Öbacka jazzfestival mitt i nuet

Efter lunchutflykter till Hamnkrogen och en kryssning med Ådalen III hittade på fredag Öbacka Jazz och Bluesfestival tillbaka till jazzens Mecka i Ådalen, det klassiska Metropol. Elevgrupper från jazzkursen presenterade sig under kvällen. Världsstjärnorna Bob Mintzer och Adam Nussbaum behövde ingen presentation.

Bob Mintzer är en legendarisk saxofonist som har spelat med alla de stora inom jazzen. De som fick nöjet och privilegiet att spela med honom på Metropol var High Coast Jazz Orchestra och de gjorde det med den äran.

Adam Nussbaum är slagverkaren som sprider en enorm spelglädje omkring sig. Hans spel präglas av stark glöd och distinkt tydlighet. Han är också en skön och avspänd figur som har som mål med sitt musicerande helt enkelt att alla ska må bra.

Med sig hade han tre eminenta musiker: Tom Eddye Nordén på kontrabas, Ion Baciu lirade piano, och Gustavo Bergalli trumpet.

Både Mintzer och Nussbaum medverkade också som lärare under jazzkursen, tillsammans med flera av de svenska musikerna.

-          Jazzmusik handlar om nuet, därför är det bra att ha lärare som är aktiva musiker och som befinner sig mitt i den kreativa processen, säger kursledare Fredrik Norén.

Det är sjuttonde året som kursen hålls i Härnösand, den är ett år yngre än själva festivalen. I år lockade kursen 35 ungdomar i åldrarna 15-25 år från hela Sverige, främst Stockholm-Uppsalaområdet.

Fredrik Norén understryker att kursen inte är någon elitsatsning, få av ungdomarna kommer att bli professionella jazzmusiker. Det handlar snarare om att utbilda dem i jazzmusik, för att säkra återväxten och skapa en välutbildad jazzpublik.

Att döma av fredagens konsert med kursens elevgrupper finns ingen anledning till oro för jazzens framtid i Sverige.

Under kvällens delades också ut Öbacka Jazz & Blues-stipendium till tenorsaxofonisten Julia Wiklund från Älandsbro.

Festivalen avslutades under lördagen med ännu en konsert med elevgrupper på Hamnkrogen, och senare på kvällen blev det en stjärnspäckad spelning med jazzkursens lärarband på St. Petrilogen.

Jazzstipendium till ung trummis från Härnösand

Onsdag kväll på Metropol bjöd Öbacka Jazz & Blues på förstklassig ung jazzmusik och stipendieutdelning.

Kvällens första band var David Kontra Trio, som nyligen vann jazzfinalen för unga musiker på legendariska Fasching i Stockholm. Trio består av David Kontra på gitarr och Jonathan Eriksson på bas, båda från Sundsvall, och Jakob Bylund från Härnösand på trummor.

Och som av en tillfällighet var det just Jakob Bylund som tilldelades Öbacka jazzstipendium. Det delas ut en gång om året sedan fyra år till en lovande jazzmusiker med rötter i Härnösand som är under 25 år. I motiveringen lägger man framför allt märke till ordvändningen ”mångsidighet och kreativitet”.

Jakob Bylund är 19 år gammal, född och uppvuxen i Härnösand, där han gick ut estetiska linjen vid Härnösands gymnasium.

-          Musik var min grej från tidig barndom, och jag började spela trummor när jag var nio, säger Jakob Bylund.

Jakob har spelat med LUST, Länsungdomsstorbandet som blev svenska mästare 2005 och 2012, där också David Kontra var med, under ledning av Fredrik Norén, något som har betytt mycket för hans utveckling.

Han fastanade tidigt för jazzen, det är en musik där allt kan hända, säger han, spelsättet bygger på kommunikation och det gäller hela tiden att lyssna av sina medspelare.

Det var verkligen en fröjd att lyssna på David Kontra Trio med deras ungdomliga lekfulla spelglädje i kombination med stor musikalisk skicklighet. Jakon Bylunds trumspel är känsligt och fokuserat, han spelar med en självklar auktoritet utan stora åthävor, och hans smidiga övergångar binder ihop låtarna till samspelta helheter.

Jakob har nyligen påbörjat en jazzutbildning vid Skurups folkhögskola, som anses vara en av de bästa skolorna. Han gläds mycket åt Öbackastipendiet och ser det som både uppskattning och stöd och en bra motivering att fortsätta.

Efter avslutade studier planerar han att bli jazzmusiker på heltid.

-          Jag vet att det är svårt, men tror det kommer att gå om jag arbetar hårt. Ingenting är gratis, säger Jakob Bylund.

Onsdagskvällens andra band var Charlotta Burnin´ trio som spelar en gränsöverskridande jazzinspirerad av Made in Sweden, Solar Plexus och Ledd Zeppelin.

Fria blås från Nacka på Metropol

Än en gång var det fint främmande på Metropol i Härnösand. På onsdag kväll gästades den ångermanländska jazzens Mekka av kultbandet Nacka Forum. Det var bandets enda spelning i länet, och så vitt någon kunde dra sig till minnes deras första spelning på Metropol.

Bandets saxofonist Jonas Kullhammar berättade också glatt att det var världspremiär – två gånger om. Dels var det första spelningen live sedan man släppte sin senaste skiva ”Fee Fi Fo Rum” för två veckor sedan, dels var det första gången med spelade med den nya sammansättningen med danske Kresten Osgood på trummor. Och kan man annat än älska en man som på bred skandinaviska presenterar sig som trummornas Elvis Presley.

Nacka Forum har haft ett uppehåll på fem år, främst beroende på att den tidigare trummisen Kjell Nordeson har flyttat till USA. Inför onsdagens spelning repeterade bandet enligt egen uppgift en enda gång. Av det märktes verkligen ingenting, det var inget fel på samspelet och samstämmigheten.

Nacka Forum spelar rotbaserad frijazz, vilket översatt till vardagssvenska betyder att musiken har melodier i grunden, men att dessa är så att säga öppna, med stort utrymme för oväntade infall och impulser. Och nog kunde man hitta på roliga saker, för sanningen att säga kunde det vara lite si och så med melodierna, medan man däremot inte sparade på improvisationerna.

Med all respekt för den hårt arbetande Kresten Osgood på trummor och den följsamme Johan Berthling på bas, är behållning av Nacka Forum främst dess blåsare. Nämnde Jonas Kullhammar räknas som en av Sveriges roligaste (jo!) saxofonister, och Goran Kajfes på trumpet är i en klass för sig.

De två spelar små berättelser på sina respektive instrument, som intrikat vävs in i varandra, och bildar en glad och spännande musik.

Nacka Forums spelning på Metropol var en del av turnéprojektet Pulsslag, som vill ge fler lyssnare och större uppmärksamhet åt svenska jazzgrupper som håller hög internationell klass.

En lysande stjärna får taket att lyfta

Det förpliktar att bli kallad ”världens främsta jazzsångerska”. Det vilade en tung stämning av förväntningar över ett fullsatt Metropol på onsdag kväll. Men så fort Deborah Brown äntrade scenen lättade atmosfären, och fylldes av ljus och glädje.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna musiker, förmodligen inte ens önskvärt, men det råder ingen tvekan om att Deborah Brown tillhör den yppersta världseliten inom den klassiska jazztraditionen som hon själv beskrev för mig som ”traditionell bebop med modern twist”. Deborah kommer från Kansas City i staten Missouri, där också Charlie Parker var född, och hon nämner honom som en inspirationskälla.

Den sångerska som Deborah Brown brukar jämföras med är ingen mindre än den stora Ella Fitzgerald. Det är en smickrande jämförelse, och visst har Deborah mycket av den stora stjärnans breda vokala register, med rena toner, klar diktion, och den där speciella fraseringen och intonationen. Och naturligtvis den unika improvisationsförmågan.

Brown utstrålar en smittsam glädje över att få sjunga för oss, och hon upprättar från första början en direkt kontakt med publiken, det är som om hon sa hela tiden ”det är så roligt att vara här, och jätteroligt också att ni ville komma!”

Deborah Browns röst är varm och personlig, och den ger ett oefterhärmligt uttryck åt magisk stämning, ren rytm och medryckande känsla. Det är lätt att uppleva hennes röst som ett instrument bland alla andra. Hon fyller upp hela scenen, men utan att för ett ögonblick skymma sina musiker.

För visst är det lätt att inför anblicken av denna starkt lysande stjärna glömma bort det eminenta bandet bakom – eller rättare sagt vid sidan om – henne.
Andreas Pettersson kvartett förtjänar bättre än så. Det tillhör Sveriges förnämsta jazzband, och det vore närmast helgerån att säga att de ackompanjerar Deborah Brown, nej, de spelar ihop med henne, på jämställd fot.

Gitarristen Andreas Pettersson säger sig vara mer inspirerad av blåsare än gitarrister, och visst har hans virtuosa solon något av saxofon över sig. Martin Sjöstedt rankas som Sveriges bästa kontrabasist. Den relativt unge Daniel Tilling tillhör de främsta pianisterna i den så kallade postpoptraditionen. Sist men inte minst Charlie Normans gamle trummis Ronnie Gardiner, som har hunnit bli 80 år ung, och som spelar med en självsäker rytmkänsla som bara erfarenhet kan ge, men också med lika mycket energi som en 18-åring.

Det här var tredje gången Deborah Brown var i Härnösand, andra gången på Metropol. Vid förra besöket reste sig publiken för stående ovationer mitt under spelningen, något som veteranen Claes Ahlin sägs sig aldrig ha upplevt tidigare. Den här gången lyfte inte bara publiken, utan också taket. Vilken konsert!

Samspel, smoking och soulfunk

Det var riktiga grejer på Metropol på onsdag kväll, som vanligt i regi av Öbacka Jazz & Blues. Norska jazzgruppen The Real Thing var på besök för första gången i Härnösand. De turnerar sällan på grund av den tunga Hammondorgeln de måste ha med sig.

Den väldiga pjäsen kunde till slut baxas in bakvägen, och det var redo för konsert. The Real Thing är baserad i Norge, närmare bestämt i Oslo, men gruppen är inte helt norsk. Gitarristen Staffan-William Olsson är svensk, och Dave Edge på saxofon och flöjt är engelsman. Det är Paul Wagnberg på orgel och Torstein Ellingsen på trummor som representerar de norska färgerna.

The Real Thing uppträder alltid i smoking, och kvällen på Metropol var inget undantag. Gruppen har varit med länge, de har hållit på i över 20 år, har ett eget skivbolag, på vilket de släppt åtta album, som har sålt i över 50 000 exemplar.
Gruppens historia saknar inte djup tragik, då den förre saxofonisten omkom i tsunamin i Thailand. The Real Thing hade ett uppehåll på några år efter det, men har på senare år fått en riktig nytändning.

Gruppen skriver själva det mesta av musiken som de framför. Man kombinerar inflytelser från amerikansk blue note jazz, som till exempel Jimmy Smith, George Benson och Wes Montgomery, med element från modern populärmusik. Resultatet blir ett eget sound, som kan närmast liknas vid soul- och funkjazz.

Det svänger alldeles fantastiskt. Gruppen är otroligt samspelt, soundet är kompakt, och skapar trygghet för individuella prestationer utöver det vanliga.