Fria blås från Nacka på Metropol

Än en gång var det fint främmande på Metropol i Härnösand. På onsdag kväll gästades den ångermanländska jazzens Mekka av kultbandet Nacka Forum. Det var bandets enda spelning i länet, och så vitt någon kunde dra sig till minnes deras första spelning på Metropol.

Bandets saxofonist Jonas Kullhammar berättade också glatt att det var världspremiär – två gånger om. Dels var det första spelningen live sedan man släppte sin senaste skiva ”Fee Fi Fo Rum” för två veckor sedan, dels var det första gången med spelade med den nya sammansättningen med danske Kresten Osgood på trummor. Och kan man annat än älska en man som på bred skandinaviska presenterar sig som trummornas Elvis Presley.

Nacka Forum har haft ett uppehåll på fem år, främst beroende på att den tidigare trummisen Kjell Nordeson har flyttat till USA. Inför onsdagens spelning repeterade bandet enligt egen uppgift en enda gång. Av det märktes verkligen ingenting, det var inget fel på samspelet och samstämmigheten.

Nacka Forum spelar rotbaserad frijazz, vilket översatt till vardagssvenska betyder att musiken har melodier i grunden, men att dessa är så att säga öppna, med stort utrymme för oväntade infall och impulser. Och nog kunde man hitta på roliga saker, för sanningen att säga kunde det vara lite si och så med melodierna, medan man däremot inte sparade på improvisationerna.

Med all respekt för den hårt arbetande Kresten Osgood på trummor och den följsamme Johan Berthling på bas, är behållning av Nacka Forum främst dess blåsare. Nämnde Jonas Kullhammar räknas som en av Sveriges roligaste (jo!) saxofonister, och Goran Kajfes på trumpet är i en klass för sig.

De två spelar små berättelser på sina respektive instrument, som intrikat vävs in i varandra, och bildar en glad och spännande musik.

Nacka Forums spelning på Metropol var en del av turnéprojektet Pulsslag, som vill ge fler lyssnare och större uppmärksamhet åt svenska jazzgrupper som håller hög internationell klass.

Oacceptabla försämringar bakom varsel

Kommunal varslar om strejk för 550 golf- och trädgårdsanläggningsarbetare. Strejken bryter ut den 16 april om inte parterna hinner enas innan dess.
– Det handlar inte bara om pengar, säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.
Golf- och trädgårdsanläggningsarbetare har ett specialavtal, och Lenita Granlund säger att man från Kommunals sida är fullt på det klara med att deras arbete är säsongsbetonat. Samtidigt anser man att de försämringar som arbetsgivarna vill införa är helt oacceptabla. Det rör sig bland annat om osäkrare anställningsvillkor, det som av arbetsgivarna kallas för ”flexibel arbetstid”, och som enligt Lenita Granlund innebär helt enkelt att arbetsgivaren suveränt bestämmer arbetstiderna. Dessutom är beredskapstiden en stor knäckfråga, Kommunal vill att ersättningen för denna ska regleras i avtal, medan arbetsgivarsidan vill fortsätta att bestämma den helt på egen hand.
– Det måste finnas gränser, säger Lenita Granlund.

Det är mycket svårt att sia om utgången av förhandlingarna som fortfarande pågår, parterna ska träffas idag (tisdag) på eftermiddagen, men Lenita Granlund hoppas naturligtvis att man ska hitta en framkomlig väg. Hon är samtidigt orolig för den alltmer hårdnande attityden från arbetsgivarna.
– Tidigare fanns det en allmän acceptans för satsningar på lågavlönade, men nu håller man krampaktigt fast vid industriavtalets riktmärke.
Hon är också upprörd över att politiker allt oftare lägger sig i, med diverse utspel på sistone om sänkning av lägstalöner.
Förutom Kommunal har även Handels tidigare varslat om strejk, och det varslet stöds av Byggnads som har aviserat sympatiåtgärder.

Tidskrift på resa mellan kulturer

TIDSKRIFT
Karavan Nr 1 2012

Karavan presenterar sig som Litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Det är en förmån och en njutning att få följa med på denna resa en gång per kvartal, som är tidskriftens utgivningsfrekvens.

Genom sitt fokus på litteratur från tredje världen kommer Karavan ofta nära de hetaste globala konflikthärdarna, och kan belysa dem på ett nytt och inte sällan ett mer inträngande sätt.

Så också i sitt senaste nummer, som har som tema unga författare från Palestina. Den tidigare palestinska litteraturen har varit direkt politisk, med ett tydligt symbolspråk, och ämnen som huvudsakligen har kretsat kring Al Nakba – katastrofen, med staten Israels bildande och det palestinska folkets fördrivning.
De unga palestinska författarna är också politiskt engagerade, något annat är knappast möjligt om man är palestinier, men de söker efter nya uttrycksformer. Kampmotiven är borta, istället tar man upp vardagliga teman, ofta med ett ungt perspektiv. Det politiska språket är mycket mer indirekt.

Samtidigt söker man just efter frizoner, livets områden som inte har påverkats av ockupationen, och tar dem som utgångspunkt för sitt skrivande.
Tre unga palestinska författare presenteras, med var sin novell och dikter. Mycket spännande.

För övrigt innehåller numret en livfull introduktion till somalisk poesi, en rapport från Mauretaniens första litteraturfestival, en skildring av de absurda turerna kring Salman Rushdies inställda resa till Indien, en presentation av den andra upplagan av Alla Tiders Klassiker, nu med litteratur från hela världen. Med mera.
Dessutom som vanligt en generös recensionsavdelning.

Ut och res med er!

Opera åt folket

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.
Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.
Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.
Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.
Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.
– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.
– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.
Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.
Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.
Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.
En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.
Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!
Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.
Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:
– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

Veckan från hyllan 15-2012

Åter igen dags för årets kristna höjdpunkt –Påsken. Den firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse, ochska vara en försoningens tid. Men eftersom människan är blott människa, är den som är utan synd, och så vidare, har påsken alltid traditionellt också varit pogromernas tid.

Efter att ha vederbörligen firat sin Frälsare gick de kristna man ur huse för att hämnas honom på ett inte fullt så kristligt sätt. Vända andra kinden till, my ass! Vi bränner ner judekvarteren, plundrar, våldtar och dödar. Det är bara rätt åt dessa Kristi mördare.

Ett utmärkande drag för kristendomen genom århundraden har varit de kristnas okristliga beteende.

Det finns åtskilliga skildringar av pogromer i litteraturen. De som har mest etsat sig i mitt minne är från Hermann Kestens roman ”Ferdinand och Isabella”, utgiven av Tiden 1949, som utspelar sig i Spanien under 1400-talet, och där ghettot i en stad, jag minns inte längre vilken, bränns ner, och det just i samband med påsk, tror jag. En stark, suggestiv skildring.

Den andra är ur Valentin Katajevs ”Ett ensamt och vitt segel” (Arbetarkultur 1956), som tilldrar sig i Odessa tiden kring revolutionen 1905. Just episoden som Katajev beskriver slutar faktiskt lyckligt, men han fångar mycket träffsäkert och med storinlevelse både pöbelns blinda vrede, och offrens skräck.

Två numera tämligen bortglömda författarskap att fylla helgens lediga tid med.

Trevlig påskläsning!

Händels Messias frälste i Kramfors

I många länder (dock inte i Sverige) är det tradition att publiken reser sig upp under Hallelujakören i Händels Messias. Orsaken påstås vara att under uruppförandet av verket i Dublin 1742 skulle den engelske kungen Georg II ha rest sig upp, och därmed skapat denna sed. Elaka tungor påstod att i själva verket hade den inte särskilt musikintresserade kungen somnat, och blivit väckt av den mäktiga kören, och i tron att det var slut rest sig upp.

Det är säkert ont förtal, ingen människa, hur än omusikalisk eller tondöv, skulle någonsin kunna somna under detta fantastiska musikverk. Senbarockmästaren Händel var förtjust i att komponera stora verk, och många av hans oratorier tillkom när opera var bannlyst av påven. Ett oratorium är ju en musikalisk berättelse, på samma sätt som opera, dock utan det sceniska framträdandet. Innehållet är dessutom ofta, även om inte alltid, religiöst färgat, med bibliska motiv och ämnen.

Messias är förmodligen den produktive Händels mest kända verk, och av många betraktat som ett av musikhistoriens förnämsta stycken. Uppsättningen av detta mästerverk i Kramfors, i kyrkorna i Gudmundrå och Nordingrå, är en storsatsning, och en triumf för den lokala kreativa kraften. Det är helt fantastiskt, ja nästan otroligt, hur mycket musikalisk talang det finns runt om här!

Nordiska kammarorkestern, under ledning av Jonas Nyström, är en professionell ensemble, och deras lyhörda spel förvånar inte. Körerna, som är ett samarbete mellan de tre kyrkokörerna från Bjärtrå, Gudmundrå och Nordingrå, och den för tillfället speciellt sammansatta Cantatekören, låter lika professionella som orkestern.

Solisterna är enastående. Lena Bagge Lindströms varma altstämma famnade hela den stora publiken med sitt breda register, Anna Larssons rena sopran med knivskarp diktion hade en suverän klarhet, Hans Olov Furberg har länge varit Kramforsmusikens stolthet, och hans tenor skulle kunna platsa vid vilket operahus som helst i Sverige. Sist men inte minst den unge Klas Norberg, vars mångsidighet upphör aldrig att imponera. Många lyfte säkert förvånat, och kanske också en smula oroligt, på ögonbrynen när han intog en riktig rockpose, men sedan levererade han en aria med en basstämma som hade djup och bredd hämtad ur musikens egen väldiga brunn.

När så kören klämde i med det sista Amen, kändes det nästan att vi hade kommit närmare himlen.

Veckan från hyllan 14-2012

På fredag fyllde Ingvar Kamprad år. Jag har visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ändå bror och du med hela svenska folket. Och allt detta bara för rangliga möbler som man blir hela vansinnig av att försöka skruva ihop. Märkligt.

Kamprad spelar också en liten perifer roll i den svenska nutidshistoriens mindre smickrande sidor. Om detta har Elisabeth Åsbrink skrivit en spännande bok. Här några rader om den:

Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera. Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig långt mer engagerad, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske Führern Per Engdahl. Ännu en fläck i det svenska folkhemmet.

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.