Ann-Kristins avlidna släktingar. De tittar ömsom uppfordrande, ömsom vädjande: det är jag, glöm mig inte!

Konstnären själv kallar det att ”konservera” minnet.

Träden som bildar en hel skog är symbolen för urtiden, något som fanns långt före oss, och kommer att finnas länge efter vårt korta ögonblick på jorden.

De två explosiva monokromerna förstärker tidsperspektivet in i evigheten.

Utställningen har som rubrik ”Pågående resultat” och beskriver en ständig konstnärlig process som arbetar vidare, återanvänder och utvecklar. Det förflutna knyts ihop med nutiden och pekar framåt i en mångfacetterad skildring av Tiden.

En fascinerande aspekt av utställningen är färgen, eller rättare sagt avsaknaden av färg. De två stora verken i skimrande rött och intensivt grått är visserligen mycket iögonfallande, men allt annat går i svart-vitt.

Paradoxalt nog påstår Ann-Kristin att hon ser allting i färg, och hon förstår inte själv varför det blir så mycket svart-vitt. Men det kanske är så enkelt att det man ser inom sig behöver inte alltid materialiseras som en kopia av det inre. Fältet kan lika gärna lämnas fritt åt åskådaren att måla själv – det är kanske ingen tillfällighet att målarböcker för vuxna blir allt mer populära.

Utställningen hade vernissage i lördags och pågår till den 14 november.